Fantasyns realism

15 januari 2007

Ibland hävdas det att realism inte är någonting som har med fantasyböcker att göra. Själv tycker jag att en fantasybok bör vara lika realistisk som vilken annan roman som helst – på sitt eget sätt.Skillnaden mellan fantasy och ickefantastisk litteratur är inte att andra böcker har krav på realism medan fantasyboken inte har det, utan att fanasyboken har möjligheten att själv omformulera sin realism. Författaren bestämmer sig för att vissa saker fungerar på ett annat sätt, och följer sedan det sättet istället för de naturlagar som styr vår värld. Skillnaderna är allt som oftast fortfarande mycket mindre än likheterna. Vi förväntar oss fortfarande att den människa som får några tum kallt stål genom hjärtat dör. Vi förväntar oss att människorna vi läser om blir hungriga på samma sätt som vi blir. Vi förväntar oss att de, bortsett från kulturella skillnader, resonerar och tänker på ungefär samma sätt som vi gör. Läsaren förväntar sig också att författaren håller sig till berättelsens inre logik: om någonting i bok fyra eller sida sexhundrasju plötsligt utan vidare förklaring är möjligt som gör att tre fjärdedelar av det vi har läst egentligen är onödigt kommer många att bli besvikna. Likaså kommer de flesta läsare, för att ta ett övertydligt exempel, att känna sig lurade om det visar sig i bok fem av sju att alla kan flyga, trots att de tills dess glatt traskat omkring på marken och inte sagt ett ord om saken.

Vissa sådana här saker är uppenbara. Andra är sådant som skaver mot ens specialintressen. En fantasyförfattare som skapar en helt ny värld och sedan skriver bok efter bok om den kommer att ha möjligheten att irritera en lång rad läsare som upptäcker att just vad de kan inte fungerar så. Må så vara att det inte är en realistisk berättelse, men en elektriker som läser en fantasybok där elektricitet av allt att döma skall fungera precis som den vanligtvis gör och sedan kommer till fullständigt felaktiga detaljer kommer sannolikt ändå att tycka att författaren borde ha löst det hela på ett bättre sätt. En av de saker jag personligen brukar reagera på i de pseudomedeltida fantasyvärldarna är sådant som har med språk att göra: språkinlärning, hur språk förhåller sig till varandra, språkutveckling. Den posttolkienistiska fantasyn har aldrig riktigt kunnat släppa den biten; att genrens mest inflytelserika författare var filolog har satt sina spår.

Nyligen bläddrade jag igenom Robert Jordans The Wheel of Time (Sagan om Drakens återkomst), som liksom så många andra vill använda tyngden i ett gammalt språk som både kan bidra med tyngd och mystik. Jordan är inte lingvist och har inte haft några som helst pretentioner på att skapa ett fungerande språk med grammatik att tala om och så vidare. Det som stör här är snarare språkutvecklingen: när blev egentligen det gamla språket gammalt och hur har det kunnat förändras så? Det skall för all del inte jämföras med engelskan i hans böcker: den vettigaste inställningen till fantasyvärldar av den här typen är att de talar sitt eget språk, medan vi läser en återgivning av det på någonting vi förstår – engelska (eller för den delen svenska) finns helt enkelt inte i den världen. Vad man däremot kan konstatera är att det verkar vara svårt att lära sig för personerna som lever samtidigt som böckerna utspelar sig och att ingen verkar kunna lista ut ett enda ord av det med hjälp av sina vanliga språkkunskaper (vilket inte är något större problem med latin för en italienare, för att ta ett exempel), och att det är mycket svårt att se hur det så att säga nya språket skulle ha kunnat komma till det isolerade Randland utifrån.

Det är en tacksam uppgift att försöka hålla koll på de stora händelserna i The Wheel of Time: de utspelar sig med ungefär tusen års mellanrum. Först världsfallet, sedan tusen år senare Trollockkrigen, tusen år efter det tog slut Hökvinge och det hundraårskrig som följde och så ytterligare tusen år efter det Rand al’Thor som Draken återfödd och Tarmon Gai’don. När Mat vaknar upp i Vita tornet i The Dragon Reborn (Drakens flykt och Tears klippa) mumlar han Muad’drin tia dar allende caba’drin rhadiem (“Fotsoldater, var beredda att släppa förbi kavalleriet!”) i ett minne från Manetheren och därmed Trollockkrigen. Alltså vet vi att det gamla språket talades då. Ettusen år senare seglar Hökvinges arméer över Arythhavet för att ytterligare ettusen senare dyka upp som Seanchan. Deras tal beskrivs som långsamt och sluddrande jämfört med folket i Randland talar, men det är fortfarande på alla sätt förståeligt och ingenting tyder på att ordförråd eller annat skiljer sig åt, vilket verkar betyda att språkutvecklingen skulle ha tagit ett närmast omöjligt (om man förutsätter att föräldrar och barn skall kunna prata med och förstå varandra) jättehopp och sedan på ett närmast otroligt sätt avstannat – den som talar dagens svenska skulle haft grava kommunikationsproblem med den som talade tusentalssvenska. Språkutvecklingen håller helt enkelt inte – rent bortsett från övriga kulturella bitar, eller det faktum att de förlorade även sinsemellan talar så att vem som helst kan förstå dem. För att inte tala om Robert Jordans alla andra logiska luckor.

Är det särskilt konstigt? Förmodligen inte. Fantasyförfattare lär göra misstag efter misstag på många områden av den väldigt enkla anledningen att det inte är deras kunskapsområde, må det så gälla militär strategi och taktik, hur metaller fungerar, hur långt det behöver vara mellan en pol och en ekvator för att en planet skall ha en rimlig chans att skapa en atmosfär, jordbruk eller någon av alla andra saker som man kan snubbla på eftersom man aldrig har haft intresse eller tid att sätta sig in i det och när man skriver helt enkelt inte tänker på det. Det man huvudsakligen får begära är att de inte missar sådant som vilken läsare som helst sedan kan uppmärksamma och irritera sig på – men visst hade det varit bättre om allt hade flytit smärtfritt. För fortfarande ligger fantasygenrens frihet inte i att den struntar i realismen. Den ligger i att författaren själv kan bestämma hur berättelsens realism skall se ut, och varje omotiverat steg innebär en risk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *