Fantasyn och dess undergenrer

27 november 2004

Det här med undergenrer är en svår sak. Inte bara för att de tenderar till att dela upp litteraturen i små, små celler som inte har mycket med verkligheten att göra eftersom de flesta böckerna passar in på tre, fyra stycken av definitionerna ändå, utan även för att folk använder dem utan att mena samma sak.På begäran kommer nu likväl en kortare genomgång av fantasyn och de många, snåriga begrepp som folk i sin klassificeringsiver plågat mänskligheten med. De definitioner som jag ger här är den mix som jag har rört ihop efter vad jag uppfattar som de vanligaste användningsområdena, men risken finns fortfarande att ni springer in i folk som menar helt andra saker. För att dra mitt strå till förvirringsstacken har jag hittat på vissa av de svenska begreppen på stående fot. Jag har dessutom utelämnat vissa definitioner, eftersom de helt enkelt inte fyller något syfte i mina ögon. Poängen med den här artiklen är inte att ni skall börja sortera era böcker enligt undergenrernas principer eller börja slänga er med begreppen i varannan diskussion.

Högfantasy (High Fantasy)

Högfantasy är bilden av den typiska fantasyberättelsen. Våra hjältar skall kämpa mot den övermäktiga ondskan och rädda världen och vi möter mäktiga svärdsvingare, goda trollkarlar och allt det där. Berättelsen äger rum i en påhittad eller parallell medeltida värld och innehåller ofta saker som intelligenta humanoida raser (alver, dvärgar och så vidare) och fiktiva språk. Typiskt exempel är Tolkiens vid det här laget smått välkända trilogi. Ibland används även begreppet episk fantasy (epic fantasy), men eftersom dessa två tenderar till att rinna in i varandra hur som helst så får den senare benämningen dela den här förklaringen.

Lågfantasy (Low Fantasy)

Lågfantasy är ett slipprigt begrepp. Vissa använder det för sekundära världar som har större likheter med vår egen än i ovan nämnda exempel och där magin spelar en mindre roll, andra anser att det är fantasy som utspelar sig i “vår” värld men med inslag av magi eller omöjliga fenomen. Säkert är att huvudpersonen inte bara riskerar att bli svettig om han bestämmer sig för att slåss med trettio motståndare på en gång, det är till och med så illa att det kan finnas en risk att han skadas. Övermäktiga trollkarlar med krafter som halvgudar lyser med sin frånvaro. Christina Brönnestams Svart eld skulle kunna vara ett utmärkt exempel enligt den första definitionen.

Hjältefantasy (Heroic Fantasy)

Hjältefantasy är ytterligare en av dessa benämningar som lätt smiter in i andra och kan vara svår att skilja från den tidigare nämnda högfantasyn. Skall man dra en skiljelinje kan man förmodligen göra det genom att vrida ett par varv på ratten och uppgradera det mesta. Chansen att det kommer dyka upp stora strider där huvudpersonen slaktar onda folkslag eller humanoider (tänk orcher eller vättar) är rätt överväldigande och han kan lika gärna rida in på en drake som på en häst. Dessutom är han sällan en föräldralös bondpojk här, eftersom det då blir svårare att förklara hans oerhörda skicklighet med sitt vapen (eller möjligtvis sin magi).

Svärd- och svartkonstfantasy (Sword & Sorcery)

Sade jag mäktiga svärdsvingare? Multiplicera det med tre och ta sedan produkten i kvadrat. Det här är undergenren där huvudpersonernas blodinsmorda muskler glänser i solskenet. Motivet här är mer egen vinning än att rädda världen och kampen mellan gott och ont är inte lika viktig, även om den nog kan få för sig att spela in här också. Kvinnliga huvudpersoner är vanligtvis lättklädda och mycket vackra, även om de i senare böcker har fått mer av förmågan att kunna ta hand om sig själva istället för att tvunget behöva räddas av den store, starke hjälten. Antagonisten är ofta en magiker med anknytning till svart magi. Urbilden av undergenren är Robert E. Howards noveller om barbaren Conan, även om själva S&S-uttrycket myntades långt senare.

Humoristisk fantasy (Comic Fantasy)

Komisk fantasy är fantasy som bygger på sin humor – inte så att det är ett litet skämt instoppat här och där, utan så att det är berättelsens själva ryggrad. Huvudsaken är att läsaren skall roas och skratta, även om det självklart dessutom kan finnas andra kvaliteter. Ett typisk, välkänt exempel är Terry Pratchetts böcker om Skivvärlden.

Stadsfantasy (Urban Fantasy)

Det här är en undergenre där namnet för en gångs skull klart och tydligt talar om vad det handlar om. Urban (adjektiv med betydelsen stads-) fantasy är fantasy i stadsmiljö. Om man vill dra definitionen hårdare kan man säga att staden eller stadsmiljön måste spela en viktig roll för berättelsen. Exempel på stadsfantasy är Neil Gaimans Neverwhere och Charles de Lints böcker och noveller som utspelar sig i hans fiktiva Newford.

Mörk fantasy (Dark Fantasy)

Mörk fantasy är det när den är tillräckligt, öh, mörk. Det gäller omgivningen, berättelsen (vad man råkar ut för) och förmodligen också personerna som figurerar i den. Tenderar till att röra sig i gränslandet mellan fantasy och ickerealistisk skräck, som Lovecraft.

Framtidsfantasy (Science Fantasy)

Science fantasy hör man oftast när folk inte är riktigt säkra på om de skall placera böckerna i facket “fantasy” eller facket “science fiction”. Det är berättelser som utspelar sig i en teknologiskt avancerad framtid med inslag av magi. Ett välkänt exempel som de flesta borde kunna anknyta till är de gamla Star Wars-filmerna.
 En undergenre till undergenren är döende Jorden-fantasy (dying Earth fantasy), som fått namn av Jack Vances Tales of the Dying Earth. Här handlar det om en mycket avlägsen framtid uan mycket hopp, där världen gammal och döende.

Sagofantasy (Fairy Tales)

Sagofantasy är inte sagor, ty sagor är en självständig och betydligt äldre definition som syftar på helt andra saker. Som med allt annat finns det dock saker som rör sig i gränslandet, därav begreppet sagofantasy. Det är fantasy som har inspirerats av sagor och har behållit mycket av den atmosfär som finns i dessa, till exempel Neil Gaimans Stardust (Stjärnstoft).

Arthurfantasy (Arthurian Fantasy)

Att jag över huvud taget går in på någonting som kallas Arthurfantasy borde vara beivs nog på att jag skulle ha avslutat den här artiklen för ett eller två stycken sedan, men det finns faktiskt en hel del böcker som hämtat sin inspiration och sina huvudpersoner från Arthurmyten och därför fått en lyckligtvis mycket logisk definition. Exempel på den här fantasytypen är Marion Zimmer Bradleys Avalons dimmor.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *