Den fallerande staden

9 januari 2008

Eftersom jag ibland är sjukligt insnöad på vissa saker och vägrar släppa det har jag funderat på städer i fantasy. Vilket är lite oturligt eftersom det är en sak författare tänker minst på, och det märks.Problemet är givetvis att städer där oftast bara är en ogenomtänkt bakgrundsmålning, inte helt olikt de som används vid äldre filminspelningar men där lyckas de åtminstone ge visst djup i illusionen.

Djupet är som bekant inte så djupgående, det är trots allt genren där allt som oftast politik jämställs med två konkurrerande prinsar som illvilligt försöker överträffa varandra och bli kung. Att sedan befolkningen är död av femton olika anledningar eftersom det inte finns någon form av samarbete i samhället eller kommunikation med omvärlden, det spelar ingen roll.

Vilket är en del av problemet, för det läggs inte ner mycket tid på att få människogrupperna att fungera. Vilket är synd, för det märks direkt. Terry Pratchetts Ankh-Morpork, Fritz Leibers Lankhmar och China Miévilles New Crobuzon känns redan från början mycket mer levande och bebodda än Charles de Lints Newford eller nästan vilken bokserie som helst. Det handlar inte om att beskriva allt in i minsta detalj, utan snarare ha ett visst hum om hur detaljerna hänger ihop. Två tre ord här och var är allt som egentligen behövs för att läsaren inte ska himla med ögonen.

För det första känns städerna för små, oftast ett fåtal välstädade hus uppradade enligt någon form av boulevard-teori, något av dem där de kan äta och sova och sedan ett hus där skurkarna håller till. Om skurkarna har en opiumhåla, skattsamling eller bara allmänt skurkar loss bakom säkra väggar med andra skurkar låter jag vara osagt. Jag säger inte att varje gatuhörn ska beskrivas men lite folk och smuts vore inte fel till att börja med. Sedan, efter det, visa lite insikter om att slaktaren kanske borde bo lite närmare djurbönderna och den lokale helaren inte har sin mottagning uppe i ett skrangligt torn eller en stuga mitt ute i ingenstans. Jag tror inte det behövs så mycket extra tänkande för att inse att fiskarsamhällen med begränsad möjligheter till att bruka jord kanske, bara kanske, äter mer fisk än fläskkött och nybakade bröd.

Det kanske är så att det styrs av vilken berättelse man vill berätta, i det flesta fall är det säkert helt oviktigt för själva handlingen. Men när det spenderas veckor av att fundera kring exakt huruvida ett magiskt eldklot påverkas av att besvärjaren druckit för mycket vatten (och den magiska ritualen som behövs beskrivs givetvis sedan minutiöst i boken), då blir jag lite småsur över att samhället är mindre övertygande än en Linus på Linjen-film. För visst, det går ju att kasta upp ett ölhak var det känns bekvämt för handlingen. Det fungerar. Att det sedan har purfärsk fatöl dygnet om och rikemanssöner tittar in lite då och då trots att det ligger rakt över gatan till den värsta dräggområdet världen skådat — det känns inte övertygande och tar mig ut ur boken. Exemplen är något hårddragna, men problemet känns genomgående för genren. Även riktigt bra böcker tycks ha stora problem med att få folksamlingar att fungera.

Egentligen undrar jag om argumentet om att det skiljer från berättelse och berättelse håller, för Leibers böcker är äventyr med fart och fläng, korta är de också. Så det har inget med innehållet att göra, eller längden, eller formen av berättelsen.

Jag är inte riktigt säker på ifall Gormenghast passar in — atmosfäriskt vill jag hävda att slottet är en enda stor gränd, men jag vet inte om det riktigt räcker ända fram. Det är mer inspirationsverk än faktiskt stadsfantasy. Trots att den har en given plats jämte Peter Ackroyds London i min bokhylla (bokstavligen). Mikrokosmiskt är allt där, så på sätt och vis är den mer levande än 99% av all fantasy jag stött på. Slottet är mer en stad än vilken namngiven håla i vilken seggående populär serie som helst fast det hjälper nog inte. Måhända tänkte Mervyn Peake aldrig på det medvetet utan med några väl valda ord skapade han en illusion av det. Faktum kvarstår däremot att den illusionen är i mitt tycke viktigare än både magi och kartor över länder sammanlagt. Det visar att författaren bryr sig om vad denne har skapat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *