Imperiets dotter och status quo

28 januari 2011

Julle skriver om vad det verkligen är som skiljer Raymond E. Feists och Janny Wurts Imperiets dotter från de flesta liknande fantasyserier, och varför den skillnaden ändå inte är särskilt dramatisk om man ser till Feists hela författarskap.

Tidigare publicerad som krönika i den nu nedlagda tidskriften Mitrania (2/2007).Raymond E. Feists och Janny Wurts serie Imperiets dotter (The Empire Trilogy) tillhör inte de litterära verk som får mig att studsa av förtjusning. Dialogen är alldeles för styltig och prosan låter överlag svulstig och tillgjord. Författarna påpekar hela tiden hur tappra, beslutsamma eller modiga personerna är istället för att lita på att läsaren skall kunna dra egna slutsatser utifrån deras agerande. Trovärdigheten krackelerar här och där och böckerna har för många brister för att jag skall klara av att njuta av läsningen, trots att det absolut finns bitar och idéer som har sin charm. Seriens svagheter sätter upp en mur som effektivt hindrar det som är bra i den från att nå fram, åtminstone till mig.

Ändå finns det, för att vara så mycket standardfantasy som böckerna under den kvasiasiatiska fernissan ändå är, ett intressant drag som även skiljer dem från det mesta annat som Feist har skrivit om de sammanbundna världarna Midkemia och Kelewan: huvudpersonens kamp går inte ut på att i stort bevara världens status quo från ett yttre hot. Det yttre hotet finns förvisso i det större sammanhanget, men det ligger utanför konflikten i Imperiets dotter. Istället är det huvudsakligen mot den sedan länge rådande situationen man slåss, och till skillnad från så många liknande fantasyböcker så hade man inte avvärjt hotet (från Sauron, Murmandamus, Ineluki, furst Nid och så vidare) om man placerats i seriens inledning utan den då förestående konflikten, utan misslyckats med den förändring man kämpat för.

Tyvärr är förändringen från vad läsaren tidigare mött inte riktigt så stor. Feist och Wurts skriver här om Kelewan och det imperium som dominerar det område där handlingen äger rum, som i Feists andra besläktade böcker huvudsakligen betraktas genom vad invånarna i Kungliga riket i Midkemia får veta om det. Kungliga riket återspeglar också värderingar som de flesta av Feists nutida läsare mycket enklare kan ta till sig. Det som verkligen får Imperiets dotter att lämna en statisk maktkamp och utmana allt det som imperiet står för är slaven och “barbaren” Kevin, från det Midkemia Feists läsare har lärt känna i hans tidigare böcker. Han är katalysatorn bakom den personlighetsförändring som får Mara att ifrågasätta den världsordning hon trott på (och det finns säkert personer som skulle ha mindre snälla saker att säga om den vite mannens roll som medicin mot strukturell grymhet, trots att hans invändningar är synnerligen sympatiska) istället för de i jämförelse närmast kosmetiska tidigare brytningarna med traditionen. Betraktar man det ur seriens begränsade perspektiv innebär det en förändring, en social utveckling bort från vad huvudpersonen känner till. Sett till författarskapet i stort handlar det delvis om att helt enkelt närma sig de normer läsaren är van vid från böckerna som utspelar sig i Midkemia.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *