Att arrangera en sf-kongress: Åcon, en fallstudie

23 maj 2012

Åcon är en sf-kongress, en form av litteraturfestival för science fiction- och fantasylitteratur, som äger rum i Mariehamn på Åland varje år, senast nu i helgen. Julle är en av arrangörerna. Här har en skrivit några tankar kring arbetet med årets Åcon.Åcon är ett speciellt djur, även bland science fiction-kongresser. Den tog form för första gången 2007, som ett initiativ från finländsk sf-fandom i ett försök att skapa en mötesplats för svensk och finländsk fandom. Sedan dess har den arrangerats varje år med undantag för 2011, för att inte lägga kongressen för nära Eurocon i Stockholm. Alltså hade vi i år ett par år på oss att förbereda oss. Det är definitivt mer än man egentligen behöver. Åcon är en avslappnad kongress. Det finns en hedersgäst. Det finns ett programspår, med luckor för att ge folk tillfälle att gå och äta och för att det inte skall bli för intensivt. Vi var på samma hotell som vi varit på fyra gånger tidigare. Vi hade en enkel webbplats. Vi behövde inte marknadsföra oss särskilt mycket. De flesta i Åconkommittén är även med och gör de större svenska och finländska kongresserna Swecon och Finncon. I jämförelse är det betydligt enklare att arrangera den mindre och framför allt betydligt mindre arbetskrävande Åcon.

Redan i juli 2010 bestämde vi oss för att bjuda in Catherynne M. Valente, som då var en ung, lovande författare. I maj 2012 var hon förvisso fortfarande ung, men får nog ha sagts infria löftet: när nomineringarna till de stora engelskspråkiga science fiction- och fantasylitteraturpriserna tillkännagivits under våren har hon varit ett ständigt återkommande namn. Som arrangör känner man sig förstås extra nöjd: man får ett kvitto på att det var rätt person att bjuda in. Inte för att Cat Valente inte hade varit rätt person att bjuda in om hon så aldrig hade nämnts i samband med Hugo-, Nebula- eller Locuspriset: hon skriver bra böcker. Hon har intressanta saker att säga. Hon är en god debattör. Hon är intelligent. Hon är trevlig och lätt att umgås med och, alltså, på alla sätt en väldigt bra hedersgäst. Man vill ha en bra författare. Men poängen är inte att sitta och titta på någon som skriver bra böcker, för det blir väldigt tråkigt efter några minuter. Man vill också ha någon som fungerar bra på själva kongressen.

Undertecknad var en extra avslappnad arrangör, eftersom de andra gjorde större delen av det jobb som nu skulle göras. Jag bokade inte in några resor, hade ingen kontakt med hotellet, ordnade inga utflykter, kom med några programpunktsförslag men hade inget ansvar för att samordna det hela. Jag skrev texter till webbplatsen, översatte en novell, skrev några pressreleaser och fungerade som presskontakt under kongressen. Det är mycket måttligt betungande uppgifter – sammanlagt betydligt mindre att göra än att samordna programplanerningen för höstens Swecon i Uppsala, vilket jag annars råkat bli ansvarig för. Visserligen är det alltid en utmaning att förklara saker för journalister som inte bara inte vet vad Åcon, eller science fiction-kongresser, är, utan som börjar med att fråga vad science fiction egentligen är. Men: man är rätt nöjd så länge de faktiskt vill skriva om det.

På vanliga kongresser händer det inte att hela kommittén får för sig att försvinna tillsammans med hedersgästen. Skulle den mot all förmodan göra det skulle den se till att någon var ansvarig för det hela. Men det här är Åcon: enda nämnvärda problemet med programmet var när programpunkterna på lördag kväll blev försenade en halvtimme efter att kommittén och hedersgästen gått på restaurang i Mariehamn och prioriterat att äta förrätt framför att vara säkra på att vara tillbaka i tid. Eller som kongressens ordförande, Hanna Hakkarainen, uttryckte saken: allting har gått för perfekt hittills. Vi måste göra någonting.

Åcon har ett ganska avslappnat programschema – det börjar sent och det finns hål i det så att man skall kunna gå och äta. Programmet hade ändå en, om man får lov att säga så om sina egna arrangemang, trevlig bredd: allt från litteraturvetenskapliga presentationer av litteraturforskare till ambitiösa paneler om postmodernism i fantasy till underhållande lekar där några stackare sattes framför publiken och fick en genre, någonting som skulle förekomma, en titel och en minut på sig att berätta om den berättelse detta hade kunnat vara. Som Nene Ormes socialrealistiska bläckfiskzombieroman. Eller Cat Valentes bonsai kitten-manifest.

De mest intressanta delarna av kongressen hittar man annars inte nödvändigtvis i programmet: en central del är umgänget. Att träffa andra som är intresserade av science fiction och fantasy. Författare, kritiker, litteraturvetare, redaktörer, översättare, läsare. Att ha vansinniga diskussioner om hur Tolkiens produktion egentligen var en metafor för de svensk-finska relationerna, om fantastiskt dålig litteratur eller om hur man bäst går tillväga för att som svensk- eller finskspråkig få ut sin produktion på marknaden. Eller sådant som inte alls har med böcker att göra, på hotellrummet när natten börjar bli så sen att den snarare är morgon.

Däri ligger utmaningen: att se till att det finns ett bra litterärt program och möjligheten att ägna mycket tid åt att umgås, se gamla vänner eller lära känna nya. Båda aspekterna är helt centrala i det som är Åcon.

Länkar:
Swecon 2012
Finncon 2012
En längre, mer personlig kongressrapport

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *