Gammal rädsla & ny magi

24 september 2005

Det enda och allt och ett tjurhövdat monster hämtat ur en minoisk labyrint. Aleph och Minotauren möts här för att förse världen med skräck och fantasy på svenska.“Jag har alltid haft tre drömmar eller mål i livet: bli författare, utge en tidskrift och starta bokförlag”, säger Rickard Berghorn.

Skrivit hade han gjort redan tidigare och när han vid millennieskiftet blev ägare till en summa pengar som kunde hjälpa honom att förverkliga de två sista målen var hindren för det som kom att bli tidskriften Minotauren och förlaget Aleph undanröjda. Projekten har dessutom blivit framgångsrika:

“Aleph har inte haft råd med några större reklamgrejer, men böckerna och tidskriften har blivit kända genom recensioner och artiklar. Andra småförlag klagar över att stora tidningar aldrig recenserar dem, men det problemet har jag aldrig haft. Det är väl helt enkelt så att Alephs utgivning skiljer ut sig från andra småförlags och därför har lättare att ta sig genom nålsögat. Det har aldrig funnits något ‘skräckförlag’ i Sverige, och speciellt inte något som uppmuntrat svenska försök i genren.”

Försäljningen har gått så bra att Rickard nu till stor del kan livnära sig på verksamheten.

Tidskriften Minotauren har hunnit komma upp i tjugofem nummer hittills. Den är innehåller hel del äldre skräck men tidskriften har utvecklats med tiden och fått bredare fokus både vad det gäller ämnen och tidsperspektiv och andelen fantasy har växt till en betydande minoritet.

“Det blev lite av en nödvändighet när tidskriften hamnade i Interpress’ butiker, men jag gillar verkligen utvecklingen”, kommenterar redaktören, som bedömer att fördelningen mellan äldre och nyare alster är ganska jämnt fördelad, även om det finns flera anledningar till att tidskriften och förlaget publicerar sådant som skrevs runt förra sekelskiftet:

“Det är den sortens skräck- och fantastisk litteratur jag själv är mest intresserad av. Men det finns andra fördelar: Det skrevs mycket skräcklitteratur då och av hög kvalitet, samtidigt som en stor del av författarna är copyrightfria och sällan eller aldrig har utgivits i Sverige. En av de allra mest klassiska skräckförfattarna, Arthur Machen, blev inte översatt förrän 2002. Av Aleph.”

Det har funnits många händer villiga att hjälpa till och Minotaurens medredaktör, Mattias Fyhr, har doktorerat i det skräckanknutna ämnet gotik. Rickard Berghorn tycker ändå att all hjälp inte har varit riktigt lyckad:

“Det är ganska många som anmält intresse och i början gav jag dem ofta uppdrag med att översätta, skriva artiklar och så vidare. Men eftersom de ofta inte hade erfarenhet av hur saker och ting verkligen fungerar blev det mycket krångel och missförstånd. Man kom till mig med en massa föreställningar som inte hade med verkligheten att göra. Men till slut har ett bra gäng utkristalliserat sig.”

Han har inga problem med att få in artiklar och essäer och även bland novellerna har resultatet överstigit hans förväntan, samtidigt som han naturligtvis får in mycket som inte håller för publicering:

“Ungefär sextio procent av manusen är mycket dåliga. Trettiofem procent är bättre, det märks att författarna varit omsorgsfulla och medvetna om det de skriver. Fem procent är så bra att man kan säga att författarna antingen har god chans att bli utgivna i framtiden, eller överväger att utge det. Men det är ju inte bara kvaliteten som avgör om man ska utge något, det måste också passa in någonstans. Ibland måste man faktiskt refusera saker som är bra.”

Det man ger ut är annars en blandad kompott. Tidskriften innehåller förutom noveller av såväl döda som levande förmågor krönikor, bok- och tidskriftsrecensioner, essäer och artiklar om alla diverse ämnen. Senaste numret innehöll till exempel en längre artikel om sjuttiotalets kioskskräcklitteratur, några sidor om Robert Burns’ “There Was Three Kings” och en presentation av den fantastikinfluerade popmusikern Paul Roland och nästa nummer kommer bland annat att bjuda på en intervju med Freddie Wadling och några artiklar om Michael Moorcock. Bland bokutgivningen märks klassiska namn som H P Lovecraft, William Hope Hodgson, och Joseph Sheridan LeFanu, men även mer okänd äldre litteratur som Aurora Ljungstedt och antologier med nyskrivna noveller och artiklar, ofta hämtade ur tidigare nummer av Minotauren. Dessutom gav man nyligen ut en antologi med science fiction-noveller skrivna av Dénis Lindbohm.

Aleph trycker sina böcker i små tryckningar med hjälp av digitaltryck, någonting som Rickard inte tycker att tryckerierna är särskilt duktiga på att hantera. Både tidskriften och förlaget har därför lagt sin utgivning på is till vintern då man skall ha införskaffat ett eget tryckeri och på så sätt tagit produktionen i egna händer. Förhoppningsvis skall utgivningsstoppet inte ha någon allvarligare negativ påverkan:

“Jag har ju kvar alla adresslistorna och tar bara ny kontakt med köpekretsen när det blir aktuellt, de lär inte ha glömt bort Aleph efter bara några månader. Hur det sedan går utanför den inre kretsen får vi se. Men så länge man anser att Aleph utger intressanta böcker kommer de också att recenseras och uppmärksammas i tidningar och så vidare.”

Aleph och Minotauren kommer finnas kvar så länge som – den ännu inte särskilt gamle – förläggaren/redaktören har lust och ork att sköta utgivningen.

“Kanske kommer utgivningen att bli tunnare vissa perioder när jag har annat att göra eller bara vill ta det lugnare. Och skulle det statliga tidskriftsstödet försvinna i Sverige får Minotauren börja utges enklare och billigare, inte annat.”


Vidare läsning:
Alephs hemsida
Minotaurens hemsida

Prenumerationsinformation för Minotauren:
179 kronor/år (fyra nummer)

Catahyas recensioner av böcker från Aleph:
Det vita folket och andra fantastiska berättelser

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *