Joe Abercrombie & samtalets värde

21 december 2011

Läsningen, skrev Horace Engdahl, är heraklitisk. Man stiger aldrig ned i samma bok två gånger. Delvis eftersom man alltid kommer att upptäcka nya saker i ett verk – men delvis också eftersom man aldrig kommer att vara samma person som förra gången man läste boken. Läsaren är litteraturens resonanslåda, formad inte minst av tidigare läsupplevelser; hur böcker påverkar oss beror på hur vi uppfattar dem i förhållande till allting annat vi har läst.Det var en av de saker jag uppskattade så mycket med Joe Abercrombies debuttrilogi The First Law (Den första lagen): den dialog den förde med fantasylitteraturen som tradition. En genre är på sätt och vis ett samtal som utspelar sig över årtionden, en ständig kamp för att förfina, förbättra, förnya. Att förhålla sig till vad man redan uppskattar samtidigt som man försöker tillföra det någonting nytt. Ja, inte bara en genre, förstås – det gäller för alla konstformer i stort. Men genren, i den betydelse vi använder ordet här, är mer överblickbar. Enklare att följa. Mindre brus, även om det för all del fortfarande är som att sitta på en pub med för hög musik, för många människor, för dålig akustik och försöka följa ett samtal på ett språk man bara halvt behärskar: man kommer oundvikligen att missa saker.

Det samtalet kan vara roande i sin egen rätt. Särskilt när det sker i formen av en underhållande bok. The First LawThe Blade Itself, Before They Are Hanged, The Last Argument of Kings – är brutal, svartsynt, tidvis rolig, tämligen välskriven. Abercrombie är ingen Borges eller Pynchon, Sand eller Munro. Men det är inte hans mål: han skriver bra böcker som hade varit väl värda att läsa enbart betraktade som en god historia framförd av en begåvad berättare. Det är mer än man kan säga om större delen av all skönlitteratur som publiceras.

Vad som gör trilogin extra värd att läsa är när man kan kontrastera den mot fantasytrilogiernas alldeles för vanligt förekommande berättarstruktur, en läsart beroende av att jag som läsare kan följa den traditionella fantasylitteraturens konturer i hans verk. Där den djupa mittfårans fantasy normalt hade gjort så, gör Abercrombie mycket tydligt tvärtom. Han leker med genrens klichéer; lyfter fram dem bara för att nästan övertydligt – men inte plågsamt så – göra någonting nytt med dem.

Få saker lyfter fram det samtalets värde som om man jämför Abercrombie med Abercrombie. Best Served Cold, hans fjärde och i skrivande stund senast publicerade bok, är brutal, svartsynt, tidvis rolig, tämligen välskriven. Abercrombie är ingen Borges eller Pynchon, Sand eller Munro. Men det är inte hans mål: han skriver bra böcker som hade varit väl värda att läsa enbart betraktade som en god historia framförd av en begåvad berättare. Det är mer än man kan säga om större delen av all skönlitteratur som publiceras.

Men han kan inte fortsätta slå mot samma klichéer. Det skulle bli tomt, fånigt, upprepande; romantikens originalitetsideal vakar fortfarande över oss. Illa nog att vara upprepande – man vill ju inte vara Eddings – utan pinsamheten i att vara upprepande genom att försöka vara nyskapande på precis samma sätt som förut. Så han låter bli. Någonting fattas. Inte om man läser boken för sig, kanske, låter den bli bedömd på egna grunder så som alla böcker egentligen förtjänar att bli. Men i jämförelsen.

Och hur skall vi kunna låta bli att jämföra? Vi uppfattar böcker i förhållande till allting annat vi har läst, trots allt.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *