Den bespottade genren

22 januari 2005

Varför vill inte vår omvärld inse vad vi, i dubbel bemärkelse, fantaster egentligen gör och acceptera det? Detta handlar inte ännu en gång om fördomarna mot fantasy utan är en vintertung personlig fundering om vad som egentligen gör att ingen utom vi själva vill ta oss på det stora allvar vi vill, för trots allt är fantasy också riktig litteratur.”Nå, men läser du fortfarande bara sådana där äventyrsböcker? Har du inte börjat läsa någon riktig litteratur egentligen?”, frågar min halvt senila farmor för, åtminstone, sjuttioelfte gången. Jag svarar, också för minst sextioartonde gången, till hennes besvikelse att ”nej, jag läser fortfarande mestadels fantasy”. Och det slår mig, att vi vet alla att fantasy inte ses som riktig, vettig litteratur av många i vår omvärld, och alla har vi fått möta åtminstone någon av de fördomar om genren som behandlats i en tidigare artikel här, men varför är det egentligen så att det inte är accepterat av människor utanför vår, ännu relativt, lilla krets av fantaster.

Jag har hört människor säga att det är för enkelt, att skriva fantasy är ingen utmaning för man kan alltid bara hitta på lite magi eller lösa knepiga situationer med en Deus ex-handling, och då är det ju inget speciellt med att hitta på konstiga människor från länder som inte finns. Men efter att ha försökt skriva en del och läst ännu mer, tror jag att ni alla överrensstämmer med mig, ty jag tror knappt att här finns någon som inte skrivit något själv, i att detta inte är sant. Att falla för det klassiska knepet att låta en liten okänd pojke från en lantlig idyll bli upptäckt som den ende som kan rädda världen från mörkrets furste för att sedan bli kung över den fria goda världen, är alltför lätt och genren svämmar redan över av tråkiga, fantasilösa upprepningar av detta tema. Nej, utmaningen ligger i att bejaka sin egen fantasi och skriva riktig fantasy.

Att beskriva verkligheten kan vara ganska enkelt, att skriva någon annans fantasi är ännu enklare, men i den kreativa processen att utveckla något helt nytt, från ingenting skapa ett allt och få balans i det, och därefter hålla sig till sin plan och sina egna begränsningar ligger det svåra, det problem som måste övervinnas, och det gör man inte med en vilsen pojk med en mäktig artefakt, må det nu vara en ring, sten eller flammande svärd. Ännu större är utmaningen att få människor att känna igen sig i detta.

Det har också anklagats för att vara barnböcker. Följdfrågan brukar då omedelbart vara hur många barn som så brukar leva sig in i sina böcker att de sätter sig och skapar allehanda sorters spel, fan-fiction eller lägger mängder av pengar och tid på att sy upp kläder och allsköns utrustning för att sedan åka långt ut i ödemarken och leka om historien. Förutom de stora summor pengar ovanstående inbegriper, brukar svaret bli ganska många. Och kanske är det här något vi ska se som positivt, omvärlden strävar konstant efter ungdom, man ska vara smal och utan kurvor som en tioåring, hyn som en babyrumpa och vi ska våga bejaka vårt barnjag. Nå, är det inte det vi gör? För onekligen har man mest fantasi när man som treåring kan se kuddarna i sängen som isberg, gosedjuren som djungelmonster och då världen är ett stort oupptäckt begrepp bortom vårt sinne, och inte när man som femtiotreåring stressar sönder för att chefen ska bli nöjd, sliter med otacksamma ungar hemma och bekymrar sig över hur pensionen ska gå ihop. Att då på allvar fly verkligheten med en god bok för att bege sig till ett fjärran land för att bekämpa de giriga skvattifnatterna och hjälpa de ädla men lättlurade tutilurarna är en underbar terapi för att klara av vår förryckta, ondsinta värld.

Så tråkigt är det, att denna den mest kreativa av genrer, den som kräver mest av både författarens och läsarens fantasi, stagnerat och fastnat i ett gammalt mönster, ett tema som upprepas i det oändliga för att förlagspamparna upptäckt att det säljer. Frågan är hur länge det dröjer innan marknaden är mättad, sviker förlagen och de, istället för att våga satsa på nya former av fantasy och fantastisk litteratur lägger ner sina projekt. Det vore något fantastiskt, men knappast förvånande, frågan är hur länge det dröjer innan någon fantast isåfall blir refuserad med en helt lysande roman.

Nej, känn er stolta alla ni som pysslar med denna underbara sysselsättning, och känn att ni inte är en abnormitet på samhällets redan svulstbuktande övergödda kropp utan ett föredöme för alla människor som, fast i den grå vintervardagen, bekymrar sig över allsköns små och oviktiga problem. Var stolta att ni klarar av att leka, så spring ut i snön, bygg en snöborg och försvara er mot de anfallande onda andarna tills ni blir slutkörda och lufsa sedan, slutkörda och blöta i nacken efter vännernas snöbollar in i stugvärmen och kryp upp i den sköna soffan med en stor kopp varm choklad, vad hör mer barnets vinter till än detta, och slå er ner där med en bra bok och känn er nöjda. Så nästa gång farmor kommer över och, för sjuttiotolfte gången frågar den där frågan, så kan jag med stolthet svara att ”nej, jag läser fortfarande mest böcker av den fantastiska genren och är därigenom ett föredöme för dig och alla andra!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *