En skribents våndor

3 september 2005

Det är svårt att vara skribent. För vissa är det en utmaning i sig att komma på idéer och sedan förvandla dem till bokstäver, ord och meningar på skärmen som hånfullt stirrar så vitt och tomt. För andra – som undertecknad – är det sällan ett problem, men det finns fortfarande andra käppar som vill hoppa in i hjulet och hindra en stackars skribent från att göra ett bra arbete.Hur skall man egentligen bedöma saker där man själv är inblandad? Skall man rapportera om antologier och tidskrifter där man själv medverkar? Novelltävlingar där man placerat sig? Projekt som man är en av personerna bakom? Visst kan man försöka intala sig själv att ”det här skulle jag ha rapporterat om ändå”, och har man förmågan att vara någorlunda objektiv så får man hoppas att man skulle ha gjort det. Frågan är ändå hur snyggt det ser ut och vilken trovärdighet det ger sidan – men det skall samtidigt vägas mot att genom att låta bli att rapportera nyheten undanhålla Catahyas läsare information. Vänta och se om någon annan tar hand om det? Inte säkert att det dyker upp då. Skicka någon annan att skriva nyheten? Ger visserligen en bättre bild utåt, men är när det kommer till kritan egentligen inte mycket bättre.

Man behöver inte vara personligt inblandad; det kan handla om saker man tycker om och som man vill att det skall gå bra för. Att såga en amerikansk fantasyförfattare, som knappt påverkas av de tusentals exemplar som säljs på den svenska marknaden, utgiven av ett stort förlag är en sak. Men om det handlar om ett litet, nystartat hobbyförlag i vilket en privatperson har lagt sina besparingar för att ge ut en svenskspråkig debutant – då är det inte llika lätt att ge en negativ recension ens om det hade varit välförtjänt. Inte heller är det enkelt att så offentligt gå ut och säga att någonting inte duger om man är bekant med personerna bakom det. Så vad skall man göra? Låta bli att uttala sig alls? Det är förmodligen visast. Men om ingen annan orkar göra det – kom ihåg, det här är ett fritidsprojekt som är helt beroende på frivilliga insatser och det innebär att man inte kan tvinga någon att göra det ena eller det andra – eller saknar kunskaperna? Då kan Catahyas läsare återigen gå miste om någonting som faktiskt verkligen hade tillfört dem någonting. Och visst vill man rapportera om saker man tycker om. Det är jätteroligt att känna att man har möjligheten att ge uppmärksamhet åt någon eller någonting som förtjänar det och glädjen i arbetet är helt nödvändig för att man skall orka syssla med någonting som att skriva för Catahya på den lilla gnutta fritid man har.

Till saker man egentligen inte bör skriva om hör också ämnen man inte behärskar men ibland får för sig att ge sig på ändå. Som när jag får för mig att jag kan bedöma ungdomsböcker. Jag läste egentligen inte ungdomsböcker ens när jag var i åldern kring att tillhöra målgruppen; så varför tror jag att jag kan göra det nu och göra en bra rececnsion av det? Fattas bara att jag ger mig på spel också.

Ibland kan man få en fix idé om hur någonting skall uföras och inte kunna skaka av sig den trots att resultatet förmodligen hade kunnat bli bättre om man gjort det. Ibland kan det fungera acceptabelt. Ibland gör det det inte. Till exempel kan man fråga sig hur lyckat det var att skriva om Belgariaden ur ett ironiskt moraliserande perspektiv när förmodligen bara någon någon tiondel av läsarna uppfattade det, eller att i en recension av en bok av samma författare bara hänvisa till gamla recensioner som ett sätt att peka på hur upprepande boken är. Jättebra idé som kanske inte blir en lika bra recension när den konfronteras med den lilla detaljen ”verkligheten utanför skribentens huvud”.

Det där med att ha en särskild agenda kan göra att man skriver saker som förmodligen inte säger de flesta särskilt mycket. En recension av Arne Sands Trollkarlens lärling som ett slag för att fantasy kan vara mer än den anglosaxiska versionen vi ser så mycket av är visserligen också ett slag för en mycket bra bok – kanske min absoluta favorit – men den är inte vad folk förväntar sig att hitta på sidan och bygger mer på Kirkegaard än Tolkien. Det gäller nog för Tove Jansson också, men där har vi i alla fall fördelen att de flesta känner till hennes böcker även om de har presenterats för dem genom den japanska teveserien snarare än läst dem.

Så finns de där recensionerna där man egentligen undrar varför man bedömde som man bedömde dem. Förtjänade verkligen Belgarionserien en stark trea? Dess betydelse för möjligheterna att ge ut fantasy i Sverige och för att få barn och ungdomar att läsa skall inte underskattas och förtjänar all respekt, men det är trots allt inte några vidare bra böcker. Bör en recensent verkligen göra dylika bedömningar av nostalgiska skäl? Och Karolina Bjällerstedt Mickos’ böcker, förtjänar de egentligen inte mer positiva recensioner än så? Eller är det återigen det där med att vilja tycka att någonting är bra som spelar in? För att inte tala om Peter S. Beagles The Magician of Karakosk – nog för att det är svårt att sätta betyg på novellsamlingar, men den innehåller ju ett par riktiga pärlor. Hur kunde jag nöja mig med en trea där?

Att ta ställning på ett väldigt personligt sätt är bra på ett sätt, för det är oftast roligt att läsa – särskilt för dem som håller med skribenten. Men hur talande recensioner ger det? Catahyas Shannararecension är förvisso talande och uttrycker ganska bra mina känslor inför verket, men hur mycket säger det en läsare som inte har läst böckerna och är ute efter att bilda sig en uppfattning? Inte särskilt mycket. Så har vi det här med att folk ofta har en tendens till att ta sågningar av saker de tycker om personligt, vilket märks om man läser kommentarerna till den långt ifrån objektiva recensionen av Blind Guardians Nightfall in Middle-Earth. Som recensent skall du visserligen ge uttryck för en åsikt som förhoppningsvis backas upp med bra argument, men samtidigt skall man komma ihåg att visa respekt för verkets skapare och anhängare. En recensent med läsare har alltid möjlighet att påverka och det bör kanske inte göras utan eftertanke – och ändå skall det, som tidigare nämnt, vara roligt. Catahyas recensenter skriver för nöjes skull på sin fritid; att göra det om man inte kan roa sig själv samtidigt är meningslöst. Nu tvivlar jag starkt på att en storsäljande engelskspråkig fantasyförfattare och ett minst lika storsäljande tyskt band bryr sig eller påverkas ett dugg av svenska recensioner som förmodligen gör fler nyfikna än bortskrämda – vilket är en viktig anledning till att jag tillät mig själv att låta dem dyka upp från första början – men det är ändå någonting man bör överväga när man skriver.

Det är mycket man bör överväga när man skriver.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *