“Döden, döden, döden” – Intervju med Helena Dahlgren

30 maj 2016

Författaren, bokbloggaren och skräckexperten Helena Dahlgren är aktuell med skräckguiden 100 hemskaste. Jag frågade henne om allehanda läskiga saker.

Din bok 100 hemskaste släpps när som helst. Vad är det för bok och hur kom den till?
100 hemskaste är en högst personlig topplista över mina största, och värsta, skräckupplevelser från litteraturens och popkulturens värld. Kanske är det lite av en skräckens High Fidelity: listnörderi möter självbiografi och oförblommerad kärlek till skräck i alla dess former. Det kan handla om allt från Mädchen Amicks ögonbryn i Sleepwalkers till Elizabeth Hands noveller, en favoritkaraktär i Mats Strandbergs Färjan eller varför Stephen King pajat hundar för mig. Läsare av min blogg kommer att känna igen en hel del av texterna – och Bokhoras Marcus Stenbergs urfina svartvita fotografier – från min 100 hemskaste-utmaning som jag körde mellan 31 oktober och en bit in i februari, men flera texter, däribland ett långt förord, är nyskrivna och vi har även lagt till ett maffigt personregister, bibliografi och massor av bilder. Tanken är att det ska bli bläddervänligt, nördigt, informativt och, förhoppningsvis, kul. I månadsskiftet maj/juni går den att köpa!

Foto: Severus Tenenbaum

Foto: Severus Tenenbaum

Föredrar du skräck med eller utan övernaturligheter?
Jag är oerhört svag för den sorts skräck som utspelar sig inne i läsarens/tittarens, såväl som protagonistens, huvud. Där det otäcka lika gärna kan förklaras med psykologiska motiv som övernaturliga. Med det sagt är jag i och för sig en sucker för spöken, gastar, mylingar, demoner, vampyrer och all thing supernatural (och Supernatural, såklart). Viktigast är stämningen, alltid.

Gammalt eller nytt?
Måste jag välja? Hmm, i så fall: neoviktoriana. En blandning av gammalt och nytt. Inser att jag framstår som en person med grav beslutsångest här, haha.

Skräckigaste miljön?
Gamla kyrkogårdar. Döden, döden, döden.

Läskigaste monstret?
Pennywise the Clown.

Vad är för läskigt till och med för dig?
Jag pallar inte skräck som har någon slags direkt korrelation till verkligheten. Based on a true story-grejer om våld och misär. True crime. Våldsporr. Tortyr. SAMTIDEN. Är överlag alltid mest rädd för verkligheten, ställd bredvid den ter sig till och med de mest skräckiga fiktioner rätt oskyldiga. Kanske är det därför jag dras till skräcken…?

Finns det något i skräckgenren som du ogillar eller är trött på?
Zombier! De är så sjukt dumma, fula och osexiga, och jag fattar faktiskt inte riktigt hur en öppet misogyn serie som The Walking Dead kunnat bli så stor. Okej, det blir bättre, men inte tillräckligt. Med det sagt älskar jag (såklart) Dawn of the Dead, särskilt Zac Schnyders remake som har de mest episka förtexterna sedan Seven.

Och något du vill se mer av?
Litterär, stämningsfull skräck med spännande kvinnoporträtt. Tänk Elizabeth Hand eller Gillian Flynn, fast ännu skräckigare och läskigare. Skräckthrillers gillar jag också (tänk Andrew Pyper, eller första timmen av Sinister).

Vilken skräckroman skulle bli en perfekt HBO-serie?
Vilken som helst med Fairuza Balk i huvudrollen. Men kanske något av Sarah Langan? Hennes Audrey’s Door skulle nog göra sig bra i TV-serieformat: New York, haunted house och skräcktradition på ett lite Kingskt sätt.

Det här är kanske att övertolka några enskilda fall, men nu har storsäljande deckarförfattare som Lars Kepler och Kristina Ohlsson skrivit skräckromaner eller nästan-skräck. Kan skräcken bli det nya svarta – och är det i så fall en bra sak?
Meh, skräck är ALLTID det nya svarta, ju! Äh, jag förstår vad du menar, och håller med. Jag tror att skräck börjar bli mer mainstream och fastän jag härbärgerar en surmulen liten indienörd som vill ha mina darlings, MITT LIV, ifred pga JAG ÄLSKADE DEM FÖRST så välkomnar jag den här utvecklingen. Inte minst som hoppfull skräckförfattare …

Du har skrivit flera skräcknoveller som har getts ut på Mix förlag. Är du den typ av författare som tycker om skrivprocessen eller typen som tycker att de som “älskar att skriva” ljuger? (Eller någon helt annan typ?)
Heh! Det där beror helt på dagsform. Jag har alltid skrivit, det är mitt sätt att försöka förstå världen (och stå ut med mig själv). Ändå kan jag inte säga att jag älskar skrivprocessen, jag är på tok för driven av ångest, självhat och hybris i en rätt oskön blandning. Egentligen är det nog först när jag vet att det BLIR en text (igen) som jag kan njuta av skrivprocessen. Jag föredrar redigeringsfasen framför brainstormingfasen, helt klart. Det finns inget mervärde i att Skaaapa när man är fullblodsneurotiker och prestionsprinsessa (hatar det ordet men det är tyvärr applicerbart på mig). Innan jag vet vart jag är på väg med en text är jag mer så här:

eb2092aa096c0462a2b9a91cdca5a6d3.jpg

Det här är en orättvis fråga egentligen, för romanförfattare får aldrig frågor om när de ska skriva noveller, men jag tänker ställa den ändå: Har du något längre på gång?
Well, 100 hemskaste blev nästan 300 sidor, vilket kändes extremt skönt på ett ”you can do this!”-sätt (även om jag älskar det kortare formatet och boken består främst av kortare texter som tillsammans bildar en helhet). Och nu skriver jag faktiskt – förmodligen inspirerad av detta stordåd – på något längre skönlitterärt som jag än så länge, av strikt vidskepliga skäl, kallar kortroman. Jobbar åt Christine Falkenland- eller åtminstone Döden i Venedig-längd, då känner jag att jag kan slopa mitt safety word ”kort-”. Om jag lyckas bli färdig med det där första svåra utkastet får ni förhoppningsvis läsa den till bokmässan nästa år. Den är mindre skräckig än vad jag skrivit så här långt, mer åt coming of age-hållet, samtidigt som jag tror/hoppas att det kommer bli jäkligt läskigt! Men jag är väldigt kär i skräcknovellen som konstform och kommer definitivt att återvända dit. Kanske snarare än jag anar?

Vad skulle du vilja göra om man inte var tvungen att ägna sig åt världsliga saker som jobb? (Tänker främst litterära grejer, men om svaret är “bygga en båt” så är det också fine.)
Självklart är drömmen – långsiktigt – att kunna försörja mig på mitt skrivande till 100%. Det är dock en rätt svårfångad dröm än så länge (tror att ungefär 10% av idag verksamma författare i Sverige har det som heltidsförsörjning och jag har ju inte direkt valt den mest inkomstbringande nischen). If all else fails skulle jag även vara grym på att plöja HBO-serier, läsa skräck och klappa min gamla skröpliga katt på heltid. Jobb ÄR verkligen en världslig sak, jag är helt med Karlsson på taket (en i övrigt rätt skräckinjagande karaktär) där. Det är hemma, djupt nerdekad i Fiktionerna, som det verkliga livet pågår.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *