Jag sörjde aldrig Robert Jordan förrän nu

4 december 2009

James Oliver Rigney, jr., mest känd under pseudonymen Robert Jordan, dog 16/9 2007 och lämnade efter sig en ännu inte avslutad serie som i ett och ett halvt årtioende hade krävt sin plats och ofta dominerat fantasyhyllorna hos bokhandlar i många länder: The Wheel of Time. Det var nästan lite humor över tragiken: i åratal hade det i fantasykretsar varit ett stående skämt, en profetia och en stilla önskan om att det inte skulle ske att Robert Jordan skulle dö innan han var klar med sitt mastodontverk. De flesta hade väl egentligen trott att han skulle avsluta den. Så blev det inte.För ett litet tag sedan kom den senaste delen, eller om man så önskar den första av tre delar av den enda bok som Jordan lovat skulle bli den sista, The Gathering Storm författad av Brandon Sanderson efter Jordans kvarlämnade manuskript, anteckningar och önskningar. Den bär seriens alla kännetecken: ett asfult omslag och Robert Jordans namn (med Brandon Sandersons under det med något mindre bokstäver) och är liksom tidigare böcker tjock nog att kunna krossa oförsiktiga läsares tår med sin blotta tyngd. Den inleds med ett typiskt citat från en föregående period i den fiktiva världens historia, en prolog som hinner med att beta av sex olika perspektiv på sex olika platser innan den slutligen ger vika för ett snurrande hjul som och en vind som inte är början, men en början. Allt är som det brukar vara. Men det är inte Robert Jordan som skriver.

Och det är ett problem. Det handlar inte per definition om att det inte är Robert Jordan som skriver. Jag har aldrig varit besatt av autencitet. Men det handlar om varför jag, och många med mig, fortfarande läser serien: nostalgi. Det var många år sedan jag egentligen tyckte att den var bra (även om den tiden definitivt också har funnits: från det att jag upptäckte böckerna i tioårsåldern och några år framåt var de min favoritläsning). “Jag har inte försökt imitera Jordans stil”, skriver Sanderson i sitt förord. “Istället har jag anpassat min stil så att den skall passa The Wheel of Time. Mitt huvudsakliga mål var att förbli trogen personernas själ. Intrigen är, till stor del, Robert Jordans, även om många av orden är mina. Föreställ er den här boken som resultatet av att en ny regissör spelar in några av scenerna i en film men behåller samma skådespelare och manus.” Dessutom, skriver han lite senare, är det inte hans bok, utan Robert Jordans. Tyvärr stämmer inte det.

Efter att ha läst prologen och ett par kapitel kan jag konstatera att det i väldigt stor utsträckning är Brandon Sandersons bok. Alla de där orden som är hans gör den till det, oavsett vad han har att säga om saken. Det är andra ord än Jordan hade valt, en markant annorlunda stil. Någonting annat är naturligtvis inte att vänta sig. Men The Wheel of Time är ett litterärt verk, och som sådant ligger väldigt mycket av dess själ i stilen. I ordvalet, i tempot. Inte för att Robert Jordan var en stor stilist, eller för att det var en kulturell njutning att läsa hans ingående beskrivningar av vardagsbestyr – det gjorde Joyce i så fall bra mycket bättre. Problemet är att det där svårfångade begreppet känsla som inte längre är densamma. Vad bryr jag väl mig egentligen om vad som händer om det inte längre känns som The Wheel of Time, om stilen är så annorlunda att det lika gärna hade kunnat vara ett helt annat verk, ett som inte följt mig under större delen av mitt liv?

Kanske är boken bättre än de föregående. Men ärligt talat: vad spelar det för roll? Vad den har vunnit i tempo har den förlorat, många gånger om, i tappat nostalgivärde. Det var länge sedan läsvärdet låg i upplevd kvalitet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *