Keepers 3 – Helgerån eller upprättelse?

17 oktober 2005

Detta är en artikel tillägnad den kommande fullängdaren från tyska Helloween, en fullängdare som bär den otroligt kontroversiella och provocerande titeln “Keepers Of The Seven Keys: The Legacy”. För er som inte har någon aning om varför det finns en sådan laddning i detta namn tänkte jag inleda med lite bandhistorik för att sedan gå över i att bedöma samtliga låtar på den nya plattan… Mycket nöje! Helloween bildades när, den numera välmeriterade producenten/gitarristen/vokalisten, Piet Sielck lämnade bandet som då kallade sig för “Iron Fist”. Kai Hansen (gitarr, sedermera även sång), Markus Grosskopf (bas) och Ingo Schwichtenberg (trummor) som var kvar i bandet rekryterade då en ny gitarrist i Michael Weikath, en herre som som tidigare huserade i bandet “Powerfool”. I samband med detta tillskott ändrade man alltså sitt namn till Helloween och en demo kallad “Death Metal” släpptes 1984. Noise Records fattade genast tycke för tyskarna och redan året därefter fanns en fullängdare i skivdiskarna med titeln “Walls Of Jericho”. Plattan innehåller förutom en härligt opolerad Kai Hansen på sång klassiker som “Metal Invaders” och “Ride The Sky”. Det är emellertid de två släppen som kommer därefter, 1987 respektive 1988, som gjort Helloween till legendariska pionjärer av genren som vi idag känner till som power metal. Tilläggas bör att Kai Hansen nu tar ett steg åt sidan till förmån för en av de power-sångare vars röst jag hyser mest respekt för, nämligen Michael Kiske. Keepers Of The Seven Keys pt.1 och 2 räknas av många som de absoluta första power metal-plattorna av den europeiska skolan och jag personligen värderar dessa skivor otroligt högt. Efter dessa två underverk hände dock någonting som skulle påverka bandet i negativ riktning. Bandmedlemmarna fick guldfeber och ville spela mer komersiell musik vilket resulterade i att Kai Hansen hoppade av bandet, något som i sin tur resulterade i att det dröjde 13 år innan nästa riktigt bra Helloween-release, “The Dark Ride” såg dagens ljus. Mellan 1991 och 1993 bjöd bandet på två riktiga kalkoner i “Pink Bubbles Go Ape” och “Chameleon” varpå Kiske försvann från bandet (och scenen). Ersättaren, Andi Deris, hittade man i de smått glammiga kollegorna “Pink Cream 69” och hans röst som skiljde sig rejält från Kiskes blev direkt ifrågasatt. “Masters Of The Rings” och “The Time Of The Oath” var rent musikaliskt ett steg i rätt riktning (dvs tillbaka mot Keepers-sounder) men trots bra låtar som “Perfect Gentleman” och “Power” inte mer än hyfsade. Inte heller “Better Than Raw” från 1998 lyckades komma nära gammal god klass utan det var samma visa som tidigare. Ett fåtal bra låtar (exempelvis “Hey Lord!” och “I Can”) och en drös medelmåttor. Efter den riktigt pinsamma cover-plattan “Metal Jukebox” slog därför “The Dark Ride” ner som en blixt från klar himmel. Bandet demonstrerade nu en betydligt mörkare sida (något som sägs bero på påtryckningar från dåvarande bolaget Nuclear Blast) och resultatet blev förträffligt. Äntligen passade Deris unika stämma in i musiken och äntligen en skiva utan utfyllnadsspår! Lyckan blev emellertid kortvarig då bandet snabbt övergav denna stil och 2003 gav ut “Rabbit Don´t Come Easy”… En av de sämsta plattorna, om inte DEN sämsta, i bandets bakkatalog. Det är alltså i lika rutten form som under det tidiga 90-talet som bandet år 2005, utan nyckelmedlemmarna Kai Hansen och Michael Kiske och utan avlidne Ingo Schwichtenberg (RIP 950308), släpper en tredje del i klassiska Keepers-serien. Helgerån är väl bara förnamnet?!

Jag skall medge att jag plockade fram motorsågen samma sekund som jag insåg att Helloween skulle göra en ny Keepers-platta. Faktum var att jag såg fram emot att såga den längs fotknölarna, spy galla över den och allt annat otrevligt vi skribenter gör med kreationer vi ogillar. Att de bara vågar! Ett band som släpper plattor som “Rabbit Don´t Come Easy” har inga rättigheter att tafsa på de heligaste av heliga plattor. Nej, det här projektet är sannerligen dömt att misslyckas. Samtidigt är det givetvis en enormt intressant release. Bandet har satt sig själva i en situation där de antingen kan återvinna en hel del av de fans och en del av den respekt som bandet förlorat sedan Keepers 2. Men man kan likaväl, och mer sannolikt, tappa än mer av dessa två viktiga ingredienser i ett bands karriär. Och då jag även av andra anledningar (som bisarrt beteende av Weiki och riktigt pissiga liveframträdanden) utvecklat ett visst hat mot dagens Helloween hoppas jag att plattan blir en riktig flopp. Den 31:e oktober är det dags… Men jag har givetvis tjuvlyssnat på “Keeper Of The Seven Keys – The Legacy” och så här lyder mina åsikter låt för låt:

1. The King For A 1000 Years
– Med ett hånflin på läpparna börjar jag lyssna på plattans första spår, för jag vet ju att detta kommer vara riktigt dåligt. Det bara måste det vara och ifall det inte är kasst kommer det i alla fall vara långt ifrån den klassiska skivduon. Inledande “The King For A Thousand Years” är emellertid 13 minuter och 54 sekunders perfektion. I alla fall känns det så första gången jag hör den. Här sitter man och är inställd på det värsta sedan Jokkmokks Jocke, iförd en sameutstyrsel, sjöng om “Gulligullan koko som en gök” och så levereras ett episkt mästerverk istället. Låtens styrka är defenitivt dess mångsidighet där lugna och hårda partier går i perfekt symbios. En riktig kalldusch!

2. The Invisible Man

Hånflinet har givetvis försvunnit och försikitgt tar jag mig an även den andra kreationen på skivan. Det är mycket som snurrar i huvudet, bara det att Andi Deris sjunger så fruktansvärt bra som han gör är ytterst konfunderande. Kanske var det så här ledningen i Perugia kände sig när sydkoreanen Ahn Jung-hwan som haft en medioker säsong i klubben gjorde en alldeles lysande match och skickade ut Italien ur VM 2002? Varför har mannen inte plockat fram det här arsenalet tidigare? Sju minuter som “The Invisible Man” klockar in på är även det en svår speltid att fylla ut men bandet visar på nytt att man är i högform. En helt underbar dänga av sant gammalt Keeper-snitt… Tro det eller ej men det här håller samma klass som originalen och det är ingen som är mer besviken av att konstatera detta som jag.

3. Born On Judgement Day

I jämförelse med sina två föregångare är “Born On Judgement Day” ett par klasser sämre. Det är dock en låt som helt klart inte hade gjort bort sig på exempelvis “Master Of The Rings” men i det här sällskapet är den på tok för tråkig för att göra något vidare intryck. Bäst är den trevliga basgången och den småtrevliga refrängen.

4. Pleasure Drone

Något bättre än “Born On Judgement Day” med en mycket bra vers, en klart godkänd brygga och en catchy refräng. En svänig och glad skapelse som är bättre än det mesta vi hört från badnet de senaste 13 åren… Efter den starka inledningen känns låten dock ganska platt och standard. Stabil, men inget speciellt.

5. Mrs. God

Så dags för ett omtalat spår. Första singeln från plattan är defenitivt en tämligen komersiell skapelse, inte helt olik den fruktansvära Stratovarius-låten “Maniac Dance” i upplägget faktiskt. Helloween lyckas dock betydligt bättre än sina finska kollegor och jag skulle vilja säga att låten är en helt perfekt singel. Tillräckligt komersiell för att locka en bred publik men defenitivt tillräckligt Helloween och tillräckligt bra för att den skall tillfredställa även mig som gammal supporter. Dock känner jag på mig att en hel del av den senare skaran kommer att rynka på näsan åt “Mrs. God”, jag gör emellertid tummen upp

6. Silent Rain

Nej, nu når vi den nivå där jag trodde att hela plattan skulle ligga. Det här håller kanske om man döpar sin platta efter en sydeuropeisk synonym för att man “får jobba för samlag”, men inte om man skall hedra arvet för en av genrens största milstolpar. Slätstruket och tråkigt.

7. Occasion Avenue

Av någon anledning har man valt att dela in den här skivan i två diskar trots att den totala speltiden “endast” är dryga 76 minuter. Nåja, detta är alltså egentligen inte spår sju utan spår ett på disk två. Likt “The King For A Thousand Years” som öppnade första disken är detta en riktig mastodontare och precis som nämnda låt en riktigt bra sådan. Återigen imponerar Andi Deris som jobbar igenom de många trevliga sångslingorna med stabil sång. Dessutom bjuder tyskarna på intelligent riffande av en sort jag tvivlar på att vi har hört från Helloween tidigare.

8. Light The Universe

Detta är en mäktig ballad där Andi Deris gör en duett med, i mitt tycke, en av världens bästa vokalissor, Candice Night. Hennes sammetslena stämma ger en härlig kontast till Deris och succén är givetvis självklar.

9. Do You Know What You´re Fighting 4?

Dags för hårdare tongångar i och med nionde låten på plattan och även om “Do You Know What You´re Fighting 4” inte riktigt når upp till de bästa låtarna på skivan är det en riktigt slagkrafrig låt som mycketväl kan passa som singel nummer 2.

10. Come Alive

Efter en skum anledning som antingen skildrar en man som spelar Tv-spel eller onanerar bjuder tyskarna upp till dans med “Come Alive”. Tunga riff och härlig refräng och man har dessutom lyckats få med “Halloween” vid ett tillfälle i texten. Dessutom gör Deris sin bästa prestation på plattan (och därmed också någonsin) och sen är jag ju väldigt svag för tonartshöjningar också… Och här får jag två!

11. The Shade In The Shadow

En doft av “The Dark Ride” sprider sig när spår 11 drar igång och detta är utan tvekan plattans mörkaste spår. Och det funkar lika bra som det gjorde för fem år sedan. Ytterligare en riktigt bra låt.

12. Get It Up

Efter en sväng till år 2000 slungas vi tillbaka till 1986-87 och den här plastbitens skönaste spår. I sann “Future World”-anda tar nämligen helt underbart glada “Get It Up” befälet över dinna lemmar och ditt sinn. Nog för att det inte är lika bra som nyligen nämnda klassiker, men bara det faktum att jag nämner Helloweens bästa låt genom tiderna innebär att “Get It Up” har något speciellt. Helt underbart!

13. My Life 4 1 More Day

Detta är skivans sista spår och det är defenitivt en värdig avslutning. Visserligen inte en av plattans riktiga kanoner men en bra refräng och diverse lyckade melodier och riff räcker gott och väl för att avsluta den här skivan på ett värdigt sätt.

2005 års största överraskning är ett faktum ty “Keepers Of The Seven Keys – The Legacy” är en riktigt jävla bra skiva. I klass med Keepers 1 och 2? Njä, men det är faktiskt inte så värst långt ifrån och det är utan tvekan den bästa plattan SEDAN Keepers 1 och 2 så jag kan i ärlighetens namn säga att den gör sig förtjänt av sin titel. Och nu när jag egentligen skulle spytt den sista gallan och sågat av den sista biten i en grande finale är jag mållös (Något som händer mig väldigt sällan). Jag hade dömt ut plattan på förhand, ja, jag till och med hoppades på att den skulle vara kass. Den inställningen krävs det något riktigt bra för att ändra. Och Helloweens nya platta är just det… riktigt bra.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *