Att skriva, del 2

14 augusti 2004

En gång i tiden fanns det en artikel vid namn Att skriva, del 1 men den åts upp av en hungrig antilop. Nu kommer den totalt oefterfrågade uppföljaren, innehållande lösa funderingar – mycket på grund av Catahyas novell- och diktavdelning.Vad är det egentligen som får oss att skriva fantasy? Ett enkelt svar skulle vara att drämma till med någon klyscha i stil med “det finns lika många skäl som det finns författare”, men då skulle den här artikeln bli än mer meningslös än den redan är.
  För att det är kul? Förhoppningsvis. Skriver man för att det är tråkigt har man nog missat någonting relativt väsentligt. Nöjet i att skapa någonting, leka med orden, ha fiktiva liv helt i sitt våld. Kanske skriver man inte för att skriva utan för att ha skrivit, känslan av att kunna se tillbaka på sitt arbete och veta att “det där har jag gjort”.
  Man kan skriva för att få beröm och självbekräftelse. Det är nog inte den bästa anledningen, eftersom man lika gärna kan stöta på motsatsen – många är de förstagångsförfattare som ilsket rivit sina mästerverk i småbitar eftersom världen inte förstått deras storhet. Likväl kan jag tänka mig betydligt värre sätt att söka bekräftelse på.
  Nog finns de som skriver för pengarnas skull också. De bor i landet Långtbortistan, många drakritter bort, ty här finns inga summor att tjäna – i alla fall inga man inte kunde ha skrapat ihop på kortare tid och med mindre ansträngning genom att sopa gatorna. Möjligtvis skriver man för att Catahya ligger i startgroparna för sin andra antologi. Det skulle jag göra om jag var ni.

En titt i novellarkivet visar att många har missat en av delar en novell har – slutet. Det är en av de absolut viktigaste ingredienser som ingår i denna litterära maträtt. Det är det sista intrycket som läsaren får av verket. Man kan göra det glatt, sorgset, poetiskt, överraskande eller vad som helst. Det kan falla platt till marken, även om det inte rekommenderas. Oavsett hur det ser ut bör det i alla fall finnas där. Tro mig, att bara hugga av mitt i är inte hälften så upphetsande som det kan verka. Det gäller även om det bara är en del i något större – passar det inte att sluta där, korta ned eller skriv tills det gör det. Det är en order!
  Det finns dock två ljusa konstateranden man kan göra: De flesta har tålamod nog att avsluta sina dikter innan det publiceras, och få är de novellister som missat att inleda sina alster.

Ett annat konstaterande är att många inte riktigt verkar korrekturläsa sina verk. “Det är ju berättelsen som spelar roll ändå”, typ.
  Föreställ er detta: Kalle har filat på sin novell om havsmonstret Gudrun i två månader och skall nu försöka få med den i den tidigare nämnda antologin. Jurymedlem X sätter sig ned och läser det långa eposet, men när han kommer till (det ack så viktiga) slutet är det han minns bäst den lätt komiska effekt felskrivningen havsmönstret fick. Försök lista ut om det är till novellens nackdel eller fördel. En dikt, novell eller roman som läses i textform lever på sitt språk. Inte bara på att det är “rätt” utan även på dess flyt (och skönhet). Ingen korrekhet i världen hjälper om allt den leder till är att det blir torrt och tråkigt, eller så överdrivet att man nästan skrattar åt det utan att det var författarens avsikt. Det som berättas är halva upplevelsen, sättet det berättas på den andra halvan. Det handlar inte om bara om att framföra att orchen Oskar tog sig från punkt A till punkt B, man måste göra det snyggt också.

Vad är det då man bör leta efter i berättelsen? Gärna någonting som det inte skrivits fullt så mycket om tidigare. Har man läst en del fantasy är en lönnmördare som får ett uppdrag av några mystiska personer på ett sjaskigt värdshus kanske inte det man helst vill läsa om. Måste man nödvändigtvis skriva om sådant som tusentals andra har skrivit om tidigare är det bra om man försöker göra det på ett nytt sätt. “Men vad hade hänt om …?” är rent kreativt en bättre reaktion när man läser än “Åååh, så vill jag också skriva!” – om än inte lika smickrande för författaren.

Hur mycket bör man skriva? Så mycket man tycker är roligt, naturligtvis. Men liksom med allt annat gäller “övning ger färdighet”. Han som sparkar boll med vännerna två gånger i månaden är antagligen sämre på det än hon som tränar fotboll sex dagar i veckan, och den som skriver två noveller om året lär förmodligen inte uppnå samma skicklighet som han som skriver tre timmar varje kväll och sprutar ur sig tre romaner på samma tid.

Varför skrev jag det här? För att jag är statistiknörd och skall ha skrivit fler artiklar än någon annan, naturligtvis.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *