FanFic och dess många skepnader

24 juni 2007

Jag fick idén till den här artikeln från en “barn-som-skriver-till-Gud”-bok. Det var en liten flicka som undrade om inte Gud blev sur när han såg plastblommor. Samtidigt som det fick mig att skratta, fick det mig också att tänka till – kanske inte över möjligheten att Gud blir putt om han ser fakeblommor, men över just FanFic och dess många skepnader.Vad är FanFic?
Fanfiction är en term för skönlitterära berättelser skapade av amatörer, alternativt professionella skribenter utan tillstånd, och som utspelar sig i redan existerande fiktiva universum (Wikipedia).

Redan vid den definitionen sprack min briljanta idé om tvärtemot-fanfic. Skulle man inte kunna säga att ”att använda redan använda varelser, platser, ting osv. är fanfic”? Då skulle det i och för sig bli svårt att skriva en bok om någonting över huvud taget – såvida man inte låter fantasin skena iväg som ett x-2000 och hittar på intriger i totalt främmande miljöer med totalt främmande varelser och kanske på ett totalt främmande språk – så att ingen kan kopiera, fanficka (jag har kommit på ett nytt ord!) eller ens förstå innebörden.
Då är det ju underbart att man inte vet vem som gav upphov till t.ex. vampyrer eller varulvar, gudar eller gudinnor och tomtar eller troll – ingen har ensamrätt och dessa imaginära kreatur existerar i tusentals olika skepnader i tusentals olika böcker. Samtidigt som det är spännande med nya böcker och nya versioner är det ju inte särskilt originellt. Och då har vi ett annat problem. När världen moderniseras och allt blir automatiskt, försvinner då fantasin och det egna tänkandet? Blir fanfickning nödvändigt? Vad händer när det inte finns fler melodikombinationer, eller nya platser att upptäcka? När vi inte längre kan uppbåda något som inte redan finns?

Vi fantasyälskare brukar kunna säga just varför vi dyrkar dessa irreala och uppdiktade världar där inget är som här – vi flyr verkligheten, då den inte räcker till. Är det inte så?
Trots att magin är den ultimata fantastiken, innehåller sagorna alltid något som relaterar till vår egen värld. Drakar och andra lite mer enskilda djur samsas om platserna med hästar och sparvar, och björkar och rosor delar skog och äng med mirakulöst helande växter. Människor slåss mot eller tillsammans med alver, dvärgar, trollkarlar, häxor, älvor, nymfer, andar och många fler varelser. Är inte det också fanfic?

John Ronald Reuel Tolkien är väl, i stort sett, den moderna fantastikens stamfader. Få fantasyförfattare, som inte använder dimensionen Tellus som place of set, har lyckats att inte inspireras av honom, alla i varierande mån. Trots att ingen får fanficka utan tillstånd, sker ändå så i flera olika böcker. Eragon ska man väl egentligen inte tala om – det är nästan exakt samma, fast det handlar om en drake, namnen är annorlunda och Christopher Paolini har slängt in lite yoga, men kallar det något annat (dessutom är alvspråket hemskt). Eddings har inte direkt fanfickat, inte medvetet i alla fall. Han använder sig av samma stil som Tolkien, bara – båda har världar som inte är helt olika vår egen och har hämtat en del inspiration från den fornnordiska mytologin (ha! Tolkien har också fanfickat). Detta för att nämna de lite… större författarna.

Jag säger inte att fanfickning är något dåligt i sig – bara man inte stjäl och gör anspråk på det sen. Som träning kan det vara enklare – samtidigt som man får övning i att skriva, får man också tillfälle att reflektera lite mer över det man skriver. Som ung kan det vara svårt att koncentrera sig så mycket och lägga ner så mycket tid på att skapa en helt ny värld och allt som hör till. Då är det kanske tillfälle att tillämpa fanfickning. Dessutom brukar fanfic vara ganska harmlöst i den mer extrema formen – när det är uppenbart att världen är lånad.
Jag kan ju fråga mig själv om inte jag använder mig av fanfic när jag hämtar inspiration från kristendomen och skriver om Gud och änglar, himmel och helvete, Djävulen och hans utsända. Gör jag en fanfic av bibeln då?

Min poäng med detta är väl mer att man ska fråga sig i vilken utsträckning fanfic är acceptabelt. Om det är mer själva berättelsen i sig som ska vara gripande eller om den ska vara originell och nyskapande – om det handlar om sensmoraler och symbolik, mer än om hur vacker världen är eller hur speciella varelserna är. Hur extremt ett fiktivt universum ska vara eller om man ska göra det så enkelt för läsaren, som möjligt, dvs. om man ska blanda den verkliga världen med den egna fantasin och göra det bästa av den eller helt enkelt tänka outside the box och skapa en helt ny blomma istället för en i plast.

Om nu Gud finns, eller någon annan högre makt, som tar emot en när man lämnar sitt köttsliga jag efter en lång jordbunden promenad, så ska jag fråga henom: ”Du, blir du sur när du ser plastblommor?”.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *