Kärlek i en värld som alltid faller sönder

18 januari 2010

Under 2009 anordnade nättidskriften Vetsaga en essätävling, med stöd från Catahya och Stiftelsen Alvar Appeltoffts Minnesfond. Här följer vinnaressän i ungdomskategorin.Viktor Andersson

“Hela världen faller sönder, och vi väljer den här tiden att bli kära“, säger Humphrey Bogart till Ingrid Bergman i filmen Casablanca från 1942. Kärleken kan inte planeras. Den bryr sig inte om ifall den kommer olägligt. Plötsligt är den bara där. I fantasylitteraturen tycks världen alltid falla sönder. Ondskan lurar alltid i öst. Och de unga tu blir förälskade.

Två unga älskare är kära, men världen måste räddas. Den ena älskaren måste ge sig av. Istället för att ge upp och mysa i sängen i väntan på världens undergång, ger sig älskaren iväg för rädda världen. Alla hjältar tvingas välja bort kärleken för någonting större och viktigare. Men den älskade finns alltid i deras tankar. Kärleken kommer i andra hand. Kärleken skjuts upp. Sedan räddas världen och de kan leva lyckliga i alla sina dagar. De har förtjänat kärleken. Kärlek som har förtjänats är den bästa. Det lyckliga slutet är oundvikligt.

Jag var elva år när jag läste Sagan om ringen-trilogin. Eftersom jag var ganska tjock och handfallen identifierade jag mig med Samwise (Sam) Gamgi, Frodos trogne följeslagare. I slutet av historian sitter han tillsammans med Frodo, på ett sjunkande stenblock i ett lavahav. Ringen har kastats i Domedagsbergets eldar och världen är räddad. Vid slutet av allt säger Sam något som låste upp nya dörrar i mitt känsloliv.

“Om jag någonsin skulle ha gift mig, hade det varit med Rosa Kattun.”

Gåshuden spred sig över min kropp. Där var en klar bild av kärlek. På slutet, då alla förhoppningar försvunnit, då stenklumpen långsamt sjunker ner i lavan, tänker man på den man älskar. Ibland fältslag, svärd, monster och undergång hittade jag någonting annat. Kärleken, eller en klar definition av vad den är, kom till mig. Jag var bara elva år.

Den prepubertala föreställningen av kärleken är oftast skev och förvirrad. En ung pojke har oftast sina intressen: pang pang, vilda västern och hjältesagor. Kanske porr, men inte kärlek. Förvisso älskar man flickorna lite, för utan dem ingen onani. Men det är svårt att verkligen älska flickorna på de mörka internetsidorna. Och snyggaste tjejen i klassen kan man ändå aldrig få.

Böckerna man läser och filmerna man ser, då man ska träda in i tonåren, är de som formar en. Själv är jag åttiotalist, och de filmer som vi såg på skolbion för att sedan diskutera var Fucking Åmål och Billy Elliot. Kanske förstod jag inte allt, men jag visste att det jag såg var bra. Ett budskap nådde mig, fick mig min kropp att börja bilda mer testosteron och så vidare. Kanske grät jag lite i folkets hus biosalong. De två filmerna var som Döda poeters sällskap var för en annan generation. Film om ungdomar för ungdomar. Filmerna som skolbion visar för att hjälpa oss med känsloutvecklingen. Känsloregistret är ännu outforskad mark då man är så pass ung.

Läsningen som skolan förser ungdomen med lyckas aldrig med samma sak. Måhända för att de flesta tänker ”filmer är bra, böcker är trist”. Läsningen är påtvingad och det finns inget intresse bakom som skapar engagemang. Vad förstår en fjortonåring av Gösta Berlings saga eller Röda rummet? Och på gymnasiet sen, där läser man inte alls längre.

Fantasylitteraturen kommer aldrig att ta sig in i skolans litterära kanon. Inte ens den nyttiga fantasy, den som inte bara är böcker med drakar och muskelmän på omslaget. Den nyttiga fantasy är den som inte vill vara fantasy, utan litteratur.

Harry Potter-böckerna fick en hel generation att börja läsa. I de tidiga tonåren är människan fortfarande fylld av fantasi. Förvisso finns det föräldrar och morföräldrar som läser böckerna med stor inlevelse, kanske som en påminnelse om ungdomens fantasifyllda värld. Kärleken är häftigast då man är väldigt ung. Hjärtat är ännu inte utbränt och ärrat.

”Felet med Harry Potter-böckerna är att Harry aldrig onanerar”, sa en vän till mig. Det var lite senare i tonåren. Kroppen var upptäckt, flickor var upptäckta, alkohol var upptäckt. Harry Potter och hans vänner är aldrig fulla, de hånglar aldrig på något dansgolv, de tjuvröker inte ens bakom Hagrids stuga. De räddar världen, dricker te och pussas. Alla är oskuld Hogwartsåren ut. Kan inte tänka mig att de gör något sådant på somrarna. I fantasylitteraturen är kärleken ren, ren och svår. Efter att ha läst Liftarens guide till galaxen trodde jag att jag skulle träffa en tjej på en fest. Hopp om kärleken: men jag gick hem ensam från alla fester.

Fantasy är bara fantasi, där av namnet. Den verkliga världen är annorlunda. I engelska veckotidningar kan man se de unga och framgångrika skådespelarna från filmatiseringarna av Harry Potter-böckerna rosiga om kinderna, med drinkar i händerna. En småfull Emma Watson stjäl kyssar på en uteservering i London.

Att det röks och dricks i Sagan om ringen-trilogin är inget som upprör. Inte heller tänker man på att trolldryckerna i Harry Potter-böckerna är hallucigena droger. I de flesta dystopier är medborgarna bedövad av alla möjliga sorters droger. Men berusningsmedlen har aldrig någon kontakt med kärleken. Det finns en avsaknad av kärleksdrycker. I den verkliga världen, i det kalla Sverige, är det allmänt känt att kärleken behöver berusningen hjälp. När vi är kära får den oss att göra någonting åt det.

Allt i böckerna är påhitt. Romanen är fiktion. Det enda som är sant är känslorna. En känsla går inte att fantisera ihop. Kärleken i fantasylitteraturen är den vackraste som finns.

Bibel, som enligt många böckernas bok, är full av kärlek. Men människan vill ha människokärlek, sexuell sådan, brinnande kroppar, generade kinder och klappande hjärtan. Sigmund Freud skriver i sin syn på religion att det är större chans att en riddare i skinande rustning och på vit springare kommer till flickan i fönstret, än att den kristna gudaläran ska vara sann. Man får välja vad som är lättast att tro på. Det gäller att tro på sina känslor.

Det är kärlek överallt. Och älskarna får varandra då ondskan är tillintetgjord. Medan de ensamma skeppas bort, dömda. Över havet. På land står de älskande kvar. Det finns ingen förgänglig kärlek i sagorna, den är evig. Ensamheten förpassas bort över havet.

“Hellre ett liv med dig, än en evighet utan dig.”

När Arwen ger upp sin odödlighet för den smutsiga människan, den fallne och fege kungen, sätts en ribba. Att ge upp sin individuella odödlighet, sin obegränsade tid. För någon. Det är vackert det också. Men de flesta människor kommer nog att få tillbringa sina liv utan att höra dem orden. Men man kan hoppas och drömma om orden. Om honom eller henne. Kärleken innebär att ge upp sitt liv för den man älskar.

Fantasylitteraturen har en plats i ungdomens hjärta. Från ett virrvarr av känslor, testosteronrusningar och fältslag kommer en mening om Kärlek och man blir plötsligt tonåring och allt vad det innebär. Det prepubertala försvinner och man mognar och skrattar och allt är nytt och vackert. Världen ses genom nya ögon. Ungdomen är kommen. Och tron på att kärleken finns någonstans bortom det vardagliga, i rymden eller i en värld vi ännu inte känner till. Vi börjar tro på kärleken. Den upphöjs. Den blir någonting att längta efter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *