I klichéernas underbara värld

23 oktober 2003

Fantasy utan kliché;
Det är bestämt något jag uppfattar som ovanligt, så ovanligt, att då jag tänker efter känner jag bara till några få titlar som på en knivsegg skulle kunna falla ner i facket. Men är det inte lite som så att klichén är vad som gör boken, ger ett viss igenkännande och gör att man redan på förhand känner sig lite förtrogen men en bok.
Sammankopplade med fantasylitteratur är ju till vis mån de båda aktiviteterna rollspel och levande rollspel, och jag frågar mig ibland; vad vore dessa utan klichéer?
Många skulle nog, då det gäller levande rollspel, svara att spelen skulle vara mindre förutsägbara, mer rättvisa och mer verklighetstrogna.
Andra skulle kunna svara att spelen skulle bli mer svårspelade och kanske tråkigare.

De klassiska rollspelen är på sitt vis egentligen bara klichéer, i olika sammanhang, och spelarna brukar ibland ha en förmåga att bli kliché, inte helt ovanligt samma, om än en aning förklädda, kliché, varje gång.
Den dumdristiga hjälten som skjuter först och tyvärr inte ens kommer på hur dumt det var i efterhand, karaktären som har förmågan att ta livet av en halv stad men inte skulle kunna gömma sig ljudlöst om han än hade något magiskt som gjorde honom osynlig.
Karaktären som egentligen inte passar alls in i vare sig spelet eller äventyret, utan bara råkade hamna där och utvecklas i helt oförutsägbara riktningar, karaktären som inte kan låta bli att ständigt sätta sig lite på tvären.
Magikern, den stora magikern som överlever allt just eftersom han är en så stor magiker, vem har inte stött på honom, och är han inte nästan alltid identisk, oavsett vad han än heter?
Givetvis, givetvis, finns där nästan inte alltid någon som på något förunderligt vis verkar kunna allt?

Visst finns det många klichéer kring rollspelskaraktärer, men vad som egentligen är mer intressant är de som spelar, för visst finns det till viss mån även klichéer där?
Där har vi personen som egentligen inte kan hjälpa det, men nästan måste få ett eget fack, om än bara i tröstande syfte, som i de viktigaste stunder och vändpunkter alltid råkar slå dubbelettor och då sätter spelledares förmåga att tänka parallellt och fantasifullt på prov, de som helt utan att mena det styr in äventyret i små avkrokar där det egentligen inte alls hade att göra. Sedan finns det en grupp som inte riktigt kan låta bli att reta spelledaren och medvetet styr in äventyret i de små avkrokarna, mest av nyfikenhet på spelledarens spelledarkompetens.

Vi har munchkins, regelvridare, som ser till att kunna alla regler bättre är spelledaren för att i alla lägen aldrig riktigt dö, utan bara nästan, i värsta fall.
Inte helt ovanlig är även personen som innan denne spelade vanligt rollspel spelat levande rollspel i viss mån och i brist på levande rollspel spelar bordsrollspel. Personen som egentligen inte är så intresserad av att fullfölja själva äventyret utan mest vill få spela ut en intressant karaktär och intrigera. Man skulle kunna döpa dem till mysrollspelare.
Sedan finns det, inte helt ovanligt, de som helt enkelt bara inte gör något, som någonstans saknar drivkraften att hålla spelet igång och egentligen fungerar mest som åskådare. Riktigt intressant och kaotiskt blir det de gånger då deras oftast låga ledarskapspoäng sätts på prov.
Sedan finns slutligen ett par grupper till, de som skapar en karaktär de helt enkelt inte kan spela, intelligenta karaktärer som är tänkta att vara nog så visa och kloka men som allt som oftast är de som sätter gruppen i mest klister.
Och för att inte glömma de vanligaste spelarna, de som mest av allt bara vill överleva och därför hela tiden ha det bästa, det bästa svärdet och den mest magiska hjälmen. På något vis kan jag inte hjälpa att tänka på datorspelskaraktärer i exempelvis Diablo i sammanhanget.

Om man sedan flyttar blicken en aning, till levande rollspel, lajv, så hävdar jag att man om inte annat får se de mest levande klichéerna. Visst finns där klichéer i spelets färdigskapade intriger, något som i längden nog är tämligen svårt att undvika om man som arrangör inte vill behöva ta till väl extrema vägar. Fantasylajvens handling är egentligen inte ett dugg mer kliché än fantasyböckers handling, skillnaden är att intrycken på ett lajv är så mycket mer intensivt att man tänker mer på det. Givetvis finns det bland lajv som bland böckerna undantag.

Det finns lajvare och lajvare, alla är på sitt sätt möjliga att sätta i ett fack, att göra kliché. Inom lajv finns välkända begrepp för många av facken, något som till viss mån kanske vittnar om att facken inte enbart är fördomar.
De som alltid spelar samma roll med olika namn finns i alla klassiska grupper, orcher, bylajvare och alver. Antingen finns där föga fantasi, en viss feghet eller ett väl litet intresse för att skaffa nya kläder. Måhända är det kanske så att det helt enkelt är praktiskt att inte behöva skriva en ny roll utan bara hitta på ett nytt namn till varje lajv, vilket ju trots allt är nog så besvärligt. Eller så finns där en annan, mycket mer specifik förklaring.
Det finns lajvare som ständigt och alltid måste spela någonting speciellt, något som man kommer ihåg efteråt, och allt som oftast är dessa lajvare förvisso värda att komma ihåg, ofta, dock inte alltid, i ett positivt sken. Här placerar jag genast alla halvgudar, diverse onda enstöringar och andra som på något vis väljer att lajva lite för sig själva, på sin egen kant och med sin egen tolkning av en rasbeskrivning.
Dock finns det två grupper som är mer kända och ökända än alla andra grupper inom lajv; de förut nämnda munchkins och boffertomtar.
Då det gäller boffertomtar, de som lajvar för att få slåss, finns det en viss primitiv charm så länge de fortfarande är förhållandevis realistiska och inte för många. Att orchspelare ofta är boffertomtar är en utbredd tro eller vetskap. Då jag personligen förknippar offläger med den formen av boffertomtar kan jag nog inte riktigt säga emot. Dock måste ju sägas om orchspelare i allmänhet att de ofta är väldigt trevliga off, och kanske är det därför de i lägren föredrar att varken vara riktigt off eller in, utan lite mittemellan.
Boffertomtar i den så ständiga klichén byn brukar ofta vara av en mindre primitivt charmig karaktär, speciellt då karaktärerna spelarna spelar inte alls är särskilt vuxna eller starka ändå på något förunderligt vis lyckas hålla ett stort tvåhandssvärd med fingerspetsarna och till på råga ta livet av ett flertal orcher med det under ett av de för övrigt så kliché artade orchanfallen. Det är då realismen tryter och man tyvärr önskar att en del lajvare vore mindre lajvare.

Munchkins, två gånger nämnda redan, är ett speciellt släkte då det kommer till lajv, och hade det inte varit för dem skulle arrangörerna ha mer tid till det de egentligen borde göra.
”Visstvisst, jag blev skjuten, men jag är inte död i alla fall, för jag har…”
Egentligen gäller väl samma sak för munchkins i lajv som för munchkins i rollspel, dock blir det fler komplikationer i lajv eftersom man inte ständigt har en spelledare att diskutera och vrida reglerna med. Man tycker att det är därför man ofta får ett regelhäfte som i många fall skulle kunna ersätta spelledare, dock är det ju just det som gör en munchkin, på samma sätt som gör en frikyrka till en frikyrka, man kan alltid tolka texter.

En lätt hyllning till dem som överlever lajven,
Möjligheterna är tusen, för:
Jag dog, men jag lever i alla fall.

En större hyllning till de välmåttade klichéerna,
de som är lagom, utan dem hade jag aldrig känt mig hemma,

i klichéernas underbara värld.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *