Första gången: en spelkrönika

21 januari 2006

Första ordet. Första tanden. Första skoldagen. Och så forstsätter det. Livet är fyllt av minnesvärda ”första gången”-upplevelser och jag tänkte nu bjuda på en sådan upplevelse hur mitt liv – nämligen första gången jag spelade rollspel.Han hette Eöl. En fager, blondhårig Noldoralv från Mithlond i öster. En spejare vars främsta vapen var pilbågen och sitt knivskarpa intellekt. Han tog ungefär två timmar att göra och en kvart att ta död på. Min första rollkaraktär någonsin, i det gamla Sagan om Ringen-rollspelet någon gång under min ungdom, kommer jag alltid att minnas. Främst kanske eftersom han blev dödad under sin första strid, men också eftersom min nästa karaktär var en kopia av honom, även om jag för tillfället hävdade motsatsen.

Efter jag knåpat ihop Eöl omsorgsfullt och äntligen skulle börja spela honom, var det första som hände att Spelledar’n tittade på mig och sade ”Hell kamrater!”. Jag fattade ingenting, och tittade frågande på Vännen bredvid mig. Han bara rykte på axlarna och fortsätta leka med sina tärningar framför sig. Nu i efterhand förstår jag att Spelledar’n agerade ”in character”, och hälsade mig och min nyvunna reskamrat (Vännens krigarhalv-alv) välkomna till övriga Gruppens lägerplats. För tillfället fattade jag ingenting, och tittade osäkert på Spelledar’n och svarade ”H-heej..?”. Jag väntade mig halvt om halvt en utskällning, eftersom Spelledar’n var (och är fortfarande) den seriösaste rollspelaren/spelledaren i alvaminne, men han verkade inte lasta mig för min osäkerhet och jag kände mig genast lite mer självsäker. Det var, det vill säga, tills vildsvinet kom.
Efter en obehaglig bekantning karaktärerna emellan (I’m only in it for the boffer!) skulle vi äntligen gå till sömns då vi hörde ett grymtade från en buske i närheten. Jag kände att min tid var kommen, och jag drog fram min nyinvesterade +10-långbåge och utbrast ”Han är min!”. ”Han” visade sig i detta fall vara ett vildsvin, och verkade inte vara så sugen på att ”vara min”, utan for ut ur busken rakt på mig och med ett vilt sprattlande som skulle ha gjort Thibbledorf Pwent stolt slet han min spröda spejare i stycken. Jag ryckte på axlarna och tänkte ”jaha, och hur fan loadar man här då?”. Spelledar’n tittade på mig och sade ”du är död, du måste göra en ny karaktär”. Jag anade ett leende på hans läppar.

Jag döpte nästa karaktär till Eur. En svarthårig Noldoralv med krigare som yrke. Även han härstammade från Grå hamnarna, och hade pilbåge som vapen. Både Vännen och Kompisen skickade gliringar till mig att jag gjort samma karaktär, men jag protesterade: ”Eur är ju svarthårig och krigare! Inte blond och spejare – det är en väsentlig skillnad!”. Jag tar fortfarande illa upp ifall någon säger att Eur och Eöl är samma person, men jag har blivit vis nog att inse att de i alla fall har vissa likheter. Nåväl.
Efter att Gruppen blivit reducerad till Eur och Vännens dvärgkrigare Dosin (halv-alven dog när han dök efter skatter i en förgiftad pool. ”Du vet att vattnet är giftig va?”, ”Ja, jag dyker i…”), beväpnad med en whooping +30-morgonstjärna, härjade vi vidare i Midgårds underbara värld. Vi hade fortfarande problem att agera som våra karaktärer, och pratade snarare om dem än som dem. Faktum är att Vännen satt och lekte med sina små tärningar så fort vi inte slogs, och jag fick – till min förtjusning – sköta allt prat. Eur och Dosin utvecklade en slags Legolas/Gimli-relation, och på min införskaffade ”utomordentliga stridshäst” Snömanke (jepp, med k) red vi runt och dödade orcher. Många Orcher. Det var i princip det vi gjorde, och livet har aldrig varit så enkelt.

Av skäl oförståeliga för oss ville Spelledar’n en dag inte spelleda Sagan om Ringen längre, han tyckte inte om att historien var förutbestämd utan ville ha mer frihet i sitt äventyrsskapande. Jag och Vännen fattade ingenting, och ett tag lade vi ned hela rollspelsgrejen – “Eur och Dosin”-eran var över.

Förtioelva rollspel senare – både som spelledare och spelare – sitter jag här och spelar mest D&D när det beger sig. Ni må kalla mig bakåtsträvande, men jag vet att jag aldrig kommer att ha så roligt som då, då vi satt på Spelledar’ns soliga terrass och åt av njöt av vindruvorna som hängde ned från taket, och turades om att sitta och sniffa på doftljuset. Jag vet att den tiden aldrig kommer åter. Jag har fortfarande karaktärsbladet kvar, ifall Spelledar’n någon dag skulle ringa och fråga ifall vi skall spela Sagan om Ringen igen. Men han ringer aldrig.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *