Konsten att låna

10 oktober 2005

Skillnaden mellan stöld och lån är hårfin. Ingen gillar en bok eller film som är en uppenbar kopia, men med ett lån hanterat på rätt sätt kan man få ett väldigt bra resultat.
I denna artikel kommer vi att ta en närmare titt på några exempel där man gått utmärkt tillväga när man lånat.
Jag har alltid varit svag för när man lånar in kända och okända karaktärer i sina egna berättelser och kör samman flera olika etablerade historier. Det är därför jag älskar Shrek-filmerna, det var därför jag gav utskällda Van Helsing en trea i min recension här på Catahya och det var därför jag hade med Dante Alighieri på min litterära kanon under min litteraturvetenskapskurs på gymnasiet. Dessutom gillar jag när man återanvänder en redan skriven berättelse, om man sköter det på ett snyggt sätt.
Jag tänkte här presentera mina tre egna favoriter när det kommer till lånandets konst:

Varning för att spoilers finns med på respektive exempel!

”Teddy i sagolandet”, Bamse nr 13 1988

Ja, Bamse är jävligt fantasy. Ibland. Men det hör snarare hemma i en egen artikel än i denna.

I alla fall: i denna berättelse får vi se hur Skalman har uppfunnit en dryck som gör det möjligt att bege sig in i böckernas värld. När Bamses barn är hemma hos Skalman på besök råkar Teddy (en av Bamses två söner) av misstag äntra en bok Skalman droppat den magiska drycken på. En bok med titeln ”Sagolandet”.

Väl inne i Sagolandet träffar Teddy på flera litterära sagokändisar som Rödluvan och vargen, häxan från Hans och Greta, Askungen med flera, men den förste han träffar på är den mindre kände Lille Vill-Vallareman från den av John Bauer illustrerade sagosamlingen ”Bland tomtar och troll”.

Teddy söker förgäves ett sätt att komma ut ur boken, men utan framgång. Det är inte förens Bamse och Skalman tar sig in också som alla kan ta sig hem. Emellertid märker Skalman att det inte finns tillräckligt med magisk saft för att alla tre skall ta sig hem och han ger då all saft till Bamse och Teddy. Av denna väldigt osjälviska handling blir Sagans goda fe mycket rörd och ger Skalman en valfri önskning, och han önskar sig så klart hem igen.
Jag gillar slutet särskilt eftersom man då för ovanlighetens skull får se lite av Skalmans känslor när han blir smått förälskad i den goda fen.

Tanken på ett slags universellt sagoland där alla figurer och varelser från sagorna man fått upplästa för sig när man var liten lever tillsammans har alltid varit tilltalande för mig. Denna Bamsehistoria var min första kontakt med det och har sedan dess alltid varit ett av mina favoritavsnitt bland Bamsetidningarna.

Se även: Shrek och Shrek 2.

JK Rowlings böcker om Harry Potter

Till böckerna om den unge trollkarlen Harry Potter lånar JK Rowling hej vilt av diverse gamla myter och legender. En del är uppenbara, som t.ex. Merlinorden och liknande medan andra är lite svårare att upptäcka.

Ett utmärk exempel är den trehövdade hunden Fluffy som fungerar som vakthund i Harry Potter och De vises sten, alltså den första HP-boken. För att ta sig förbi denne använder sig Harry och hans vänner en flöjt för att söva hunden, musik har nämligen en sövande verkan på Fluffy. De ser även en harpa liggandes på platsen med vilken de tror Snape har tagit sig förbi hindret.

Detta tål att jämföras med den grekiska myten om Kerberos, den fruktansvärda hund med tre huvuden som finns nere i Hades – dödsriket. Enligt den grekiska legenden kunde Orfeus ta sig förbi Kerberos och ned i Hades genom att spela på sin lyra för att på så sätt söva monstret.

Vidare har vi berättelsen som står till grund för första boken – legenden om De vises sten. I boken är det en sten som har förmågan att ge evigt liv samt förvandla alla metaller till guld. Det är Dumbledores gode vän Nicolas Flamel som äger sten egentligen och har använt det till att förlänga sitt liv. Även denna historia har sina förankringar i verkliga livet – med råge.

Nicolas Flamel var en fransk alkemist som var verksam under medeltiden. Han tillägnade sitt liv med att försöka framställa De vises sten, en sten som skulle ha livsförlängande krafter och dessutom kunna förvandla oädla metaller till guld. Man vet aldrig ifall han lyckades, men när man många år efter hans död skulle öppna hans grav för att se vad som fanns där, var den tom…

Dessutom har väl ingen heller missat likheten mellan Rowlings Dementorer och Tolkiens Nazgûler? En annat litet lån.

Böckerna om Potter är fulla med hänvisningar till gamla sägner och legender och bidrar till att göra dem än mer läsvärda.

Se även: dokumentären ”Harry Potters real world”.

Mithral Hall, RA Salvatores böcker om Drizzt Do´Urden

Med Mithral (Nej, det är inget stavfel. I core-D&D samt FR heter metallen mithral och inte mithril) Hall är Salvatore ute på halt vatten. Tolkien är troligtvis den mest kopierade fantasyförfattaren av dem alla och när man tar och återanvänder en av hans berättelser blir det oftare utskällt än hyllat. Men jag tycker Salvatore har gjort en bra avvägning och tagit Moriaberättelsen från Tolkiens ringenböcker och nästan kopierat rakt av. Han har bytt ut orcherna mot duergars och balrogen mot en shadow dragon för att anpassa till Forgotten Realms, men annars stämmer det rätt bra överens med orginalet:

Mithral Hall är ett av dvärgarnas gamla storriken i norr, men när det skäggiga folket grävde för djupt och för girigt släppte de lös en otänkbar fara ifrån djupet: en skuggdrake vid namn Shimmergloom. Draken dräpte många av dvärgarna och körde sedan iväg resten dem och tog hallen för sin egen. Kännes igen? Tänkte väl det.

Dock går RAS ett steg längre än vad Tolkien gjorde: han låter dvärgarna återta sitt gamla fäste och en ny storhetstid tar form – det är den avgörande, lilla skillnaden som gör att vågskålen tippar över åt rätt håll. När man dessutom lånar så uppenbart blir det mer en slags hyllning till fantasyns Grand Old Man stället för en stöld.

Se även: övriga Forgotten Realms som är fyllt med hyllningar till samt lån av Tolkien.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

1 kommentar

  1. Profilbild på NattögaNattöga

    Spännande. Ska få mig att tänka lite mera när jag läser vissa böcker.
    John Moore har i t.ex Prince Charming skrivit om en hel del och blandat i flera olika sagofigurer i en härligt galen mix.

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *