Intervju med Mats Strandberg

23 januari 2016
Mats Strandberg. Foto: Henric Lindsten

Foto: Henric Lindsten

Mats Strandberg, som skrev den populära Engelsfors-trilogin tillsammans med Sara Bergmark Elfgren, har varit produktiv sedan dess. I höstas släpptes hans skräckroman Färjan, i vår kommer barnboken Monstret i natten och dessutom ska Färjan filmatiseras. Jag frågade honom om läskiga miljöer, vampyrer och skräcktips.

En färja är en bra miljö för skräck eftersom den är lite avskuren från omvärlden. Det är svårt att ta sig därifrån och som alla som har åkt Finlandsfärja vet så fungerar inte mobiltelefonerna under en stor del av resan. Finns det andra miljöer som du tycker fungerar extra bra för skräck? Vilka miljöer tycker du är läskigast?

Det var ju grymt skönt att slippa förklara de två ständiga frågorna i skräck: ”Varför drar dom inte bara därifrån?” och ”Varför ringer dom inte efter hjälp?”… Jag får väldig ångest av platser som inte går att lämna när man vill. Som det insnöade Overlook Hotel, eller kolonin i Aliens, huset i Saw 2, eller The Cube

Jag har förstått att du gjorde en hel del research när du skrev Färjan. Vad tyckte du var mest intressant av det du lärde dig?
Jag tycker ju alltid att människor är det mest intressanta, och det var väldigt spännande att prata med personalen om hur livet är när man jobbar ombord på färjorna. Det är en otroligt speciell miljö, och personalen lever väldigt intensivt med varandra. Sen fanns det massor av detaljer som fick skräckförfattaren i mig att känna ”jackpot!”. Som det faktum att när fyllecellerna är fulla kan ordningsvakterna välja att sätta fast överförfriskade passagerare vid trappräcket i personalens trapphus mitt i färjan. Mycket användbart för mig …

Hur tänkte du kring att använda ett så etablerat monster som vampyren? (Jag tänker att å ena sidan behöver man inte förklara så mycket, eftersom läsarna vet ungefär vad som gäller, men å andra sidan kan man få reaktioner som antingen “suck, så uttjatat med vampyrer” eller “men sådär funkar inte vampyrer!”) Vad är dina dos and don’ts när det gäller att använda välbekanta varelser?

När jag kom på idén med att använda en finlandsfärja som arena för en skräckroman blev det också tydligt för mig att skräckelementet måste vara nåt som sprider sig snabbt, så att allt kan braka loss under en enkel resa. Jag ville hålla historien supertajt; en plats, tolv timmar. Zombier hade kanske varit det självklara valet, men jag ville att mina monster skulle ha en plan – att det skulle finnas en orsak till att det här händer just här, just nu. Infogar en liten SPOILERVARNING här: Jag hade också länge lekt med tanken på vad riktiga vampyrer skulle tycka om Twilight, Vampire Diaries och liknande. Skulle de inte hata att ha blivit degraderade till glittrande eviga tonåringar? Skulle de inte tycka att deras en gång så stolta ras skulle förtjäna att fruktas och respekteras igen? Just det faktum att de har tjatats ut gjorde mig intresserad av dem. Jag ville göra vampyrer som var väldigt, väldigt fysiska; raka motsatsen till eteriska varelser som inte syns i speglar. SLUT PÅ SPOILERVARNING.

Jag har inga riktiga dos and dont’s, allt kan funka om det görs bra. Förutom att jag blir rätt provocerad av filmer och tv-serier som använder onda häxor med premissen “häxprocesserna hade rätt hela tiden!”. Det känns jävligt smaklöst att använda verkliga, tragiska, systematiska massmord på det sättet, att göra offren till onda sagofigurer liksom. Och jag gillar inte heller när nazism förklaras med övernaturlig ondska.

Din favoritvampyr? (Och din hatvampyr, om du har någon?)
Det finns alldeles för många favoritvampyrer för att jag ska kunna välja! Spike och Drusilla och Harmony i Buffy, Claudia i En vampyrs bekännelse, 30 Days of Night-gänget, brorsan som kommer svävande utanför fönstret i Salem’s LotFright Night, The Lost Boys, Carmilla, Nosferatu… Tilda Swinton i Only lovers left alive… Och Blade, om han räknas! En vampyr jag verkligen hatar? Det finns ju massor av urusla vampyrer. Men med tanke på hur mycket jag älskar den första Salem’s Lot-filmatiseringen av Tobe Hooper så blir jag gråtfärdig av hur urusel uppföljaren Return to Salem’s Lot var.

Blir det fler skräckromaner?
Ja. Absolut. Under hösten har jag researchat en ny miljö, som jag är otroligt nöjd med.

Du har ju skrivit flera relationsromaner, en ungdomsfantasytrilogi, en skräckroman och i vår släpps en barnbok. Vad har du lärt dig av att skriva i olika genrer? Hur tycker du att du har utvecklats som författare sedan du började?
Herregud, massor. Massor. Jag lärde mig otroligt mycket av Engelsfors-projektet, och när jag skrev Färjan kändes det som att komma hem. Skräckgenren har varit min tröst ända sen jag upptäckte Stephen King som tioåring, och jag älskar att verka i den själv nu. Jag tror inte jag var mogen för det tidigare. Barnböckerna handlar också om monster, men på ett helt annat sätt, förstås. Där är det snarare människorna som är hotet. Precis som i verkligheten. Nu efter nyår ska jag och Sara (Bergmark Elfgren) börja skriva filmmanuset till Färjan, och jag ser otroligt mycket fram emot att lära mig en ny typ av berättande. Jag känner mig faktiskt så jävla privilegierad som just nu får arbeta med det jag älskar.

Berätta mer om Färjan-filmen och att skriva filmmanus för första gången!
Det vore så jävla kul att göra en riktigt jävla urläskig svensk skräckfilm. Att blanda klaustropanik och klappjakt i korridorer. Och att verkligen få använda miljön. Jag skulle vilja ha ett sånt där ständigt närvarande basljud i hela filmen, som i Lost Highway, men här skulle det vara från motorerna.

Jag och Sara var exekutiva producenter på Cirkeln-filmen, och jag följde hennes och Levans manusarbete med den. De gjorde många modiga val, som till exempel att utesluta viktiga karaktärer som av olika skäl inte skulle funkat i filmen, och inget var ogenomtänkt. Och jag har alltid inspirerats mycket av film och tv i mitt bokskrivande. Jag älskar att kolla manusförfattares kommentarspår och sånt. Så jag tror att jag har rätt bra koll. Men det är förstås ett nytt hantverk jag ska lära mig, och vad kan vara en bättre kurs än att jobba med Sara?

Kan du tipsa om bra fantastik som du tycker att alla borde läsa/se, men som kanske inte så många känner till?
Jag tjatar ju alltid om Locke & Key-serien, men dem känner nog dina läsare redan till. Michelle Pavers Dark Matter får man faktiskt inte heller missa. Elizabeth Hands nya spökhistoria Wylding Hall är verkligen fin och mysrysig. Och The Reapers are the Angels av Alden Bell. Jag gillade också We Are All Completely Fine av Daryl Gregory, om monsterattacköverlevare i gruppterapi. Läskigaste jag läst på länge är Bird Box av Josh Malerman … Sen skulle jag också vilja tipsa om podden Faculty of Horror, där två akademiska feminister analyserar skräckfilmer – otroligt roligt, smart och lärorikt.

Vad ser du fram emot i fantastikväg i år?
GHOSTBUSTERS!!!!

Följ Mats Strandberg på:
Facebook
Twitter
Tumblr

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *