Hatade av sina egna: Sagan om Hammerfall

8 mars 2005

Det är inte lätt att vara ett av världens största heavy metal-band, i alla fall inte om man är svensk och speciellt inte om man skördar framgångar i hemlandet. Detta är sagan om svenska Hammerfall ett levande bevis på. Glåpord är vardagsmat och sångaren Joacim Cans blev till och med allvarligt misshandlad 2002. Varför har svenska hårdrockare så svårt för Hammerfall? Det skall jag försöka ta och reda ut i den här artikeln. Sveriges hårdrockspublik är minst sagt underlig. Varje gång det diskuteras hårdrock eller metal verkar alla eniga om att de som inte gillar musikstilen har den uppfattningen pga ovetskap eller ren dumhet. Alla verkar också eniga om att hårdrocken i rättvisans namn borde ta över världen och bli det rådande musiköverhuvudet. Men vad händer egentligen med dessa värderingar när ett band blir så pass stora att de korsar gränsen och når ut till fler grupper än “hårdrockarna”? Vad händer när ett metal-band säljer guld? I Sverige tar de egna leden avstånd, man börjar gnälla om kommersialism och andra hädelser och framför allt blir bandet det mesigaste som någonsin existerat och ingenting en “riktigt” metallskalle bör lyssna på.

I Finland hyllas storsäljarna

I vårt grannland i öst hyllas band som Nightwish (Som var ett av de banden som sålde bäst, alla kategorier, 2004), Stratovarius och Children Of Bodom. Och ingen verkar bry sig över att dessa säljer guld och platina. I Sverige sålde Hammerfall år 2000 guld med “Renegade” och resultatet blev en häxjakt av guds nåde. Det hela kulminerade i att sångaren Joacim Cans, misshandlades svårt under Göteborgskalaset 2002. Till råga på allt av en hårdrockare. Varför har vi hårdrockare i Sverige så svårt för när band börjar tjäna kosing? Varför ser vi det inte som positivt att folk som inte är utpräglat hårdrockare tar till sig “vår” musik? Detta är för mig ofattbart. I Hammerfalls fall blir det ännu märkligare då deras två första album, innan genombrottet med “Renegade”, anses accepterade och av många som avskyr senare giv till och med riktigt bra. Paradoxen blir enorm när man tittar på Hammerfalls utvecklingskurva som enligt mig ser ut som ett stort streck. Musikaliskt är det samma gamla melodiska heavy metal nu som då och ändå anses alltså plattorna innan genombrottet vara betydligt bättre. Är det bara jag som blir förvirrad? Nu skiljer sig visserligen genombrottsplattan från 2000 sig något på en, inte helt ovesentlig punkt jämfört med övriga giv. Produktionen är inte helt lyckad och förefaller till och med som ganska mjäkig vilket kan vara anledningen till att så pass många kunde ta den till sig. Låtmässigt vågar jag däremot hävda att “Renegade” är bandets utan tvekan starkaste album vilket gör att den, sin mjäkiga produktion till trots, är ett mer än godkänd studiovax.

“Så jävla töntigt”

Rätt nyligen släppte Hammerfall sitt femte album “Chapter V: Unbent, Unbowed, Unbroken” och reaktionen från de svenska “hårdrockarna” lät inte vänta på sig. “Jag har gett upp hoppet”, “Lika dåligt som senast”, “Så jävla töntigt” är några av de konstruktiva kommentarerna jag har mött när singeln “Bloodbound” kommit på tal. Personligen tycker jag att Bloodbound är skitbra och en av huvudattraktionerna på den nya plattan (recension av mig finns för de intresserade här). Att folk älskar att hata Hammerfall är tydligt och det spelar nog ingen roll om de skulle sadla om till depressiv black metal… Det skulle likförbannat varit mainstream och töntigt.

För att försöka få svar på vad det kan vara som ligger bakom detta tämligen oprovecarde hat har jag tagit fram en lista på ett gäng händelser som jag tror kan ligga bakom:

1. Voxpop-framgångar:

– Publiken i det omåttligt populära musikprogrammet “voxpop”, vars hårdrocksutbud tidigare sträckt sig till PAIN och i bästa fall Rammstein, ger Hammerfall högsta betyg och bandet stannar länge på listan. Det blir allt mer klart att det inte bara är metalheads som diggar heavy metal.

2. Renegade säljer guld:

– Vi hårdrockare är inte vana vid att se “våra” band på TV och än mindre höra deras låtar i kommersiell radio. Istället för att tycka detta är bra för hårdrocken tar man avstånd eftersom skitungar och pentabrudar nu uppskattar samma musik som “vi”.

3. Grynets Show:

– Hammerfall får hårvård i barn/ungdoms-programmet “Grynets Show”. Hårdrockare över hela Sverige förklarar att Hammerfall är slut som band och inte längre är metal. Jag kan hur som helst sätta mitt liv på att reaktionen hade varit den motsatta om Lemmy Kilmister varit den som fått sitt hår kammat av den skrikiga TV-tösen. Jag tänker inte försvara Grynet på något sätt, jag avskyr henne. Men återigen ser jag ingen anledning till att ta avstånd från ett band när de gör ett TV-framträdande som kan föra över många kids till hårdrockens led.

4. Hearts On Fire:

– Nytt album, ny singel. Nya framgångar i kombination med att låten bär den smörigaste titeln sedan mannaminne är inte poppis bland Sveriges hårdrockare. De flesta ratar nog plattan “Crimson Thunder” utan att ha hört singeln. De går därmed miste om bandets kanske bästa album.

Ett slag mot hårdrocken

Det är alltså efter punkt fyra som Joacim Cans blir misshandlad. Kanske den största hårdrockstragedin på svensk mark sedan Metallica voltade med bussen 86. Inte bara för att Jocke fick en flaska i huvudet utan för att den flaskan var ett slag i huvudet på den gemenskap och kamp hårdrocken står för. Jag tror nämligen inte att textraden “Brothers of Metal are fighting to night” syftar på att de slåss med varandra. Kanske är det så enkelt att vissa vill förbli underground så att man kan fortsätta slåss utan att vinna så mycket som en kvadratcentimeter mark. Till alla dessa kan jag varmt hälsa att det här håller på att ändras, de finns många metalband som säljer stort världen över och som kommer se till att hårdrocken hamnar där den hör hemma… På tronen.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *