Intervju: Niklas Krog

1 oktober 2005

Niklas Krog är en av de mest produktiva svenska fantasyförfattarna just nu. Mest känd bland fantasyläsare är han för böckerna om Frihetskrigen, men han har också skrivit ett flertal historiska romaner.Du har främst skrivit fantasy och historiska romaner. Hur kommer det sig att du har fastnat för just dessa typer av litteratur?

Från början var det fantasyns totala faktafrihet som lockade mig. Jag kunde sätta mig ner och berätta en svulstig värstinghistoria utan att behöva konsultera ett enda uppslagsverk eller faktabok. Underbart! Med den drivkraften skrev jag mitt första utkast till En krigares hjärta, som landade på 1200 sidor. (Mer om nedbantningen till den publicerade bokens 383 sidor nedan.) Sedan råkade jag läsa en historisk bok om korstågstiden som var skriven med en helt underbar berättarglädje. Jag sträckläste boken – Dungeon, Fire & Sword, av John J Robinsson – och insåg att jag ville skriva något likadant. Det innebar att jag fick gräva djupt i både uppslagsverk och faktaböcker, men eftersom skrivlusten var väckt innebar det inget problem. Det var till och med roligt. Slutresultatet blev min debutbok Under Guds himmel.

Jag skulle alltså vilja påstå att jag fastnat för fantasy och historiska romaner för att de genrerna passar min fantasi och berättarstil. Jag får en möjlighet att ta i ända nerifrån tårna och berätta grandiosa människoöden, vilket jag gillar. Men det betyder inte att jag är fastspikad i de två genrerna. Om jag en dag upptäcker att jag kan skriva deckare på samma sätt kommer jag att kasta mig över den genren också.

I en fantasyvärld är författaren fri att skapa samhällen själv, men i en historisk roman måste man förhålla sig till den kunskap som finns om den tid då romanen utspelar sig. Hur gör du för att leva dig in i en karaktär som lever på ett helt annat sätt och har andra värderingar än vi har idag?

Det där är det överlägset svåraste med att skriva historiska böcker. Och, om jag ska vara ärlig, tror jag att det är nästan omöjligt att lägga sig på en nivå där de historiska personligheterna skulle känna igen sig – om de fick en möjlighet att titta på ett modernt manus. Deras värderingar var så fullkomligt annorlunda. Men jag tror också att ett manus skulle bli i det närmast oläsligt om det lade sig på en korrekt nivå. Det skulle med största säkerhet uppfattas som rasistisk, odemokratiskt, våldsförhärligande och med löjliga förväntningar på ingripande från högre makter.

Därför är man på sätt och vis tvungen att modernisera, men bara så mycket att det fortfarande känns historiskt. Jag lägger mycket kraft på att försöka kliva in i mina huvudpersoners skallar och hitta deras tankar. Tyvärr är det ingen garanti för att jag hamnar rätt. I slutänden handlar det om läsarnas upplevelse av det jag beskriver. Om läsarna tycker att det känns vettigt är jag nöjd.

Ett flertal av dina böcker är ungdoms- eller barnböcker. På vilket sätt skiljer sig att skriva för unga från att skriva för vuxna?

Jag har faktiskt enbart skrivit barn- och ungdomsböcker, så jag har inget bra svar på den frågan. Kristoffer Leandoer sa en gång att skillnaden är att man inte kan använda semikolon i barnböcker. Det var allt. Men en liten aning mer komplicerat är det nog. Jag inbillar mig man kan breda ut sig mycket mer i en vuxenbok och vara mycket otydligare. Yngre läsare är mer svårflirtade. Yngre läsare är också de läsare som en författare har störst möjlighet att påverka. Vuxna människor har hittat sina sätt att betrakta och hantera världen (de har stelnat, skulle man kunna säga om man vågade), medan ungdomar fortfarande är mottagliga. Den tanken gillar jag. Väldigt mycket.

Som tidigare har nämnts bestod ditt ursprungliga manus till En krigares hjärta av ca 1200 sidor och det kortades sedan av med 800. Hur kändes det att stryka två tredjedelar av ditt verk?

Det var inte så hemskt som det låter. Det som försvann var nämligen riktigt, riktigt dåligt. Trots att så mycket kapades förändrades handlingen i boken knappt alls. I stället var det oceaner av överbeskrivningar som åkte i soptunnan. Som tur är brukar jag inte ha svårt att skära i mina manus. Jag behöver bara få förklarat för mig vad som inte behövs. Text som inte tillför något ska bort. (Sedan kan man självklart diskutera den exakta betydelsen av “inte tillför något” hur länge som helst.)

Det talas ibland om att datorer gör det möjligt att skriva onödigt långa böcker och att romanerna blir längre och längre. Detta känner man ju igen i fantasygenren där vissa författare kräver tio (eller ännu fler) tegelstenstunga böcker för att berätta en historia. Håller du med om att många böcker är för tjocka numera?

Generellt har böckerna blivit mycket tjockare sedan datorerna slog igenom. Inget konstigt med det. (Försök skriva 1000 sidor för hand, med gåspenna. Försök sedan göra samma sak med en dator, och du förstår vad jag menar.) Trots att mina egna böcker, åtminstone de första, var rätt svulstiga, tycker jag om fåordiga författare som vågar ge läsarnas egen fantasi spelrum. Hjalmar Söderbergs Doktor Glas är ett mästerverk. Jämför med dataålderns version av samma verk, Bengt Ohlssons Gregorius, och skillnaden blir uppenbar. Hjalmar Söderberg använder inte ett enda onödigt ord och väcker mängder med känslor, medan Bengt Ohlsson svämmar över alla breddar och lämnar mig rätt oberörd. Om skillnaden i ordmängd enbart beror på dataåldern vet jag inte, men fenomenet är intressant för alla som skriver.

Det vore enfaldigt av mig att påstå att böckerna generellt är “för tjocka” numera. Ibland när jag läser drabbas jag av misstanken att det som händer inte leder framåt, utan enbart är action (t ex) för att författaren tyckte att det behövdes lite action. Men de misstankarna kan lika gärna komma i böcker som är 200 sidor långa. Om en lång bok håller ihop hela vägen blir ju bara njutningen att läsa den desto större. Inte sant?

Jovisst. På tal om långa och korta berättelser, brukar du skriva noveller?

Jag hade knappt skrivit en enda novell när Kristoffer Leandoer frågade om jag kunde skriva något till Bokförlaget Onsdags novellsamling Onsdagslegender. Då satte jag mig ner och provade. Och det var riktigt roligt, även om jag fick kämpa hårt för att inte låta novellen “Fångön” växa till en tjock bok. Eftersom jag redan har en färdig fantasyvärld, med flera oavslutade stickspår, finns det mängder med berättelser som bara väntar på att få krypa ut ur min skalle. Jag kommer säkert att skriva fler noveller.

Eftersom du har skrivit över tio böcker som blivit publicerade antar jag att du är ganska van vid att få dina manus bedömda av förlag. Känns det annorlunda nu än när du var ny som författare? Brukar du kunna förutse hur ett förlag kommer kommentera ditt manus?

Lite annorlunda är det. Jag har fått en rätt bra känsla för vad min redaktör kommer att säga om ett manus. Nuförtiden är jag möjligen hårdare mot mina egna texter än vad förlaget är. Dock skulle jag inte skicka något för bedömning som jag inte tror helhjärtat på. Det vore fräckt mot mig själv och – inte minst – mot förlaget.

Jag går igenom texterna väldigt noga innan jag släpper dem ifrån mig. Ofta får en betrodd kompis också läsa. De senaste gångerna har han och min redaktör slagit ner på samma saker, vilket borde vara ett högt betyg till honom. Man blir blind för sina egna texter, därför är det ovärderligt med kritik.

Många fantasyförfattare använder ett lite ålderdomligt, högtravande språk. Christina Brönnestam har sagt i en intervju att hon inte gillar “fantasyska”. Hur ställer du dig till användningen av modernt respektive gammaldags språk i fantasyböcker? Skiljer sig ditt språkbruk i fantasyromanerna från det i de historiska romanerna?

Jag har svårt för ett alltför modernt språk i fantasyromaner. Moderna ord för tankarna till en modern värld, och det är sällan i en sådan en fantasyhistoria utspelar sig. Själv brukar jag nöja mig med ett neutralt språk, som förhoppningsvis uppfattas som varken modernt eller gammaldags. (Gammaldags språk blir lätt högtravande och trist att läsa, och där vill jag INTE hamna.)

Av din hemsida att döma verkar du ständigt ha flera olika böcker på gång. Hur går det med nästa bok om Sayn och Sheeba, huvudkaraktärerna i En krigares hjärta?

Alldeles strålande, tackar som frågar. Jag har i det längsta försökt hitta på ursäkter för att inte skriva mer om dem, delvis för att jag tyckte att de skulle få leva vidare i frihet i läsarnas fantasi. Men jag har ju förstått att det är många som är nyfikna på hur det gick för dem. Dessutom har jag lyckats hitta en idé som det faktiskt går att göra bok av.

Jag började skriva i höstas och blev “klar” någon gång i våras. Det är alltså en direkt fortsättning på Sayn och Sheebas berättelse som jag inbillar mig kan engagera både nya och gamla läsare. Den här gången går deras färd norrut. Långt norrut. Det finns fortfarande några svackor i berättelsen, men jag hoppas kunna lämna den till min redaktör inom någon månad. (Detta skrivs i början av september.) Om och i så fall när det blir bok återstår att se.

Vilken av dina böcker skulle du helst se filmatiseras och med vilka skådespelare, om du fick välja?

Jösses, vilken svår fråga. Jag vill att ALLA mina böcker ska bli film med de allra bästa skådespelarna för rollerna de tilldelas. (Exakt vilka det skulle vara har jag dock ingen aning om.) Det finns danska planer på att göra en TV-serie av mina böcker om fåraherden Janus i Alexander den stores armé. Rena drömprojektet. Jag kan bara hålla tummarna för att det blir verklighet. Janus är en huvudperson som faktiskt fick växa upp i mina tre böcker om honom. Han gick från blyg, inåtvänd och förtryckt, till något helt annat. Sådant gillar jag.

En krigares hjärta vore också spännande att se på film. Helst med en okänd ung supertalang, med Russel Crowes karisma, som Sayn. (Okänd är bra, eftersom det betyder biobesökarna inte kommer att associera rollpersonligheten med tidigare roller.) Vem som ska spela Sheeba vet jag inte. Kom gärna med förslag. :)

Läs mer:
Niklas Krogs hemsida

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *