David Eddings

4 juni 2009

Åren går. Minnet bleknar. Det kan ha varit 1993. Eller kanske 1994. Jag var sex år gammal. Eller möjligtvis, men förmodligen inte, sju. Jag kommer inte ihåg. I mina föräldrars bokhylla hade min mor en serie böcker som jag av någon anledning plockade ned och började läsa. Stenens väktare, Profetians tid, Besvärjarnas kamp, Rivas drottning, Ödets fullbordan. Jag älskade dem. Kanske mer än jag har älskat några böcker sedan dess.När jag besökte mitt föräldrahem i julas plockade jag ut Sagan om Belgarion ur bokhyllan och läste igenom delar av den, för första gången på länge. Den var bättre än jag ville minnas den. Inte för att det betyder att den är bra, men kanske hade jag tappat behovet av ett avståndstagande till min barndoms favoriter, kanske var det helt enkelt att det faktiskt finns minnesvärda passager. Som när Polgara, rädd att Garion skall ha kommit till skada, hotar den tillfångatagne jarlen av Jarvik: i förhållande till Garions funderingar och tvivel kring deras relation när hon visar sig vara någon annan än den han trott hela sitt liv är det en mäktig scen, en scen som fortfarande kan påminna mig om vad jag än gång uppskattade.

Missförstå mig inte: Eddings fel och brister som författare skulle utgöra en lista lång nog att konkurrera med hans romaner. Hade jag läst honom för första gången idag, opåverkad av nostalgi, hade jag funnit böckerna fullständigt outhärdliga. Det handlar inte bara om förmågan att upprepa sig själv om och om och om igen: det är stilen, handlingen, moralen, stereotyperna. Orden på pappret och allt de säger. Men en stereotyp är bara ett problem om man känner igen den – annars är det en stereotyp därför att den fungerar. Säkerligen hade samma impuls som fick mig att plocka ned Eddings och börja bläddra fått mig att öppna någon annan bok; med största sannolikhet hade jag haft ett intensivt förhållande till böcker även utan honom. Men det var ändå, på sätt och vis, med Eddings det började eller åtminstone verkligen tog fart.

En minnesbild: jag går i tredje klass. Det är skollov – förmodligen på våren, så jag måste ha varit nio år gammal. Det är bara ett par år kvar tills jag börjar tröttna på Eddings, men det ligger ännu i framtiden. De flesta föräldrar har tagit semester och ett par dagar är jag det enda barnet på mitt fritids. Jag tar med tre böcker ur Sagan om Mallorea och sätter mig vid ett bord. Och läser. Och läser. Och läser. Personalen, som kanske inte riktigt var van vid att deras skyddslingar tog med sig tolvhundra sidor litteratur att underhålla sig med, försökte fördriva sysslolösheten med att engagera mig i någonting. Förgäves: jag hade bättre sällskap.

När jag för fyra år sedan intervjuade Ylva Spångberg, som översatt många av Eddings böcker till svenska, för Catahyas räkning diskuterade vi bland annat tillfredsställelsen i att ha varit bidragande till att väcka barn och ungdomars läsglädje. För min generation svenska läsare har David Eddings, i Spångbergs översättning, spelat den rollen förmodligen bättre än någon annan. Eddings är den författare jag har hört flest jämnåriga – inte bara fantasyläsare, utan läsare överlag – nämna som det första exemplet på någon som väckte verklig läslust. Hans böcker har gjort otaliga läsare lite lyckligare. Det är en beundransvärd insats.

Och nu är han död. David Eddings skrev inte några särskilt bra böcker.

Men det spelar faktiskt mindre roll.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *