En dröm om den perfekta plattan

18 mars 2006

“Jag har en dröm” sa Martin Luther King i sitt tal under 60-talet när han talade om ett jämlikt USA. Jag har också en dröm, en dröm om att nästa Blind Guardian-släpp skall vara minst lika klockrent som sina föregångare.En dröm om att jag ska få uppleva aggresiviteten från Battalions Of Fear och Follow The Blind, experimentlustan, låtsnickrandet och balladerna från Tales From The Twilight World, Somewhere Far Beyond och Imaginations From The Other Side, den röda tråden och det episka från Nightfall In Middle-Earth och storslagenheten och det pompösa från A Night At The Opera på en och samma plastbit. Om det kommer att gå bättre för min dröm än vad det har gått för Kings får vi veta om några månader, då släpper nämligen Blind Guardian sin åttande fullängdare i ordningen, “A Twist In The Myth”. En hint om vad som komma skall har presenterats i och med släppet av singeln “Fly”. Det och mycket annat tänker jag ta upp när jag, i egenskap av den BG-fanatiker som jag är, redogör för mina tankar och förväntningar inför den kommande plattan.

En lång väntan

Trots löften om en kortare väntan mellan fullängdssläppen har jag nu väntat de där förädiska fyra åren ytterligare en gång. Visserligen stillades törsten något när fullkomligt lysande live-plattan “Live” släpptes 2003 men väntan på nytt material har varit lång och jobbig. Det är inte bara väntan som har varit jobbig mellan släppen den här gången. När Thomen “The Omen” Stauch valde att lämna skutan efter ganska så exakt tjugo års trogen tjänst var det till en början en väldigt tung förlust. Föga anade jag att Thomen hade ett partiavgörande ess i sin rockärm, kallat Savage Circus. Ty när “Dreamland Manor”, den perfekta hybriden mellan TFTTW, SFB och IFTOS nådde skivhyllorna ifjol var jag mer än lyrisk. En riktig kanonplatta som jag sedan dess lyssnat på i tid och otid. Men detta innebar också ökad press på det “riktiga” Blind Guardian”. Det finns nämligen ingen möjlighet att bandet kan komma undan med respekten i behåll om den kommande skivan inte är minst lika bra som “Dreamland Manor”, och det kommer att bli lättare sagt än gjort, det vill jag lova. Huruvida nivån skulle vara lika hög kanske vi skulle få reda på i och med tyskarnas singelsläpp, “Fly”. Den nervösa väntan på att det förhandsbeställda exemplaret skulle dimpa ner i brevlådan kändes nästan lika lång som de där förädiska fyra åren och innan den hade hunnit komma fram hade jag givetvis halvförstört det roliga och tankat hem skiten från DC. Det första intrycket var faktiskt inte helt lyckat, vilket är anmärkningsvärt då förra singeln, den väldigt komplexa “And Then There Was Silence” var helt underbar från första till sista ton redan under premiärlyssningen. Faktum är att den enda gången något liknande har hänt var första gången jag hörde bandets andra platta, FTB, och den har knappast växt till någon personlig favorit även om jag idag skattar den väldigt högt. Än värre blir samanträffandet då det faktiskt är samma person som ligger i gund för besvikelsen, nämligen bandets annars felfria vokalist Hansi Kürsch. På FTB beror min tveksamma hållning jämte vokalisten på att det låter som om man valde att spela in plattan på ett dass och att den tyske mysfarbrorn bara var tvungen att skita under varje tagning. Det låter alltså som om mannen krystar ut orden på den plattan. På “Fly” är problemet ett helt annat. Hansi har utvecklat och tränat sin röst enormt under de 20 år som bandet varit aktivt och nu har det helt enkelt blivit för bra. Det är alldeles för polerat och inte alls så raspigt som jag vill att det skall vara. I övrigt är “Fly” en väldigt bra låt och typiskt BG på många sätt. Den akustiska versionen av “Skalds & Shadows” (det elektriska originalet kommer att kunna avnjutas på den kommande fullängdaren) är även det en otroligt stabil låt men utan det där lilla extra som gör BG till världens bästa band. Covern på Iron Butterflys gamla klassiker In-A-Gadda-Da-Vida som avslutar singeln är en rätt tråkig skapelse. I vanlig ordning lyckas alltså inte den blinde väktaren att leverera en riktigt klockren tolkning av någon annans verk, något som endast hänt en 2-3 gånger under bandets histria.

Ett objektivt faktum

Min åsikt om singeln ett gäng genomlyssningar senare är emellertid en helt annan historia. Även om jag fortfarande kan störa mig något på Hansis rena stämma växer låten något enormt. Än mer växer akustiska “Skalds & Shadows” som nu nästan når upp i samma klass som de akustiska versionerna på Forgotten Tales. Om låtarna kommer att växa ytterligare går väl egentligen inte att uttala sig om, men det känns ändå som om något stort är i görningen. Vad vill jag då se på den nya plattan? Helst av allt skulle jag nog vilja att slutprodukten hamnar någonstans i IFTOS-land, men det är nog inga realistiska förhoppningar. “Fly” skvallrar nämligen om att tyskarna ligger kvar i det spår man stakade ut i och med ANATO även om gitarrerna verkar få mer utrymme nu, vilket uppskattas. Det har också blivit ganska progressivt på sina håll i synnerhet i trumliret men även i riffandet. Detta är något som jag ser som positivtoch definitivt en utveckling jag gillar. Så länge de inte anammar den amerikanska skolan utan lägger sig på ungefär samma nivå som landsmännen i Rage på den här fronten så är jag övertygad om att det kommer att bli väldigt lyckat. Sen vill jag ju såklart ha riktigt bra låtar också men här tror jag att BG är på det torra. Det blir helt enkelt inte dåligt när Krefeld-sönerna komponerar, jag kan i alla fall inte nämna en enda dålig låt med bandet. Och det är väl det som i slutändan kommer att göra att nästa skivsläpp kommer bli precis lika lyckat som sina föregångare. För oavsett om Hansi sjunger för rent, om André och Marcus ligger för lågt i mixen eller om nya trumslagaren Frederik Ehmke använder en massa obskyra trumljud så kan man alltid lita på en sak. Blind Guardian kommer att fortsätta skriva världens bästa låtar. Det är ett objektivt faktum.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *