Intervju: Ylva Spångberg

28 maj 2005

Ylva Spångberg är en institution inom svensk fantasyöversättning. Tusentals läsare har fått sin introduktion till fantasyn genom översättning av David Eddings storsäljande Sagan om Belgarion, och hon har klätt verk av bland andra Robin Hobb, Patricia McKillip och Neil Gaiman i svensk språkdräkt.
Hur kom det sig egentligen att du blev översättare av fantasyböcker?

Jag började faktiskt med att översätta annan fantastik i slutet av sjuttiotalet och på åttiotalet — då översatte jag mest science fiction, och jag har gjort några enstaka sf-böcker sedan dess också. Övergången till fantasy berodde på att jag alltid har varit mer fantasy- än sf-läsare själv, och när jag fick möjligheten med både Eddings och Donaldson — uppdrag som kom samma år, 1988 — tyckte jag att det var jätteroligt. Det är fortfarande ofta roligt med fantasy, men ibland känner jag mig lite instängd i facket och är glad ifall åtminstone någon bok om året är i någon annan genre.

Du var den tredje översättaren att ge dig på Stephen Donaldsons Covenant-böcker. Blir det svårare eller enklare om någon annan så att säga redan har stakat ut riktningen?

Lättare, säger jag med viss tvekan. Den föregående översättaren har ju redan löst en del problem, särskilt ifråga om namnen — det är väl mest dem man bör försöka hålla konsekventa. Men det är ju inte säkert att man trivs med lösningarna heller.

Hur bör man gå till väga för att få chansen att översätta fantasy professionellt om man har en sådan önskan?

På samma sätt som man får översättningsjobb över huvud taget, skulle jag tro: man hör av sig till ett förlag (eller flera) och säger att man vill översätta, och skickar helst in en provöversättning av någonting. Om förlaget tycker att provöversättningen ser bra ut och man har stor tur kanske man får ett uppdrag med tiden.

Du har till exempel översatt ett ganska imponerande antal böcker av till exempel David Eddings. Blir det tråkigt att översätta böcker från samma författare gång på gång eller vägs det upp av att du kommer in i författarens stil?

Det beror på författaren, det. David Eddings kom med tiden att gå alldeles för mycket på rutin, det får jag erkänna, men jag har också översatt många böcker av Roger Zelazny (tio, närmare bestämt) och det blev aldrig tråkigt.

När en översättning går för mycket på rutin, påverkar det bara dig eller också det slutgiltiga resultatet?

Det är svårt för mig att avgöra, men jag misstänker att det påverkar mig mer än resultatet. Jag tror i alla fall att jag har fått fler kritiska synpunkter från granskarna på översättningar av författare som är nya för mig än på dem som jag har hållit på med länge.

Händer det att du får kritik från läsare som ogillar vad du gjort?

Jo, det händer, men det är inte så vanligt att någon hör av sig till mig med kritik. Enstaka gånger har det vidarebefordrats till mig från förlagen.

Apropå David Eddings så är Sagan om Belgarion ett verk som haft betydelse för de svenska förlagens satsning på fantasy och som väckt läslusten hos väldigt många barn och ungdomar. Ligger det någon personlig stolthet i att ha haft en roll i det?

O ja. De gånger jag har fått höra just om hur Belgariaden får ungdomar att börja läsa har jag blivit enormt glad; det är väldigt tillfredsställande.

Du översatte den inledande boken i Robert Jordans Sagan om Drakens återkomst men lämnade sedan över till Jan Risheden för att få tid att syssla med någonting annat än fantasy vid sidan om de Eddings-översättningar du hade. Hur känns det beslutet nu i efterhand med vetskapen om hur serien utvecklats?

Jag ska inte säga att jag har följt Jordans serie — några av de följande böckerna har jag läst, de flesta inte — men jag har aldrig ångrat det beslutet. Däremot grämer det mig att jag blev tvungen att lämna ifrån mig Robin Hobb (som ju kommer ut på samma förlag och under samma redaktör som Jordans böcker), men där var det en fråga om att antingen göra mig av med något av de återkommande uppdragen eller bränna ut mig.

Finns det något översättningsuppdrag du nu i efterhand ångrar att du åtog dig?

Ett, och det var Ge mig en hjälte av Alfred Coppel. Grabbig militärthriller som utspelas i Libyen. Den boken och jag trivdes verkligen inte ihop!

Vad finns det för fantasy som svenska läsare ännu inte fått ta del av som förtjänar att översättas?

Um. Här kommer det obarmhärtigt att avslöjas att jag inte läser särskilt mycket fantasy numera, eftersom författarna på min önskelista har en del år på nacken. Peter Beagle är den som jag först tänker på. Att bara The Last Unicorn av hans böcker har översatts tycker jag är snudd på skandal. Robert Holdstocks Mythago Wood borde också översättas. Likaså kunde den synnerligen roliga Roberta McAvoy gärna få komma ut på svenska, och att utgivningen av Patricia McKillip fick läggas ned efter fem böcker (har jag för mig att det var) är mycket trist, för det tycker jag är en strålande författare.

Du har översatt Patricia McKillips The Cygnet and the Firebird till svenska (Svanen och Eldfågeln). Innebär hennes speciella, drömska stil några särskilda problem för dig som översättare?

Nej, tvärtom! McKillips är en av de författare jag har trivts bäst med; jag tyckte själv att hennes stil passade mig utmärkt. Huruvida sedan läsarna tycker som jag överlåter jag på dem att avgöra …

Svensk fantasyutgivning domineras av titlar översatta från engelska med några få inhemska här och där, men med undantag för till exempel Michael Ende så är det väldigt tomt på översättningar från andra språk. Är vi för dominerade av amerikansk och brittisk fantasy?

Det kan jag inte uttala mig om. Jag vet ingenting om fantasy på andra språk än svenska och engelska, tyvärr.

Du var med och arrangerade fantasykongressen Östan om Sol. Det var tio år sedan och det har inte kommit någon sedan dess. Tror du att det finns en framtid för fantasykongresser?

Det kunde det säkert göra. De flesta deltagarna på Östan om Sol verkade nöjda med kongressen, och även om fantasy inte längre är en fullt lika het genre som den var i mitten av nittiotalet finns det ju fortfarande ett stort intresse. Så det gäller bara att någon arrangerar dem!

Men fantasyboomen har lett till att science fiction-kongresser numera har många fantasyinslag — renodlade fantasyförfattare som Terry Pratchett och Robin Hobb har varit hedersgäster på svenska kongresser, till exempel — och från sf-fandom tror jag inte att det kommer fler fantasykongresser.

Finns det en stil som är synnerligen Ylva Spångbergs och som kämpar för att komma upp till ytan i dina översättningar?

Det finns nog en sådan stil, och den finns säkert med i alla mina översättningar på ett eller annat sätt också. Visst finns det ord och vändningar som jag är väldigt förtjust i eller slentrianmässigt tar till och som jag ofta försöker variera, för att inte jag själv ska ligga som ett filter över alla översättningar jag gör. Men jag har nog blivit lite av en stilistisk kameleont med åren också — tjugofem år av att försöka härma andra människors stil sätter förstås sina spår.

Om man läser diskussioner mellan fantasyläsare på internet finns det ofta en tendens till att fnysa åt översättningar. Man anser att översättningen aldrig kan komma tillräckligt nära originalet för att det skall vara värt att läsa den och att “alla” borde läsa fantasyböcker ursprungligen skrivna på engelska på just det språket. Vad är din åsikt om den saken?

Jag tycker definitivt att böcker i alla genrer bör översättas; det är inte alla som kan eller vill läsa på originalspråk. Men läsarna ska förstås helst vara medvetna om att det de läser är en tolkning av originalverket, inte en perfekt överföring av det — och allmänt tror jag att ju mer komplex originaltexten är, desto mer blir översättningen en tolkning. Men det gäller all skönlitteratur och i än högre grad poesi. Att fantasy skulle förlora mer på att översättas eller vara svårare att översätta än annan litteratur håller jag inte med om. Varje verk och varje genre har sina egna svårigheter, snarare.

Vilka svårigheter stöter du på när du översätter just fantasy?

En återkommande svårighet är att åtminstone i typisk sekundärvärldsfantasy kan ordförrådet bli något begränsat. Jag försöker vara lite försiktig med vilka lånord jag använder, eftersom de anger en tidsperiod i vår historia som inte alltid stämmer överens med den tidsprägel texten har. En annan återkommande svårighet är nog typisk för fantastik över huvud taget: att man inte kan utgå ifrån att det som författaren pratar om är saker som faktiskt finns eller har funnits, så att det finns en vedertagen översättning av företeelsen på svenska, eller om det är fritt fram för mig att hitta på någonting. Det kan ta en hel del tid att leta rätt på alla sådana detaljer, tro mig!

En invändning man ser mot översättningarna är att svenska inte skulle vara ett lika bra språk för fantasy, att det låter löjligare och sämre på svenska. Vad anser du om sådana uttalanden?

Tja, jag undrar ju om det inte är så att en hel del av den “fantasyengelska” som låter imponerande för oss låter ganska löjlig för engelsmän och amerikaner; man tycker väl ofta att det som är på något sätt exotiskt är fantasieggande, medan det hemtama är trist och tråkigt. Men visst, även jag tycker ju att engelska ibland har en fantastiskt pampig klang som är helt hopplös att få till på svenska.

Nöjesläser du själv skönlitteratur översatt från engelska, eller försöker du alltid läsa på originalspråk?

Jag nöjesläser ytterst sällan översättningar — jag hakar hela tiden upp mig på att fundera på vad det har stått i originalet och om jag tycker att den översättning som har gjorts är lyckad. Det kan jag göra om jag läser översatt sakprosa också. Men även när jag läser böcker på originalspråk, vare sig det är svenska eller engelska, kan jag ha svårt att lägga ifrån mig den mentala rödpennan …

I översättningen av Neil Gaimans Stardust (Stjärnstoft) bor huvudpersonen i byn Wall. Litar du på att läsaren skall förstå ordets engelska betydelse eller finns det en annan anledning till att det lämnas oöversatt?

Minns jag rätt tyckte jag att byn Wall var så fast förankrad i ett existerande, viktorianskt England att det bara skulle ha varit konstigt att översätta namnet. Det där är ett typiskt problem med fantasy — namn är ofta betydelsebärande och symboliska, men var drar man gränsen för när de ska översättas eller ej? Det måste avgöras från fall till fall.

Hade du översatt namnet om byn hade varit placerat i en fiktiv värld?

Ja, det hade jag, om det inte hade funnits några särskilda skäl till att det skulle talas engelska i en fiktiv värld.

Vad översätter du just nu?

Jag lägger just sista handen vid Tad Williams: War of the Flowers, del II — jag minns inte vad vi kom fram till att den ska heta på svenska, men del I borde komma ut snart.

Foto: Nicklas Andersson

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

1 kommentar

  1. Pontus Legander

    När kommer Ylva Spångberg att översätta “The Slow Regard of Silent Things” ?
    “Mellanboken” av Patrick Rothfuss fantasy trilogi om Kvothe, i väntan på den avslutande delen !

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *