Intervju: Stefan Ekman

10 september 2005

Stefan Ekman skriver en doktorsavhandling om relationen mellan människa och miljö i fantasy, föreläser om genren och skriver krönikor och läser manus för Wahlströms.Hur skulle du själv sammanfatta dina fantasyaknutna uppdrag?

Om vi tar dem i storleksordning efter hur mycket tid de tar upp för tillfället: Jag är sedan 2004 doktorand i engelska vid Lunds universitet, med en avhandling om relationen människa och miljö i fantasy från Tolkien och framåt. Med lite tur kommer jag att hålla i en kurs i fantasy vid samma institution så småningom, men har inte haft tid till detta ännu så länge. Vidare är jag sedan 2002 frilansande fantasyspecialist på B. Wahlströms Bokförlag (mest synlig som krönikör i Fantasybokklubbens medlemsblad, kanske, men jag läser även manus och böcker som eventuellt ska översättas och skriver lite annat smått och gott). 1998 deltog jag för första gången i IAFA:s (the International Organization for the Fantastic in the Arts) årliga forskningskonferens, jag sitter sedan förra året i deras styrelse och är nybliven webbansvarig (vilket betyder att jag som bäst håller på att bygga om deras webbplats). Men jag hinner fortfarande med att resa runt och föreläsa (om fantasy men även om rollspel och manga) på bibliotek, skolor, bokmässor och liknande, något som jag gjort i större eller mindre omfattning sedan 1994.

Hur skulle du bedöma kvaliteten på det som skickas in till förlaget?

Av de nyskrivna manus jag får (och jag läser bara toppen av isberget, kanske den bästa tjugondelen eller så) så är det ytterst få som håller någon vidare hög kvalité. Förutom språkfel och knackig prosa (och man skickar INTE ett manus till ett förlag om det åtminstone inte är fritt från stavfel!) är det mest imitationer av skribentens favoritförfattare.

Vad bör aspirerande författare undvika för att inte skrivas av direkt?

Språkfel hamnar högst upp på listan; jag hoppades en gång i tiden att det kunde dölja sig en bra berättelse bakom dåligt språk, men har inte hittat några exempel på detta ännu. Berättelser som redan har skrivits — sagan om den lilla pojken/flickan från ödmjuka förhållanden som visar sig vara utvald av ödet att rädda världen har skrivits för många gånger av skickliga författare för att en nybörjare ska kunna göra något spännande och bra av den. Berättelser baserade på rollspel — det går att skriva (Steph Swainston är ett brilliant undantag) men blir vanligtvis bara tråkigt. Infodumps, det vill säga långa bitar i början av boken där det beskrivs hur världen ser ut, vilka som bor där, och hur deras historia under de senaste 1000 åren varit. Det finns en anledning till att många människor finner prologen i Sagan om Ringen svår att läsa!

Apropå Steph Swainston, hur stora tror du chanserna är att vi får se The Year of Our War och No Present Like Time på svenska?

Om Swainston håller uppe kvalitén även i nästa bok har hon nog en ganska god chans att bli översatt, men jag skulle tro att det dröjer ett bra tag — tyvärr.

Vad tror du skulle krävas för översättning av fantasyböcker från andra språk än engelska?

Det finns nog flera samverkande orsaker till varför vi inte får översättningar från andra språk. Dels skulle det behöva vara en ansenlig skillnad på till exempel en tysk författares verk och vad man finner bland den enorma anglosaxiska produktionen. Ende är annorlunda, och väldigt bra, och det gäller även Cornelia Funke som trots allt översätts från tyska, men Wolfgang Hohlbein visar tecken på tydlig anglosaxisk påverkan, något han delar med många av sina mindre produktiva kollegor i Tyskland.

Vidare finns det naturligtvis ett språkligt motstånd. Inte bara det att fler redaktörer läser engelska än tyska, franska, italienska, ryska, spanska med flera. Läsarna läser inte heller så mycket på dessa språk, vilket gör att det inte finns någon förberedelse på marknaden för författarna. Det spelar inte någon roll att det finns en blomstrande fransk fantasyproduktion, där dessutom minst hälften finner sin grund i franska myter och sagor, när ingen känner till den.

Slutligen gissar jag att en översättning av en fransk författare inte skulle sälja, helt enkelt därför att det bland de stora läsarskarorna finns en uppfattning att bra fantasy är synonymt med engelskspråkig fantasy. Det är bara att jämföra försäljningssiffrorna för de svenska fantasyförfattare vi har om man vill ha en liten fingervisning.

Hur påverkad tycker du att den svenska fantasyn är av den anglosaxiska?

Tämligen mycket, framför allt om man tittar på det som marknadsförs som fantasy. Det produceras emellertid även fantasy, eller vad som åtminstone enligt många kritiker (bland annat mig) skulle klassas som fantasy, som inte kallas för detta; som exempel kan nämnas Astrid Lindgren och Maria Gripe som representanter för de lägre åldrarna, och till exempel Mikael Niemi och Mare Kandre, som skriver med tydliga fantasydrag. Problemet här är återigen en fråga om definition: en reaktion jag ofta möter visar på att det är just den anglosaxiska varianten av fantasy som ses som fantasy. Det är en påverkan som är betydligt farligare för genren i längden, enligt min mening.

Hur kom det sig att du började föresläsa om fantasy?

Jag var inblandad i ett mindre fansin några år, och jag och en god vän (David Sandboge) blev ombedda att hålla en kortföreläsning på Göteborgs stadsbibliotek; denna följdes upp av en dito på bokmässan i Göteborg, och där uppmärksammades vi av en bibliotekarie … och så rullade det på. Lustigt nog så har vi aldrig ansträngt oss något vidare för att göra reklam för oss — det har räckt med nöjda kunder. (David arbetar som adjunkt på engelska institutionen i Göteborg och vi föreläser föreläser fortfarande tillsammans då och då.)

Vad brukar föreläsningarna handla om?

Här tänker jag vara lat och konstatera att det finns beskrivningar på min webbplats — den är inte så uppdaterad som den borde vara (vem införde den dumma idén att ett dygn bara ska ha 24 timmar?) men beskrivningarna stämmer. Förutom det som står där, har jag på sistone levererat föreläsningar i manga för nybörjare (för bibliotekspersonal främst).

Hur bra brukar kunskaperna om genren vara hos de som lyssnar på föreläsningarna?

Det varierar drastiskt — och helt naturligt — beroende på vilken grupp som jag föreläser för, men även i grupper som hävdar att de är “helt okunniga” så finns det ofta de som är fantasyläsare eller åtminstone något bekanta med genren. Landets bibliotekarier (min vanligaste publik) visar både entusiasm och numera ganska stor insatthet, och den så kallade “allmänheten” brukar bestå av ganska stor andel fantasyläsare även om en och annan också dyker upp för att de inte vet något annat än att det talast mycket om genren och de vill veta vad det är. (Detta gäller också Harry Potter-föreläsningar; de flesta vet vad det handlar om, men kan inte riktigt förstå hela “fenomenet”.)

Det muttras ofta över bristen på respekt för genren från akademiskt håll. Är det någonting du har haft problem med som doktorand?

Bitvis ja. Det finns till exempel ingen handledare med genrekunskap som jag har lyckats hitta, och så vitt jag vet ytterst få forskare (om någon) som har gjort sig något namn i den internationella forskningen. Och det tog sex år som oberoende forskare innan jag lyckades hitta en plats på en svensk forskarutbildning … Samtidigt måste jag nämna att jag får väldigt stöd och möter stor entusiasm från min handledare, som också visar stor vilja att lära sig om genren.

Är det någon skillnad mellan Sverige och till exempel de anglosaxiska länderna i den här frågan?

Grovt sett har sf vunnit mer terräng inom akademin än fantasy i Sverige, medan det i de anglosaxiska länderna är mer eller mindre tvärtom. Då bör tilläggas att en hel del av forskningen inom fantasy i Storbritannien, USA, Kanada och Australien bedrivs inom ramen för medeltidsstudier och folklore, discipliner som verkar mer intresserade av att finna lämpliga forskningsområden medsamtidsanknytning. Litteraturvetenskapen verkar fortfarande hänga upp sig på någon idé om att genrelitteratur är formelartad och således av mindre intresse. Större delen av den intressanta forskningen kommer från USA med Storbritannien som god tvåa, även om det finns namnkunniga forskare både i Australien och Kanada.

Vad var det som väckte ditt intresse för fantasy från första början?

En vansklig fråga, eftersom min erfarenhet är att de flesta barn glatt sätter i sig fantasy. Frågan torde i så fall snarare vara: Varför tappade du inte intresset? men det är inte en särskilt vettig fråga heller, tycks det mig. Så även om jag fick Bilbo och Den långa flykten lästa för mig redan innan skolåldern och läste Narnia i första klass, så var det nog mer avgörande att jag “tvingades” läsa Sagan om Ringen på ett östtyskt sjukhus (där jag hamnade med blindtarmsinflammation och utan böcker att läsa) sommaren ’81. Ett mer teoretiskt intresse växte fram under gymnasiet och jag började sätta mig in i forskning på området under mitt andra år på universitetet. (Mina D-uppsatser i engelska är på kvinnligt språk och makt i Övärlden, respektive en korpuslingvistisk studie av fantasyspråk.)

Vad är det med Övärlden som tilltalar dig så mycket?

Förutom att jag tycker att Le Guin hanterar språket med enorm skicklighet, så lyckas hon i sina böcker kombinera äventyret/utmaningen med dels en fantastisk miljö som det är ett rent nöje att få “utforska”, dels med intressanta filosofiska och sociala frågor om bland annat kön, makt och vårt ansvar gentemot omvärlden. Det märks att genren och vurmen för vissa ämnen vävs samman snarare än står skilda åt i hennes prosa.

Finns det något uppdrag som du skulle vilja ägna mer tid än du har möjlighet?

Alla. Jag har förmånen att livnära mig på bara sådant som jag tycker är roligt — enda problemet är att tiden inte räcker till allt som är roligt.

Vidare läsning:
IAFA:s hemsida
Stefan Ekmans fantasysida

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *