Hyllning till en svansprydd värld

9 juli 2005

Skönlitteratur är att bygga föreställningar med ord och fantasi. Det är därför det finns få saker som är så tragiska som fantasy skriven utan det senare. Hur vid defination man egentligen måste ha för att släpa in Mumindalen i genren kan diskuteras, men oavsett så är böckerna en uppvisning i fantasi och skaparglädje – någonting som alldeles för ofta fattas hos skönlitterära författare i allmänhet. Småknytten och deras värld är slående originella och alldeles egna på ett sätt som få andras skapelser är. Det finns stora och skrämmande saker även i Mumindalen och världen runt omkring den, men vad familjen eller vännerna som omger dem än råkar ut för så är lösningarna och försiktighetsåtgärderna så mycket enklare än de hade varit hos någon annan än Tove Jansson.

 Hur farlig? frågade Mumintrollet.
 Jag skulle närmast säga
enormt farlig, svarade det lilla djuret Sniff allvarsamt.
 Då måste vi ha smörgåsar med oss, sa Mumintrollet. Och saft.
 Kometen kommer
, sida 6.

Den första Muminboken – Småtrollen och den stora översvämningen – gavs ut 1945 och den sista – Sent i november – 1970, och böckernas karaktär hinner genomgå en del förändringar. Från att inledningsvis ha varit mer äventyrsböcker, som när Muminmamman och Mumintrollet ger sig ut på jakt efter den försvunna Muminpappan i den första boken eller när en annalkande komet hotar Mumindalen och hela världen i Kometen kommer, blir de senare mer tillbakalutade och filosofiska, som i de olika berättelserna i Det osynliga barnet eller i beskrivningen av familjens kamp mot och med naturen i Pappan och havet. Oavsett är det tänkvärda – och läsvärda! – böcker.

Min personliga favorit är nog novellsamlingen Det osynliga barnet. Mumindalen och dess invånare lämpar sig alldeles utmärkt för berättelser i det kortare formatet och huvudpersonernas nästan karikatyrartade personligheter – som ändå gör dem så oerhört mänskliga – ger novellerna ett perfekt avstamp. Gripande är också Pappan och havet med en vilsen familj som smått tappat fotfästet och inte riktigt vet vad den skall ta sig till, med beskrivningarna av den karga ön och med Mårrans kalla ensamhet.

Utöver själva Muminböckerna finns ytterligare några verk som kan knytas till Mumintrollens värld, som den poetiska bilderboken (naturligtvis är även alla Muminböcker illustrerade av Tove Jansson själv) Vem ska trösta knyttet?, som jag tycker är något av det mest stämningsfulla som skrivits på svenska.

Därute gick hemulerna med stora tunga steg
långt borta hördes mårrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är.
 Vem ska trösta knyttet?
, första sidan.

Och nej – att se teveserien duger inte för att verkligen uppleva Mumindalen.

Muminböckerna:
Småtrollen och den stora översvärmningen
Kometen kommer
Trollkarlens hatt
Muminpappans memoarer
Farlig midsommar
Trollvinter
Det osynliga barnet och andra berättelser
Pappan och havet
Sent i november

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *