Intervju: Per Jorner

4 april 2005

Per Jorner debuterade med fantasyromanen Efter lägereldarna 1998. Sedan dess har han hunnit med att skriva ytterligare en roman, Blodmåne, samt diverse noveller som bland annat dykt upp i tidskrifterna Minotauren och Mitrania.Vad var det som fick dig att fastna för att skriva just fantasy?

Mitt vanliga svar på den frågan är att jag läste fantasy och ville skriva min egen variant, men går vi tillbaka längre i tiden står det klart att det egentligen handlar om praktiskt motiverad slöhet. Om jag t.ex. ville skriva en bok om slagskeppet Bismarck så skulle jag behöva veta minst lika mycket om slagskeppet Bismarck som alla dem som skrivit om slagskeppet Bismarck före mig, vilket inte verkar realistiskt med tanke på att sådana böcker skrivits av folk som gått till botten med slagskeppet Bismarck, åtminstone bildligt talat. När jag på högstadiet läste fantasy av Howard och Moorcock däremot insåg jag att sådana böcker egentligen bara krävde att jag hittade på en lång rad poänglösa episoder klumpigt staplade på varandra (var fick jag det ifrån?). Några år senare hade jag valet att skriva antingen om arbetslösa vårdbiträden med Konsumkassar eller om folk som blir jagade av skelett i underjorden, och så gick det ju som det gick.

Att som författare av skönlitteratur leva på sitt skrivande är få förunnat. Hur försörjer du dig?

Tyvärr kan jag inte svara på den frågan utan att döma oss alla till en smärtsam död i händerna på NINJAS.

Otroligt men sant!

Hemskt.

Efter lägereldarna var en tegelsten på närmare 600 sidor som slingrade sig fram mot sin upplösning. Blodmåne var på många sätt raka motsatsen – en kort berättelse som utspelar sig på en geografiskt begränsad yta, utan särskilt många stickspår och med en helt annan ton än debutromanen. Vad var det som låg bakom den förändringen?

Det var egentligen inte en utstuderad plan lika mycket som brist på nödvändighet att skriva någonting som var likadant som EL. De allra första tankarna kring det som senare skulle bli Blodmåne kunde lika gärna ha format sig till något EL-likt, men mina avsikter med berättelsen artade sig efterhand till något ganska annorlunda. En taktisk blunder, förstås, men när det gäller Blodmåne är jag min egen största fan.

Dina texter har en ganska personlig stil. Hur är ditt förhållande till språket?

Efter att ha lyssnat på Elfriede Jelineks Nobeltal har jag förstått att språket är en sorts oförsonlig invaderande tentakel från den fjortonde dimensionen som måste besvärjas med schamanistiska ramsor och möjligtvis lystrar till namnet Fido. Förut trodde jag typ att språket var ett abstrakt kommunikationsverktyg som man bör använda med smidighet och finess (och krångliga ord) för att lotsa läsaren genom en berättelse som inbjuder till tankar och känslolägen (med krångliga ord).

Dina texter har ofta en humoristisk ton. Är det viktigt för dig som författare att vara rolig?

Blodmåne är väl bevis nog för att jag inte alltid är det (det är nog fler skämt i den synops jag skrev i förväg än i själva boken), men det ligger för mig och jag tycker själv att det är en trevlig ingrediens i största allmänhet. När jag läste fysik kan jag tänka mig att det lyftes ett och annat ögonbryn åt mina labbrapporter ibland.

Till skillnad från många andra svenska fantasyböcker har Efter lägereldarna översatts till engelska. Hur har du märkt av det?

Först genom att jag fick extrapengar. Sedan genom att jag fick lämna förslag och rättelser (som delvis ignorerades) till en översättare. Därefter genom att jag fick signera hundratals klisterlappar som dök upp i min brevlåda. Sedermera genom att jag fått mycket uppmuntrande brev från utrikiska läsare som visar att den engelska upplagan blivit läst av åtminstone fyra-fem personer. Och just det, den omnämns i positiva ordalag i en pornografisk Street Fighter-fanfic på nätet. Woooo!

En författares stora belöning, förstår jag.

“Where do we go from here?” är en relevant fråga. Svaret är lika givet: slashfics med karaktärer ur Lägereldarna! Tenet och Pilfink skulle vara det självklara valet. Muahahahaa! Sa jag det där högt?

Hur reagerar du när du som fantasyförfattare bland annat i recensioner oundvikligen skall liknas vid och jämföras med Tolkien trots att dina böcker egentligen inte har särskilt mycket gemensamt med hans verk?

Jag undrar vem som bestämt att dessa skribenter ska avlönas för sin okunnighet och varför det inte är jag som blir avlönad för min okunnighet istället. Jag menar, det borde ju inte vara någon större skillnad för den som gör utbetalningen.

Förutom romanerna har man även kunnat läsa dina noveller i till exempel Minotauren och Mitrania. Bortsett från själva längden, tycker du det finns någon stor skillnad mellan att skriva romaner och noveller?

Ja, det är lite som skillnaden mellan å ena sidan att ta en promenad i parken, och å andra sidan att planera en fjällvandring, att efter halva vägen bestämma sig för att man absolut måste plantera en flagga på toppen av Kebnekaise, iförd rullskridskor, medan man joddlar oavbrutet, och efteråt få höra att gäsph, det där var det någon snubbe som gjorde för femtio år sedan i limegrön skjorta, och har man inte själv på sig en limegrön skjorta är det förstås för att man inte förstod bättre, och HAR man på sig en limegrön skjorta är det för att man inte kunde komma på något annat. Stockholm får man däremot skriva om på precis samma sätt som alla andra. Och Konsumkassar.

Vad skriver du på just nu?

En berättelse om Stockholm.

Som eventuellt når bokhyllorna i en avlägsen framtid?

Planen är att den ska vara färdigskriven innan årets slut, när den sedan dyker upp i handeln är svårt att säga. (PS. När jag säger Stockholm så menar jag “Stockholm”.)

Svenska förlag är sällan särskilt pigga på att ge ut fantasyantologier och de svenskspråkiga tidskrifterna för fantasynoveller kan räknas på ena handens fingrar. Är svenskar helt enkelt inte intresserade av att läsa noveller?

Förmodligen handlar det om ett konsumtionsmönster av något slag. Noveller läser man en och en och av en händelse, på nätet eller i volymer man får i huvudet när man passerar utanför biblioteket. Knallar man in i en bokhandel och halar fram plånboken så vill man nog snarare ha en enda berättelse av det saftigare slaget.

Du har tidigare sagt att det kommer dröja innan världen får ta del av större delen av din novellkonst i och med förlagens obenägenhet att ge ut dem. Är det att ett förlag ger ut dem på samma villkor som om de hade varit en roman som krävs, och kommer det i så fall någonsin att ske?

Jag vill ha väl betalt för dem, ja, eftersom jag tycker att de är värda det. Att få dem utgivna i bokform eller publicerade i tidningar som betalar i storleksordningen tusentals kronor verkar hänga på att jag får en oväntad försäljningsframgång med någon roman. Det andra alternativet – att jag ger upp tanken på ett genombrott och lägger ut alla överblivna texter på nätet – hoppas jag av naturliga skäl att det ska ligga längre in i framtiden ändå.

Hur bra koll har du på vad andra svenska fantasyförfattare skriver?

Ibland tänker jag att jag borde läsa mycket mer av ny svensk fantastik, men det blir aldrig av eftersom jag inte lyckas med att läsa speciellt mycket av någonting. Det finns såvitt jag vet ingen djupare gemenskap mellan den övervägande delen av det runda tjoget författare som är aktiva inom genren, ingen övergripande atmosfär av rivalitet eller korsbefruktning, att “min nästa roman ska minsann klå DIN med hästlängder” (om det ens är någon som kan vara riktigt säker på att det BLIR någon nästa roman). Det är bland annat av det skälet som det känns meningslöst att prata om en “våg” eller “skola” när det gäller svensk fantastik (eller ens svensk fantasy): eventuella likheter och gemensamma influenser gäller på sin höjd två eller tre författare åt gången.

Det finns idag betydligt fler som vill skriva och drömmer om att bli publicerade än förlagen har lust och möjlighet att ge ut. Vad är viktigt att tänka på för den som vill skriva bra fantasy?

Skaffa en rik partner. Tänk utanför ramarna men ha inte sönder dem. Sug upp kunskap som en svamp och låt dig influeras av ALLT.

Varför är drakar så förtjusta i kaffe?

Koffein?

Vidare läsning:
Per Jorners hemsida.
Den pornografiska fanficnovellen.
Efter lägereldarna recenserad på Catahya.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *