Ett samtal med Johan Anglemark

2 juni 2011

Som redaktör på Äventyrsspel var Johan Anglemark en av den svenska fantasyutgivningens pionjärer i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet. Han är en central kugge i den svenska science fiction-rörelsen, och översätter noveller åt svenskspråkiga science fiction- och fantasytidskrifter. Sedan några år tillbaka är han föreningen Catahyas verksamhetsrevisor.Hur kom det sig att du började arbeta för Äventyrsspel?

Mot slutet av det glada åttiotalet bestämde sig Äventyrsspel för att bredda utgivningen och börja ge ut sällskapsspel också, under varumärket Casper. Ett av de första spelen på dagordningen var en översättning, eller bearbetning, av ett kanadensiskt spel vid namn Balderdash, där man ska försöka lura i medspelarna att ovanliga ord betyder något annat än de egentligen gör. Projektledare för att samla in ovanliga ord för den svenska versionen, som skulle få namnet Rappakalja, var Olle Sahlin.

Jag kände Olle Sahlin sedan tidigare från science fiction-fandom och Tolkiensällskapet Forodrim, och han kontaktade mig samt ett dussintal till ur bekantskapskretsen för att gräva fram konstiga ord. (Då detta var innan webben uppfanns innebar uppgiften att man fick sitta och slå i obskyra ordböcker på biblioteket. Jag fick fem spänn för varje ord som sedan kom med i spelet. Förmodligen det ovanligaste jobb jag haft.)

När så Äventyrsspel sade upp en av projektledarna och redaktörerna för Casper och den som var ansvarig för utgivningen av romaner i samma veva sade upp sig, tipsade Olle ledningen om att jag kunde vara rätt person att anställa eftersom jag hade en utbildning inom litteratur och språk, gillade fantasy, samt var såväl rollspelare som allmänt spelintresserad. Jag blev helt enkelt uppringd och tillfrågades om jag var intresserad av att komma på en anställningsintervju. Tydligen gjorde jag ett vettigt intryck, för jag fick jobbet och började i maj 1989, med ansvar dels för utgivningen av romaner (en kvartstidstjänst) och i övrigt allmänt redaktionellt arbete med rollspel och sällskapsspel.

En kvartstidstjänst låter ganska pressat med tanke på antalet romaner som gavs ut. Det var inte en utgivning med helt fantastiska ekonomiska villkor, antar jag?

Nej, långtifrån. Böckerna trycktes i en upplaga om 10 000 och distribuerades i pressbyrå och leksakshandel. Bokhandeln hade vi inga distributionskanaler till; vi var ju inget bokförlag. Av dessa 10 000 returnerades i genomsnitt cirka 6 500, så ungefär 3 500 såldes av varje bok. Eller returnerades i alla fall inte. I början gick de med förlust men med tiden klarade de av att betala sina direkta kostnader: Tryck, översättning, royalty och min lön. Men de gav aldrig något överskott, så ekonomiskt sett var de värdelösa. Man ska inte ägna sig åt verksamhet som inte drar in pengar till företaget.

Att de så småningom inte längre gick med direkt förlust var tack vare att min lön var låg, att vi betalade översättarna en bra bit under författarförbundets rekommenderade arvode och att mitt arbete med en roman – förvärva rättigheterna, lägga ut på översättning, korrekturläsa resultatet, skicka på tryck – bara tog en vecka per bok. Ganska mycket ett hafsverk. Resultatet varierade, men de flesta böckerna blev fullt läsbara och några enstaka till och med bra. Men vi hade ju sällan råd med yrkesöversättare utan det var mestadels diverse skrivbegåvade studenter och hemmafruar som hade det som extraknäck. För vår tilltänkta målgrupp, barn mellan 13 och 18 år, dög de i allmänhet bra hoppades vi.

Att de skulle gå med vinst var nog egentligen aldrig ett absolut krav. Visst hoppades väl ledningen på att få igång en lönsam utgivning av fantasy, men bara det att stärka varumärket Äventyrsspel samt locka fantasyintresserade att prova på våra rollspel hade varit nog för att motivera romanutgivningen. Nu minskade tyvärr istället rollspelsförsäljningen under dessa år.

Hur kom det sig att rollspelsförsäljningen minskade?

Det är väl ingen som riktigt vet. Det är inom delar av rollspels-Sverige vanligt att skylla på moralpaniken i samband med spelet Kult här i Sverige, men den teorin håller inte eftersom försäljningen dels redan hade minskat i ett par år när det spelet kom och dels minskade över hela världen på ungefär samma sätt.

Snarare var det väl en kombination av att rollspelen var en fluga som var oerhört populär ett par år men att nyhetens behag gick över, och att det kom nya, mindre arbetsintensiva spel på marknaden, framför allt dator- och tv-spel.

Du berättade någon gång att när Äventyrsspel började ge ut fantasyromaner under slutet av åttiotalet så fick ni brev från Harlequin, som ville att ni skulle sluta snylta på deras varumärke Harlequin Fantasy, vilket väl säger en del om hur fantasyutgivningen såg ut i Sverige. Hur skiljer den sig i dag jämfört med då?

Det kom knappt ut någon fantasy på svenska före 1993 (då vi gav ut den sista romanen), det kom ut mycket mer åren 1995–2005, men hur det ser ut i dag vet jag inte mer om än att det påstås att det åter inte ser så bra ut.

Vilken roll spelade er utgivning i att fler förlag började ge ut fantasy mot mitten av nittiotalet? Hade det sett likadant ut även utan er?

Det vore ju smickrande att tro det inte hade gjort det, men jag gissar att det hade det förmodligen gjort. Fantasy blev allt populärare i USA och England vid den här tiden och de flesta bokdealar görs vid de stora förlagsmässorna, det är där förlagen spanar in trender och köper rättigheter. Jämför man med exempelvis Tyskland skulle jag inte bli förvånad om mönstret var ungefär detsamma under nittiotalet.

Finns det någon författare du är särskild nöjd med att ha varit med och introducerat på svenska?

Jag tycker inte att det känns som att vi introducerade någon annan än Terry Pratchett, och han hade garanterat blivit översatt även utan vår tillskyndan, fast något senare. Men övriga författare vi gav ut har aldrig fått något mer publicerat på svenska, och böckerna går sedan många år tillbaka inte att få tag på längre. Att vara “introducerad” förutsätter väl att författaren etablerat sig på marknaden? Så blev det aldrig med Howard, Leiber, med fler. Och som sagt, i Pratchetts fall var det nog inte våra böcker som öppnade ögonen på Wahlströms.

Vad finns det för hopp för svensk vuxenfantasyutgivning?

Ingen aning. Problemet, om förlagen har rätt, är att läsekretsen är för liten. Storkonsumenterna av fantasy på svenska är nog i tonåren, och när de blir äldre slutar de antingen läsa fantasy eller övergår till att läsa på engelska. Vad som krävs är alltså att fantasy måste bli populärare bland de vuxna som föredrar att läsa på svenska, och hur det skulle gå till har jag ingen aning om.

Lider vi av för goda språkkunskaper, åtminstone vad det gäller engelska? Även om jag inte har någon tillförlitlig statistik att backa upp det med känns det knappast kontroversiellt att påstå att personer som definierar sig själva som fantasyläsare, tillsammans med sf-läsare, i högre utsträckning än andra läsare nöjesläser på engelska.

Jag tror inte direkt att vi lider av våra kunskaper, men nog verkar det som att läsare av sf och fantasy i högre grad än andra tycker sig vara förmögna att läsa på engelska. Å andra sidan tvingas de ju till det, om de vill läsa något annat än utgivningen på svenska. Inte ens då det gavs ut mer på svenska var det mer än en bråkdel av all fantasy som gavs ut på engelska.

Det finns väl knappt någon litteraturform där man inte får väldigt mycket mer att välja mellan om man går över till att läsa även på engelska (som är det främmande språk som ligger de flesta svenskar närmast), men många vet knappt vad som finns förrän det dyker upp i bokhandeln. Har fantasyläsare bättre koll på sitt fält, så att de ser vad som saknas?

Jag vet inte. Sf- och fantasyläsare tillhör väl den delen av befolkningen som är duktigare än genomsnittet på engelska, av någon anledning som jag inte kan sätta fingret på. Men de flesta brukar föredra att läsa på modersmålet. Kanske är det så att det utkommer mycket mindre sf och fantasy än verklighetsavbildande litteratur? Inom vilket språkområde som helst så står väl inte fantasy och sf för mer än några procent av den totala utgivningen?

Det finns förstås litteraturtraditioner som i högre utsträckning har inslag som avviker från det mimetiska, som den isländska, men det är ju någonting annat.

Vad är fantasy, apropå det? En marknadskategori? En tradition? Var drar man gränsen för vad som är fantasy och vad som är annan litteratur (och då menar jag inte till exempel science fiction eller skräck) med fantastiska inslag, och varför?

Fantasy är olika saker för olika människor. Det som de flesta kallar fantasy kännetecknas av att det förekommer magi i böckerna, att världen är förindustriell och att det finns en konflikt mellan ont och gott. Vad jag själv kallar fantasy är svårare att definiera. Vissa dagar tycker jag att all icke-mimetisk litteratur som innehåller inslag som bryter mot fysikens lagar är fantasy, andra dagar kräver jag att det ska finnas magi eller fabeldjur (men inte att det måste finnas en förindustriell värld eller en konflikt mellan gott och ont).

Du översätter noveller för tidskrifter som Enhörningen och Nova science fiction. Finns det någon författare som varit extra njutbar att översätta? Någon novellförfattare du gärna skulle se översatte till svenska där så inte har skett hittills?

Ted Chiang är en fröjd att översätta, och även Connie Willis. Det är ju så med översättning av prosa, att ju skickligare stilist författaren är, desto roligare och lättare är det att översätta författarens texter.

Jag är ingen stor läsare av noveller och vet inte om det finns någon särskild novellist som jag saknar på svenska. Det är klart, mer Peter Beagle finns det plats för.

Och om vi inte bara talar noveller – vad saknar vi på svenska? Vad skulle vara roligt att se mer av, oavsett om vi talar om specifika namn eller kanske bara sådant som inte ges ut här?

Vi saknar hur mycket som helst. Jag vill ge ut allt fantastiskt bra som inte är utgivet. Walter Moers, Graham Joyce, Ellen Kushner, China Miéville, Ian McDonald, Jeffrey Ford … listan är hur lång som helst.

Walter Moers är en författare man hade kunnat hoppas att någon skulle översätta utan att sätta fantasystämpeln på, om den nu skulle vara att betrakta som en black om foten som skulle hindra utgivning. Å andra sidan är steget bra mycket längre för all litteratur som inte skrivs på engelska.

För fem år sedan var det ju tal om att Natur och Kultur skulle ge ut China Miéville. Hade det funnits en svensk marknad för Perdido Street Station? Den skiljer sig markant från – och är mycket bättre än – den mesta fantasy som översätts.

Nej, här får jag nog vara pessimist och gissa att den knappast hade funnit någon större publik i Sverige. Jag vet inte riktigt vilken fantasy som skulle ha chansen att få samma genomslag som exempelvis Tolkien en gång hade. Fenomenet Tolkien är unikt i Sverige inom fantasyutgivningen.

Varför har science fiction och fantasy tagit upp en så betydande del av din läsning? Vad är det med litteraturformerna som lockar?

Säg det. Jag gillar kombinationen av en stark intrig med wow-upplevelser, och att tvingas långsamt låsa upp berättelsen för att förstå vad som egentligen pågår, hur världen ser ut och fungerar. När jag var yngre var det väl också själva fantasielementet som lockade mest, svärd, trollkarlar, drakar, rymdskepp. Det lockar fortfarande, förstås, men inte lika starkt.

Sedan har jag naturligtvis investerat så pass många år med att läsa sådant här att det blivit en del av min identitet. Djupa hjulspår att ta sig ur!

Är det samma sak som lockar med båda genrerna, eller tilltalar de på olika sätt?

Delvis är det samma saker, tankeflykten och wow-upplevelsen, men i sf är det att jag tvingas tänka som jag gillar och i fantasy är det mer fantasin och världen.

Du är en central del av svensk science fiction-fandom: kongressarrangör, ordförande för Alvarfonden, den som varje månad påminner Uppsalafandom om att det är dags att släpa sig till puben och träffas, för att nämna några saker. Vad är det som drar dig till sf-fandom, utöver att du en gång blev aktiv och nu har vänner där?

Förmodligen vad Jerry Määttä en gång påpekade, att jag har byggt en Bourdieusk position att försvara. Annars tycker jag dels att science fiction-kongresser är genuint roliga att gå på, och så uppskattar jag den konversationskonst man i bästa fall kan hitta inom fandom – fans pratar ofta om sådant som intresserar mig.

Vad är likheterna, eller skillnaderna, mellan Catahya och science fiction-fandom?

Hmm. Bra fråga. I grund och botten är de ganska lika, ett gäng människor som växer upp med sf och/eller fantasy som stort intresse och sedan hittar varandra och börjar kommunicera och umgås.

Bortsett från den formella skillnaden att Catahya är en förening och fandom ett löst nätverk, så är de flesta skillnaderna avhängiga att fandom uppkom på femtiotalet och Catahya på nollnolltalet. Det innebär en massa saker, bland andra att fandom på flera sätt fortfarande präglas av tiden före Internet, när kommunikation skedde skriftligt, via papper – Catahya präglas av lättheten i att kommunicera via Internet.

Medelåldern i fandom är högre. Den låg på ungefär samma nivå 1956 som Catahyas 2006 (ett par år under 20), men har hunnit öka under många fler år än Catahyas.

Tonvikten inom fandom är mer åt science fiction, inom Catahya mer åt fantasy, eftersom fantasy har blivit allt populärare de senaste tjugofem åren, på science fictions bekostnad.

Under större delen av fandoms existens var det ett konstigt specialintresse att gilla sf och fantasy; det var inte ovanligt att en gymnasist inte hade en enda jämnårig på hela skolan att prata om sf eller fantasy med. Nästan alla catahyaner är uppvuxna med att alla ser på sci-fi-filmer och spelar fantasyspel på datorn, även folk som egentligen inte är intresserade av sf eller fantasy. Det innebär att sammanhållningen inom fandom är mycket större, i alla fall bland dem som växte upp på sjuttiotalet eller tidigare, eftersom de tvingades söka sig till fandom för att hitta folk som delade intresset.

De flesta catahyaner spelar spel, många lajvar. Spel är inte alls ett lika stort intresse inom fandom och nästan ingen lajvar.

Har Catahya tagit tillvara på den potential man hade för att åtminstone försöka påverka sitt hörn av det svenska litteraturfältet? Finns det någonting mer man borde ha gjort?

Jag vet inte om föreningen i sig har, eller hade, så stor potential för detta. På det sätt som jag har sett det fungera inom sf-fandom, både i Sverige och utomlands, och exempelvis i Tolkiensällskapet Forodrim, så är potentialen snarare att samla människor med ett gemensamt intresse i ett nätverk. Är nätverket tillräckligt stort och medlemmarna kreativa, så kommer de att tillsammans påverka litteraturfältet, men som individer: som översättare, förlagsfolk, recensenter, författare. Föreningen är då mest en studsmatta och ett ställe för dessa personer att hämta inspiration och stöd från sina gelikar.

Jag tror nog att man i framtiden kommer att i bakspegeln se Catahya som en plantskola för många, någonstans där de kunde publicera recensioner och noveller i en miljö som var intresserad.

Foto: Maria Nygård (Vinter)

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *