Det första som händer i filmen är att Harry drömmer om det gamla ”Dolderhuset” (the Riddle House) och man får följa den gamle Frank Bryces färd upp till huset för att titta till någonting som lyser där, trots att huset varit obebott väldigt länge. När han väl kommer fram till källan ser han att det befinner sig tre personer i rummet, och inte två som i boken; nämligen Voldemort, Slingersvans (Wormtail) och Barty Crouch den yngre. Detta för oss till min första poäng: att man låtit Crouch d.y. helt uppenbart vara filmens bad guy (förutom Voldis då) gör att man förlorar en dimension till det hela vem-är-skurken-dramat. Dessutom tar det bort djup från Mr Crouchs karaktär – i boken var det ju en framträdande detalj att hans ärelystnad till och med fick honom att spärra in sin egen son i Azkaban, trots att denne hävdade sin oskyldighet. Hjärtlös om någon.
Anledningen till att man valt att framhäva Crouch d.y. som genomond redan från början torde vara att man inte kände att man hade tillräckligt med tid att utveckla hans karaktär, och det skulle kännas konstigt när man avslöjade honom som filmens SEBG (Supreme Evil Bad Guy ®, återigen Voldemort undantaget). Behöver jag säga att jag inte håller med? Enligt mig fanns det väl med tid till att framställa hela familjen Crouch tydligare, men om så inte vore fallet skulle man kunna ta en stor tugga ur den utdragna drakscenen eller korta ned tramset vid julbalen, och på så sätt utveckla komplexiteten i filmens ”onda” karaktärer. Dessutom bagatelliseras Crouch d.ä.s död någonting fruktansvärt.
Nästa punkt är någonting som är genomgående för samtliga filmer om den unge trollkarlen – Fudges gröna plommonstop! Att porträttera Cornelius Fudge utan ett grönt plommonstop är som att filmatisera Lord of the Rings och utelämna Gandalfs spetsiga hatt. För er som inte läst Harry Potter-böckerna: det faktum att Fudge har ett grönt plommonstop nämns ungefär lika många gånger som Gandalfs buskiga ögonbryn i ovan nämna LotR. Detta är sannerligen upprörande! Helt klart en av de större missarna. Hrm. Nåja.
Att Krums ögon blir vitdimmiga när han blir förhäxad av Moody/Crouch i labyrinten må vara en snygg effekt, men seriöst – om alla som utsätts för imperiusförbannelsen får detta fysiska attribut borde det ju inte vara svårt för trolldomsministeriet att se vilka som agerar under förtrollning. Ibland måste man tänka lite längre än att bara lägga in en tuff effekt – någonting även JK Rowling borde ta fasta på ibland.
Slutligen vill jag säga att jag tycker manusförfattarna överlag gjort ett bra jobb när de skurit ned boken, men som sagt finns det några saker som de ”missat” lite. Visst finns det många detaljer till – Amos Diggorys skägg, Moodys horribla utseende, Arthur Weaslys hornbågade glasögon, Percys bruna hår, Hermiones blå balkläning och så vidare – som man kan störa sig på, men de är inte riktigt i samma klass som de ovan, och filmen klarar sig faktiskt lika bra utan dem.
Det är en bra film. Både som film i sig och som filmatisering av boken. Det gröna plommonstopet till trots.
