Eddings & moralen

20 augusti 2004

Belgariaden, eller Sagan om hur ett gäng alkoholiserade psykopater frälste världen.Den här artikeln är en kort, enkel och inte särskilt djup kommentar till Sagan om Belgarion. Om du inte har läst den bör du kanske göra först – eller ännu hellre strunta i att läsa artikeln över huvud taget.


  – Var är Hettar? undrade Barak.
  – Jagar murgoer, antar jag, svarade Cho-Hag. Efterpatrullerna skars av från reträtten, och de är där ute och försöker hitta något gömställe.
  – Men det finns väl inte så många gömställen på den här slätten? frågade Barak.
  – Nästan inga alls, instämde algarernas kung fryntligt.

David Eddings har i sina romaner en förmåga att få skillnaderna mellan “gott” och “ont” (eller snälla och elaka, om ni föredrar de uttrycken) att verka oändliga. De som står på våra hjältars sida är sådana som skulle bli tvingade att spela harpa resten av evigheten om någon faktiskt mot all förmodan lyckades ta död på dem, men deras fiender vanligtvis är så onda, så onda. Om man däremot ser till deras handlingar är de egentligen massmördande psykopater hela bunten.
  Ta Hettar, till exempel. Vår käre Sha-Dar är en klippa: tystlåten men pålitlig, alltid reda att slåss för sina vänners skull et cetera et cetera. Hans liv går dessutom ut på att död på ett helt folkslag, någonting han ägnar sig åt med en hängivenhet som långt överträffar den nazisterna visade under 30- och 40-talet. Det spelar ingen roll om det handlar meniga soldater som mycket hellre hade spenderat återstoden av sina liv i lugn och ro i Rak Hagga än att mot sin vilja bli uttvingade i krig – är de murgoer förtjänar det automatiskt att dö. Även om han tillhör de mest fanatiska är han långt ifrån ensam, han delar sin passion med större delen av sitt folk.
  Barak, jarlen av Trellheim, hjälper honom så glatt. Murgoer är bäst döda och det är ju så roligt att sticka svärdet i dem. Det är nästan värre eftersom det inte är någon personlig kamp inblandad; det är nöje och nytta i ett tillsammans med nedärvda fördomar. Till hans försvar måste jag säga att han inte är fullt så enkelspårig som mina ord kan få det att verka; det är inte bara murgoer han slaktar. Bland annat försöker han mörda en blind, misslyckad sierska hemma i Cherek.
  Så har vi ju den skäggige krigarens vassnäste kamrat prins Kheldar, eller Silke som han vanligtvis kallas. Denne drasnier är kanske inte fullt så blodtörstig som sin följeslagare (även om några lik knappast är någonting som bekymrar honom). Däremot är han en obotlig kleptoman, lögnare, bedragare och så vidare – någonting som tydligen skall vara karaktäriserande för hans folk, dessa våra allierade och förtrogna.
  Tar vi sedan diverse arender … tja, även här är det en livslång kamp för att ta död på varandra. Inbördeskriget utrotade nästan totalt ett av de tre lägren, någonting som ingen har lärt sig ett dyft utav. Mimbrater tar död på asturier, asturier tar död på mimbrater och ibland tar de död på varandra inbördes, för hederns och omväxlingens skull.
  Över detta tronar Belgarath. I sjutusen år har han studerat mänskligheten och alla dess fasor, och vad har han lärt sig? Åtminstone hur man skall plåga någon i oändlighet. När Zedar, som egentligen inte själv vill skada någon utan bara se den förutspådda striden i Cthol Mishrak äga rum, i rent självförsvar tar livet av idioten Durnik (denne förnuftige, snälle karl som bara är tvungen att flyga på honom för det hemska brottet att beskriva Toraks makt och vilja) stänger den Evige in sin äldste broder i stenen för all framtid, så att han aldrig skall kunna dö men aldrig heller komma upp igen. Mysigt, inte sant?
  Till och med vår Belgarion beklagar sig när Relg dyker upp och hjälper honom i en strid, eftersom det var hans murgo och han ville ta död på honom själv. Man skulle kunna fortsätta i en halv oändlighet med att räkna upp hur de slaktar fiender och sedan muntert skrattar åt det hela, men jag tror ni har förstått min poäng.


  Vid middagstid skakade Silke på sig och såg sig om. Hans blick var äntligen vaken, om än en smula blodsprängd.
  – Har någon tänkt på att ta med sig något att dricka? frågade han.
  – Fick du inte nog av det ikväll? svarade Belgarath.
  – Det var förströelse. Nu behöver jag någonting läkande.
  – Vatten? föreslog Garion.
  – Jag är törstig, Garion, inte smutsig.

Dubbelmoralen härskar dessutom: medan Nyissa och dess droger av alla de sorter ses på med förakt, är det helt okej att supa huvudet av sig – någonting som de flesta i sällskapet försöker göra så ofta de bara kan. Livet är så mycket bättre när man kan dränka det i vin och öl, inte sant?
  Det är visserligen knappast en häpnadsväckande inställning, den delas av väldigt många i Väst i allmänhet och i Sverige i synnerhet.

Åh, glömde jag att nämna att dumhet – liksom många andra karaktärsdrag – sitter i generna? I alla fall om man får tro Sagan om Belgarion.

Citaten är tagna ur Rivas drottning, fjärde boken i Sagan om Belgarion av David Eddings, översatt av Ylva Spångberg.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *