Genrebeteckningens funktion & fara

18 december 2006

Behöver vi genrer och i så fall varför? Vilken nytta har vi av att kunna säga “fantasy” och mena ungefär samma sak och vilka problem kan det å andra sidan ställa till med?Utan att vilja ge mig in på någon litteraturvetenskaplig analys eller en diskussion om det grundläggande mänskliga behovet att katalogisera och ordna sin omgivning – blommor, insekter, musik, grundämnen, idrotter, politiska åskådningar, sopor och så vidare – nöjer jag mig med att konstatera att de ger oss ett sammanhang. Sammanhanget kan vi sedan använda oss av i olika diskussioner – när vi vill diskutera trender och förutsättningar eller när vi vill hitta någonting nytt att läsa. Termer som fantasy gör att vi kan ställa oss frågor som “vad händer med svensk fantasy nu?” eller “kommer det några bra fantasyböcker i höst?”. Vi kan naturligtvis gå omvägen och försöka ge oss på en definition varje gång vi nämner ordet fantasy och den typ av utläggning som uppstår varje gång det diskuteras vad genren egentligen innebär, men det låter synnerligen omständigt. Sådant där som Tolkien är inte heller något vidare substitut. Vi kan alltid försöka slänga ur oss en utvald rad andra namn, men risken finns att man i så fall fastnar i ett spår som gärna leder till epigoner istället för nyskapande författare. Dessutom finns alltid risken att personen vi pratar med inte har någon aning om vad vi försöker komma fram till, även om det är oklart om man ens bör prata med människor som inte har läst John Crowley och Patricia McKillip.

En bra bok är en bra bok är en bra bok och att fästa onödigt mycket uppmärksamhet till var i vår katalogisering en bok hör hemma är sällan särskilt lyckat; jag läser hellre Jospeh Conrad och Wolfgang Borchert än Katherine Kerr och Elisabeth Moon, men också hellre Hope Mirrlees och Susanna Clarke än Nelly Sachs och Per Anders Fogelström. Såväl många fantasyläsare som många som inte alls läser fantasy verkar bli blinda så snart genrerna nämns: det finns viktigare kvaliteter än förekomsten eller avsaknaden av magi i en bok. Oavsett alternativet är varken någonting som säkrar eller hindrar en god läsupplevelse – men det är klart att all kultur skapas i olika sammanhang, och vissa av dessa sammanhang är tydligare än andra. Den läsare som är insnöad på fantasy och känner till redaktörer, författare, förlag, kritiker och andra som kan ge vägledning men som blir helt vilse så snart den lämnar fältet har naturligtvis legitima skäl att tveka: många böcker som publiceras är dåliga och att veta hur man skall undvika dem leder till mindre tid ägnad åt sådant man egentligen inte ville läsa, vilket är en klart positiv sak. I längden lär man ändå förlora mer än man vinner om man stannar innanför genremuren.

Genrer saknar inte funktion. De kan ge vägledning och de kan ge nödvändiga avgränsningar. De kan ge sammanhang och de hjälper oss att kunna prata om och analysera sådant som vi annars hade haft svårt att greppa. Men deras nytta är större när vi talar om diskussion än om läsning, oavsett om det handlar om att enbart söka sig till en genre eller att helt undvika den.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *