Fiktion och verklighet

28 mars 2006

“Usch”, hörs mammas röst när den flimrande skärmen visar filmer som innehåller valfri mängd av monster, rymdvarelser, vampyrer eller troll. “Jag tycker inte om sånt där overkligt. Det är ju inte på riktigt.”Nej, det är inte på riktigt. Och när en aggressiv polis med alkoholproblem vrålar “Släpp vapnet!” i den senaste polisserien eller när en uttråkad fru med pannan full av botox är otrogen i en evighetssåpa är det inte på riktigt. När ännu en ung tjej blir destruktiv bland bokstäverna i en ny roman är det inte heller på riktigt. Men dessa påhitt passerar granskningen och godkänns ändå som verkliga.

Mamma och andra likasinnade har såklart all rätt att tycka illa om fantasy, skräck och science fiction, men till nästa gång de tänker hävda sitt ogillade får de allt ta och slipa sina argument en aning. För även den mest vardagliga diskbänksrealism är fiktiv. Att den är klädd i en kostym som stämmer väl överens med vår uppfattning av verkligheten gör inte att den är “på riktigt”.

Fiktion är fiktion. En fiktiv karaktär är en fiktiv karaktär. Det spelar ingen roll om den har döpts till Lina och bor i Stockholm eller om den heter Darth Vader och för tillfället bygger en ny Dödsstjärna. De är båda påhittade och den ena är inte mer påhittad än den andra.

Särskilt fantasylitteraturen anklagas ibland nedlåtande för att vara den sämsta formen av verklighetsflykt, till för människor som inte kan eller vill hantera den verkliga världen. Även bland fans av fantasy, eller fantastik i andra former, hörs ibland röster som hävdar det speciella med deras genre och dess förmåga att låta läsaren försvinna in i en annan verklighet. Men fantasylitteratur är inte mer verklighetsflykt än annan litteratur.

Om fiktion över huvud taget är verklighetsflykt kan man naturligtvis ifrågasätta, men den diskussionen är inte något för den här texten. Det får räcka med konstaterandet att många ser litteraturen med ögon som längtar bort. Vart längtar de? Ja, inte är det till en specifik sorts litteratur, speciellt anspassad för eskapism. Verklighetsflykten skapas nämligen inte av litteraturens (eller filmens, eller spelets …) innehåll. Den skapas endast av läsarens förhållande till innehållet, och således kan inte en sorts fiktion vara mer eskapistisk än en annan. Graden av eskapism – om man nu kan mäta den – bestäms av ens individuella intressen och därför är landet Deverry med sina lilaögda alver inte ett mer sannolikt mål för flykten än upplevelsen av att trippa längs en New York-gata, iklädd superdyra designerskor.
Min mamma som jobbar på förskola anser att tv-program som Supernanny, där urspårade barn och mesiga föräldrar läxas upp av bestämda kvinnor, är ren avkoppling. Det är kanske totalt obegripligt för någon som hellre vandrar över Avalons dimmiga kullar att vrålande barn på tv kan vara en flykt från vardagen. Men lika obegripligt är det kanske för Supernanny-tittarna det att andra kan finna något nöje i drakar eller androider.

I korthet? “Släpp vapnet!” är lika mycket fiktion och lika lite verklig som som vilken som helst av Jack Sparrows repliker i Pirates of the Caribbean. Och en eskapist kan lika gärna hamna i ett stökigt, brittiskt förortshem som i Draculas slott.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *