Dystopier – I The Matrix efterföljd

24 mars 2008

The Matrix är troligtvis den mest kända dystopiska filmskildringen någonsin. När den kom 1999 satte den ner en ny milstolpe i filmhistorien, främst för sina tekniska landvinningar, som tog publiken med storm. Ribban för högklassig action sattes högt som resultat, och ett otal filmer har försökt apa efter teknikerna i tid och otid. Men intresset för dystra framtidsvisioner sköt också i höjden och 2000-talets första decennium har varit fylld av dem. Om det är tack vare The Matrix eller inte är svårt att säga. Anledningarna är många.
Här presenteras en serie av dystopier, i sällskap av åsikter och tankar.
Jag satte mig ner och spånade lite titlar som passar in i mallen för mörka framtidsvisioner. Med lite hjälp från annat håll så blev antalet tillslut sexton stycken (delar i serier inte räknade). Det är två för varje år sedan det nya millenniet började och då påstår jag mig inte ha någon fullständig koll på läget. Slumpen var dock snäll, då jag hade sett femton av dessa (Children of Men som jag saknade), så jag kände mig kvalificerad nog för att skriva något om ämnet. Så, vad har de gemensamt? Vad skiljer dem åt? Vad har skaparna valt att lägga fokus på?

Först ut är de mer actionorienterade titlarna, mer eller mindre i The Matrix fotspår. Aeon Flux, Ultraviolet och Equilibrium (marknadsförd som Cubic i Sverige). Den senare är den mest genomtänkta av de tre, med en snygg blandning av action och hjärna. Equilibrium, liksom The Matrix, tar sin inspiration från redan existerande idéer, bland annat från böcker som 1984, Fahrenheit 451 och Brave New World. Samhället som målas upp är ett utan känslor, utan individualitet, utan litteratur eller allt annat som kan stimulera hjärnan, praktiskt taget. Det är i mångt och mycket en film som uppmanar till lite tänkande hos tittaren, även om det är dolt bakom en slöja av överdriven i action, av män med feta pistoler och långa rockar. Ultraviolet i konstrast är fullständigt hjärndöd. Det intressanta här är att det är samma skapare bakom båda filmerna. Ultraviolet är en sådan där film som satsar alla sina slantar på en snygg brud i huvudrollen. Troligtvis så kunde regissören Wimmer inte göra annat än att dregla över Jovovich och resultatet blev därefter. Han gjorde mycket bättre ifrån sig när det var Bale som stod framför kameran, vilket i och för sig kan bero på att Bale faktiskt är en riktigt bra skådespelare, tillskillnad från Jovovich. Aeon Flux sätter också sin största tillit till action och en sexig brud i tighta kläder. Men tillskillnad från Ultraviolet så hade man vett nog att tänka på annat också, till exempel att välja någon med skådespelartalang till huvudrollen. Både Equilibrium och Aeon Flux är filmer där energi har lagts ner på miljön och stämningen i den framtidsvärld de försöker illustrera. Något som för mig är vitalt för en dystopisk skildring.

Om de ovanstående är de som främst representerar överdriven action så är de långt ifrån ensamma. Intressant är att majoriteten av dystopierna under luppen här har en stark, gärna omänskligt, person i huvudrollen. Vi har V från V for Vendetta. Batman i det mörka Gotham. Alice i den senaste Resident Evil-filmen, som är den enda i serien som är sant dystopisk. I den japanska Casshern är flera personer i besittning av enorm styrka. Animeserierna Texhnolyze, Ergo Proxy och SaiKano likaså. Den experimentella OVAn Blame! har en huvudrollsinnehavare med en pistol som kan skjuta kilometerlånga hål i kända och okända material. Det är ofta action som säljer i de dystopiska filmerna, speciellt i västvärlden. Ett arv från Neo? Vem vet. Som tur är så finns det alternativ. I am Legend är ett sådant, där huvudpersonen är en forskare som försöker hitta botemedlet för det virus som drabbat mänskligheten. Pale Cocoon, en animerad japansk kortfilm, är ett annat, där handlingen centreras kring en person som gräver upp material ur gamla arkiv. Jag tycker det är extremt tråkigt att actionorienteringen spelar en så stor roll i de här filmerna. Potentialen är mycket större än så. Med det inte sagt att det är dåliga filmer hela bunten, även om de flesta haltar. V for Vendetta är ett bra exempel på motsatsen, bättre än Equilibrium, där hjärna och action blandas väl.

Dystopier har alla en sak gemensamt: en mörk framtidsvision, där samhället antingen är helt käpprätt åt helvete eller så är något under ytan allvarligt fel. Porträtteringen av det här nya samhället är viktigt, som tidigare sagts. Men anledningen till uppkomsten lägger man sällan ner någon tid på. Aeon Flux, Ultraviolet, I am Legend, Resident Evil: Extinction skyller alla på ett virus. Children of Men ger ingen förklaringen överhuvudtaget till världen där barn inte längre kan födas. Equilibrium nämner starten mest i förbifarten. Texhnolyze värld bara är. Med rätta så är det i flera fall inte särskilt nödvändigt. V for Vendetta bemödar sig med att ge en historisk förklaring, som uppskattas väl. Men som ett gyllene undantag ställer sig SaiKano, serien som visar hur världen går från vår nutid till en helvetisk framtid. Ironiskt nog så visar serien förloppet, men inte hur den orsakande effekten egentligen började. Vilket i och för sig är poängen, eftersom den är berättad från en civilpersons perspektiv.

(Observera. Nästa stycke innehåller avslöjanden av sluten till följande titlar: V for Vendetta, Equilibrium, I am Legend, SaiKano och Texhnolyze.)

Något jag alltid noterar i mörkare och dystrare filmer är hur stor roll hoppet spelar. Slutet är speciellt intressant då, eftersom det, i de här fallen, alltid lovar något om framtiden. I majoriteten av fallen så är det ett positivt slut som ställer sig i kontrast till den så negativa starten. V for Vendetta slutar med att den totalitära regeringen störtas och folket blir fria. I Equilibrium händer samma sak, den hemska staten faller ihop och människorna kan bli fria igen. I am Legend slutar med att ett botemedel hittas och att man får se att delar av mänskligheten har överlevt. Det är nödvändigtvis ingen dans på rosor som lovas, men slutet är bra mer positivt än början. Typiskt Hollywoodaktigt, skulle jag säga. Här kommer en frisk fläkt från Japan. SaiKano handlar om ett par som söker ett normalt kärleksliv. Problemet är bara att flickvännen är ”det ultimata vapnet”. Låter skitlöjligt, men det fungerar förvånansvärt bra och det är den titeln av alla nämnda här som har haft störst känslomässig påverkan på mig. Serien slutar med att ”det ultimata vapnet” förstör hela jorden och alla som lever på den, förutom pojkvännen, som i den här sista akten av kärlek blir dömd att vandra helt och hållet ensam tills en naturlig död tar honom. Texhnolyze har ett liknande slut. Serien utspelar sig i en underjordisk stad och när huvudpersonerna väl tar sig till ytan så visar det sig att bara ett spöke av mänskligheten är kvar där. Senare så förgörs allt levande i den underjordiska staden och huvudpersonen, som sista levande människa, lägger sig i fosterställning på marken och väntar på döden. Helt i motsats till Hollywoods påhitt, med andra ord. Här är sluten så negativa och olyckliga de bara kan bli. Istället för formeln ”börja dåligt, sluta bra” så blir det ”börja dåligt, sluta värst”. Ett slag i ansiktet: mänskligheten är körd.

Även om det kanske bara är japanerna som vill porträttera mänskligheten som i slutet helt hopplös, så har alla dystopiska filmer mänsklighetens fel och brister som fokus. Ibland är det ett misstag som är den utlösande faktorn, som i I am Legend, där ett botemedel mot cancer visar sig vara döden för 99 % av jordens invånare. Resten av filmen är förvisso positivt inställd till vår existens. Aeon Flux har däremot en okänd anledning till 99 % död, men där tar vissa individer makten över resten av världens befolkning och bestämmer vad som är bäst för alla andra. Det senare gäller även för Equilibrium och V for Vendetta, till exempel. I Texhnolyze så är det våldsamma gäng som styr staden i sanna maffiastil. Casshern är fylld av småsinta personer och fruktansvärda dåd utförda av militären. Dystopins uppgift är ofta att ställa våra värsta egenskaper på sin spets eller att slänga in människor i extrema situationer.

Om den här dystopia-boomen är bra eller ej vet jag inte riktigt. En del av de nämnda titlarna tycker jag är riktigt bra, medan andra lever gott på bara ett bra underhållningsvärde (Ultraviolet är inte på något sätt medräknad, den ligger på den djupaste bottnen i den skitigaste filmsjön). Samtidigt så tycker jag att den huvudsakliga inriktningen, det vill säga action, är att köra tåget på helt fel spår. Att använda ett dystopiskt samhälle som en ursäkt för lite ultravåld gillar jag inte riktigt, även om det såklart fungerar med lite hjärna, som Equilibrium visat. Den första Matrix-filmen gjorde något bra av blandningen. De två uppföljarna led bara av specialeffektsfetischism och var i jämförelse kassa. Vid det här laget så är dock kon färdigmjölkad och det är dags att öppna dörren med skylten: nytänkande. För frågan är hur många bra, eller ens godkända, versioner man kan köra av viruset-temat eller den-hemska-totalitära-staten. Det har gjorts nu. Dags att dra vidare. Mest nytänkande har väl varit första delen av I am Legend (om man kan säga nytänkande om en idé som är gammal som gatan). Synd bara att Hollywood inte ens lyckades göra något riktigt bra av det heller.

Nytänkande är något som japanerna dock lyckats bra med. I alla fall inom det här området. Jag är den första som erkänner att det avlånga landet i öst producerar så förbannat mycket skit att det är svårt att ta sig fram i det. Men guldkornen finns där ändå, om man vet vart man ska leta. Pale Cocoon är en utmärkt bild av vad jag vill få ut av dystopiska berättelser. Lugn och nedtonad skildring av en vardagsmänniska i en värld mycket olika vår nutida, med en frisk fläkt av mysterier och frågor i bakgrunden. Ergo Proxy kör på en annan väg, som inte fokuserar särskilt mycket på action överhuvudtaget. Det är en serie som istället satsar på att ge tittaren fem nya frågor för varje svar och vara allmänt svårförståelig och underlig. För mig så ska en dystopisk skildring (och få andra saker också, för den delen) inte servera sina svar på silverfat, utan de ska få tittaren att använda sin egen hjärna så mycket som möjligt. Det här lyckas de japanska serierna, åtminstone i den här artikeln, bra med.

Men jag vill inte bara få mina mörka framtidsvisioner i animerad stil. Jag vill ha dem i alla möjliga former och storlekar, utom den actionpackade. Den borde världen vara klar med för ett tag. Nya tankar måste in på det här området så att grytan kan röras om ordentligt. Jag är svag för experimenterande titlar och här, om något, finns det enormt utrymme för det. Färre lyckliga slut skulle också vara skönt som omväxling. Om inte det sker så tycker jag att spaden ska tas fram och dystopin begravas. Det finns få saker som är värre än att mjölka koncept. Men det verkar vara oerhört populärt nu för tiden, med de otaliga uppföljare som spottas ut till höger och vänster.

Men jag håller hoppet uppe. Någon gång kanske en regissör med nya idéer plockar upp ett smart dystopiskt manus och den här lilla nischen i filmvärlden får den uppmärksamhet den förtjänar.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *