Intervju: Christina Brönnestam

7 maj 2005

Christina Brönnestam är författaren till fantasyboken Svart eld och skriver just nu på en uppföljare om en av bokens bipersoner. Annars kan hon ses på diverse svenska fantasyfora, som här på Catahya.Du har tidigare sagt att det var mest en slump att din debutroman blev fantasy. Känner du dig hindrad av att dina läsare har förväntningar på att du fortsätter inom genren?

För det mesta intalar jag mig att jag skriver det jag själv vill. Å andra sidan skulle jag ljuga om jag påstod att jag inte brytt mig om reaktionerna efter debutboken. (Jag blir jättesmickrad när folk säger att de ska döda mig om jag inte gör en fortsättning NU på boken. Bara jag inte börjar känna mig som om jag spelade med i “Lida” så …) Jag fortsätter emellertid att inbilla mig att jag även under resten av mitt liv kommer att skriva de böcker jag själv vill skriva. Har en del små uppslag inom andra genrer.

Det tog dig tjugo år att skriva din första bok. Nu väntar många på att nästa skall komma ut så snart som möjligt. Känns det pressande?

O jaa. Fast värsta pressen lägger jag nog på mig själv. Hade ju tänkt vara alldeles, alldeles klar för flera år sedan, och så blev det inte så.

Känner du ändå att du har lärt dig att avsluta snabbare sedan Svart eld kom ut?

Ja, jag lärde mig mycket från förra omgången. Det var också en stor förmån att få jobba med någon annans bok. Jag var ju redaktör för Karolina Bjällerstedt-Mickos’ bok Dorei förra våren. Däremot svor jag på, efter allt hattande med Svart eld, att jag aldrig mer skulle skriva en bok utan att planera den noggrannt i förväg. Nu vet jag att jag faktiskt måste skriva först, planera sedan och sedan skriva om …

Hur fungerar det att vara småbarnsmamma, egenföretagare och så skriva romaner vid sidan av det?

Funkar inte alls. Fast mina barn är större nu och tillbringar mer tid i skolan och på fritids, och nu har jag plötsligt fått tid trots allt.

Mycket av handlingen i Svart eld äger rum i ett land där man har vänt sin gamla gud ryggen för att istället dyrka förnuftet. Försöker du säga oss någonting?

Hehe, jag försöker säga någonting med varenda mening jag skriver. Visst menade jag någonting med det. Jag ogillar fanatism i alla dess former. Man kan vara lika fanatiskt antireligiös som religiös och jag menar att det ena i så fall inte är bättre än det andra. I boken påpekar en av huvudpersonerna att man inte får göra devisen “förnuft och rättvisa” till ytterligare ett religiöst slagord …

Den som vill dra paralleller med vissa historiska händelser och möjligen snegla åt vissa väderstreck, får gärna göra det. Jag ville inte skriva en direkt allegori, men det medges att jag lät mig inspireras av verkligheten.

Över huvud taget är gudar och magi någonting som lyser med sin frånvaro genom boken. Tycker du att det lätt blir för mycket av det i fantasy?

Ja, det tycker jag. Jag har svårt att engagera mig i magiska förmågor och gudar som jag aldrig hört talas om innan. I mina första trevande försök var det mycket sådant. Ju mer magi jag öste på, desto fjantigare och mer krystat verkade det bli. Men jag hade en bifigur i mitt ursprungliga hjältegäng, och jag ville ge honom en lite udda bakgrund, så jag tänkte tota ihop ett halvt kapitel om hans historia. I det kapitlet – som blev längre och längre – fanns ett gräl som blev allt mer intressant. När bokens huvudperson till slut skrek “varför älskade du aldrig MIG?” föll liksom alla bitar på plats. Jag visste vad den här historien skulle handla om, för jag kände plötsligt vilken sprängkraft de här känslorna hade. Sedan lät jag magin bli en följd av starka känslor, inte tvärtom. För mig blev den en insikt om att det är fundamentala mänskliga känslor som gör en berättelse stark på allvar, inte magisystemet eller skapelseberättelsen. De kan vara spännande kryddor, men för mig blir det bara mekaniskt om de ska ta överhanden. Hellre skriver jag om en persons dilemma med att tillbe en gud hon innerst inne inte tror på, än problemet med en gud som blir sur över att inte bli tillräckligt tillbedd.
 Det där sista var säkert lagom begripligt.

Svart eld har på sitt sätt ett väldigt överraskande slut. Var det någonting hade hade funderat på länge eller en ren impuls?

Jag skrev sista meningen ganska tidigt. Den är en programförklaring fören av huvudpersonerna. Bokens första mening är den andra huvudpersonens programförklaring. Sedan tyckte jag i och för sig att jag trummade dessa program-
förklaringar rätt flitigt genom hela berättelsen, så slutet ska egentligen inte vara särskilt överraskande …
 Slutet blev för mig givet i och med att jag fick klart för mig hurdana de var, dessa personer.

Tycker du själv att dina huvudpersoner i boken är sympatiska?

Nja. Huvudfiguren Jarga tycker jag väldigt mycket om. Han gör mycket som man inte gillar, men just det gillar jag … för jag är så less på huvudpersoner som ska vara så väldigt sympatiska. Som läsare känner jag mig alltid lite idiotförklarad när hjälten ska vara genomschysst, och varje gång han gör något dumt måste det finnas en bra ursäkt för det. Människor är inte perfekta. Det var kul att skapa en hjälte som ibland bröt mot alla regler om hur en hjälte ska vara. Han gör grova missbedömningar, han är ombytlig, han förvränger gärna sanningen till och med inför sig själv, han hånar dem som är mindre begåvade än han. Jag är kanske hemsk, men jag tycker inte att hans osympatiska drag är särskilt ovanliga … Att han sedan är lite väl labil är en annan femma. DET tycker jag att det finns bra förklaringar till. Jarga är uppbyggd helt kring konceptet “inbördes motsatser” och det gjorde honom dynamisk och spännande.
 Hans motpol Erlo har jag haft svårare för. Han är nämligen just den där genomschysste hjälten som jag nyss nämnde. Jag ville visa hur orimlig en sådan hjälte är. På ytan har han ju precis allt man önskar sig av en hjälte och hans tankar verkar också vara väldigt obefläckade. Erlo uppfattar sig själv som perfekt, så perfekt att han också är klädsamt ödmjuk över det. Men han är en önskedröm, tillverkad av sig själv. Och vem är den verklige Erlo?
 Boken inleds ju med en vers ur en känd skrift, och den står där av en anledning. Många har sett budskapet “känn dig själv” i den här boken, och det är jag glad över.

Den tredje figuren Ulven är nog den ende som jag själv tycker att sympatisk rakt igenom. Han spelar en änglaroll i berättelsen … men det hindrar honom inte från att ha en del mindre fördelaktiga drag också. Han kan vara ganska hänsynslös när han blir förälskad.

Bokens fjärde huvudperson, åklagare Brantalas, är ett självporträtt när jag sett mig i min mentala spegel under perioder av ovanligt dåligt självförtroende. En person man hatar att se i spegeln. Jag skrev det också, vill jag minnas. Jag vet inte om jag ska tycka att han är patetisk eller om jag ska tycka synd om honom. Mitt i alltihop är han en slags sanningssägare – han spelar inte för inte rollen som åklagare!

Ditt språk är modernt och betydligt mindre högtidligt än vad man hittar i många andra fantasyböcker. Vad var det som låg bakom det?

Jag gillar inte fantasyska. För mig känns den nästan alltid tillgjord och konstruerad. Jag föredrar ett rakt och enkelt språk. Inte ens Tolkien kommer undan i det här fallet. Särskilt fånigt blir det när man skriver “ålderdomligt” och “arkaiskt” för att det ska föreställa vara “medeltida”, och det “ålderdomliga” i själva verket liknar prosan som skrevs omkring 1910. Min berättelse utspelas inte på den s k medeltiden. Det är visserligen en frånvaro av industrialism och tekniska finesser såsom skjutvapen, men annars är det lite sjuttonhundratal över det hela. Om vi nu skulle låtsas att det är en SANN berättelse (ta er i akt, gott folk) som utspelas i en parallellvärld till vår, måste jag härmed avslöja att den faktiskt utspelas i vår SAMTID.
 Dessutom menar jag att jag skildrar berättelsen från de inblandades perspektiv. De uppfattar att de lever i nuet. De står inte och deklamerar för att någon historietecknare ska skriva ballader om dem, och de ristar i allmänhet inte sitt vardagsskvaller på runstenar för ättlingarnas skull. De talar inte modern svenska utan ett helt annat språk, men jag översätter deras talspråk till mitt eget talspråk. För mig är detta det mest logiska.
 Man kan ju tycka att det används mycket svordomar och vulgära uttryck i den här boken, men faktum är att jag som berättare har ett ganska neutralt språk … tycker JAG i alla fall … men huvudpersonen är en sextonårig kille från samhällets botten, och han blir ideligen irriterad. Han säger vanemässigt fan, jävlar och helvete, för det gör många jag känner. Det är enahanda, det låter inte snyggt, men det är ju vad de säger. Jag kan inte konstruera mer poetiska svordomar bara för att det ser trevligare ut i skrift. Jag skildrar människor som ibland talar först och tänker sedan.

Är språket en viktig del av bokens karaktär? Hade du kunnat berätta samma historia med ett annat språk?

Nej, det tror jag inte. Det hade inte blivit samma personer då, och handlingen bygger helt på hur personligheterna fungerar.

Vad är den stora skillnaden mellan att skriva fantasy och att skriva ickefantastisk litteratur?

Den fantastiska litteraturen kräver av naturliga skäl mer förklaringar och beskrivningar. Om jag skulle skriva om konsumkassar och nutida Stockholm (det känns som om jag läst någon annan intervju du har gjort på sistone) skulle jag inte behöva förklara hur en konsumkasse ser ut, och jag KAN nämna Kaknästornet utan att skämmas särskilt mycket över att jag inte beskriver det och dess funktion närmare, även om läsaren aldrig hört talas om Kaknästornet tidigare. Det finns andra böcker om det, om man absolut måste veta. Det ger förstås den ickefantastiska litteraturen en stor fördel, eftersom man med mycket få ord kan levandegöra en miljö. Vill man ge sig på djärva språkliga experiment ska man uppenbarligen inte heller försöka skriva fantasy. Det finns ingen annan skönlitterär genre där kritikerna skjuter in sig på grammatikfel i texten.

Fantastikberättelsen, även om den utspelas i en modern och verklig miljö, kommer någonstans att behöva beskrivningar om saker som är främmande för läsaren – om man nu inte är riktigt lat och bara skriver om “alver”. Det stjäler sannolikt utrymme från andra saker. I skräckfallet går författaren ner sig så mycket i “världbeskrivning”, kartor, ordlistor, klädbeskrivningar, språkövningar, magiteknik och religionshistoria att själva berättelsen drunknar totalt.
 Å andra sidan kan man ju vända på det och komma med det gamla vanliga argumentet att den fantastiska litteraturen har fler frihetsgrader. Man gör vad man vill, vilket i sin tur ger den här genren ett övertag.

Uppföljaren till Svart eld skall handla om Ulven Heplon som hade en mindre roll i den första boken. Vad fick dig att fastna för just honom?

Han förtjänar bättre än att bara vara Den Vitsige Kompisen. Dessutom är hans roll i den övergripande berättelsen betydligt större än man först kanske tror. Jag hade ett utkast om Jargas vidare öden och äventyr färdigskissat, men kände plötsligt att det kunde få vänta lite till. Jag ville inte heller göra som vissa andra författare – tro nu inte att jag tänker på någon särskild, ehum – och försöka paddla fram hela flaggskeppet på en gång. Jag försöker återigen skriva en bok som har en någorlunda avslutad intrig, även om huvudberättelsen går vidare.

Jag antar vidare att författarna till “Star Trek – Voyager” skulle påstå exakt samma sak, men det bortser vi från just nu.

Överhuvudtaget känns det roligt att skriva en berättelse som har en annan huvudperson och ett annat upplägg än den föregående.

När skulle du gissa att vi kan förvänta oss att se nästa bok från din penna i bokhandlarna?

Jag vet inte om någon vill ge ut boken ännu. Jag hoppas det, men säker kan man ju inte vara. Det är som sagt inte någon direkt “Svart eld, del 2” så den faller kanske inte förlaget i smaken på samma sätt som den första boken. Min förhoppning? Någon gång i vinter verkar rimligt. Har jag riktig tur och inte snubblar för mycket på avslutningen av manus, blir det under innevarande år.

Läser du mycket fantasy själv?

Nej, inte just nu. Jag måste ha blivit otålig på gamla dar. Berättelser som är på 4 x 800 sidor eller mer är inte längre så lockande, och det är ont om tunna fantasyböcker.
 Se vidare mitt gnäll över det vanligt förekommande fantasyspråket. Jag tycker att det är tråkigt att slå upp en fantasybok bara för att mötas av samma typ av beskrivningar, samma ordval och samma “djup” i språket som jag sett i de fjorton närmast föregående fantasyböckerna jag läste.

Gäller otåligheten även ditt eget skrivande? Svart eld är inte någon serietidning den heller direkt.

Den är relativt kort för att vara en fantasyroman! Men den nya boken blir betydligt kortare. Så jag har definitivt blivit otåligare.

Varför föredrar du science fiction framför fantasy när det gäller att skriva noveller?

För att det är svårt för mig att skriva fantasy i novellens korta format och samtidigt tydligt markera att det är fantasy … Jag skrev spökhistorier när jag var yngre. Det blir kanske mer sådant någon gång. Men jag ser sällan någon anledning att förankra en kort historia i en påhittad värld, utan det blir istället vår egen värld eller en tänkt fortsättning på den. Då hamnar man lätt utanför den klassiska fantasygenren.

Tycker du att du har fått uppmärksamhet för att du är en kvinnlig fantasyförfattare? Särskilt många som inte läser fantasy verkar anse att det är att bryta mot normen.

Dessvärre var det så. En del av dem som intervjuade mig hade inte läst boken och ämnade uppenbarligen aldrig göra det heller. De erkände öppet att de ville prata med mig enbart för att jag var en kvinnlig fantasyförfattare. Och “fäntasy” var ju lite modernt sådär. Det kändes snopet. Att de dessutom var helt ute och cyklade när de påstod att det var så konstigt och annorlunda med en kvinna i den här genren, behöver jag väl inte säga här?
 Jag tror emellertid att den typen av frågor har ebbat ut nu när även fantasynoviserna har lärt sig namnet J.K. Rowling.

Internet har gett författare möjligheten att enkelt möta läsare och deras reaktioner böckerna. Är det bara positivt eller finns det negativa sidor också?

Jag kommer mest på positiva saker. Författarna blir mindre mystiskaeftersom de inte längre är oåtkomliga – det kan ju vara både positivt och negativt förstås. Många författare, och jag är en av dem, är rätt blyga små individer socialt sett – det är därför vi sitter och plitar på våra kammare istället för att gå ut och “skaffa oss ett liv” som det så stiligt heter. Blir man intervjuad i mer officiella sammanhang brukar man ju tyvärr få visa upp sig som person också, med sin skrikande brist på intressant image och allting. Samt ibland få besvara den pinsamma uppmaningen “berätta vem du är!” Den som någon gång varit på anställningsintervju vet hur roligt det är. Det blir inte roligare om frågeställaren sedan skriver svaret i en tidning.

På nätet brukar man däremot få chansen att prata med folk som huvudsakligen vill diskutera litteratur med en och det är såå roligt. Dessutom får man kommunicera skriftligen och det är ju det man kan, förhoppningsvis i alla fall. Det är enormt kul att få respons.
 Om någon har negativa synpunkter på mitt sätt att skriva får jag ibland veta det via nätet, men lyckligtvis har det inte varit någon förödande kritik hittills. Eller också har den varit skriven av kompletta idioter som jag kan håna tillbaka, hehe. Konstruktiv kritik av det sakliga slaget är alltid välkommen.
 Hur Internetkontakterna känns när man har miljonupplagor och fanklubbar i flera länder, samt när man belägras av trehundra beundrarbrev om dagen och ett antal sinnessjuka stalkers, vet jag inte och kommer troligen aldrig få veta. Möjligen får jag höra motorsågarnas hämndlystna ylanden när min nästa bok nått läsarna, men först får jag väl se till att bli färdig.

1 kommentar

  1. Svedjefar

    Det där med att det är en “kort” fantasy-roman med modernt språk gör mig nyfiken! Jösses, jag blir rädd bara jag står vid fantasy-hyllan på biblioteket eller i bokaffären och varenda bok är 600 sidor lång och typ del tre i andra sagan om den fjärde åldern. Får kolla upp detta :)

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *