Lajv: Fördomar och Verklighet

26 mars 2003

Lajv, eller Levande Rollspel, har blivit alltmer populärt senaste åren och även bland icke-lajvare börjar begreppet bli mer välkänt. Men fortfarande är det dock väldigt många som har en väldigt dimmig bild av vad det egentligen är vi håller på med på lajv.Frågan “Men var GÖR Ni egentligen?” kommer titt som tätt. Tidigare var en ganska vanlig uppfattning bland de icke invigda att lajvare, ja det är de som springer omkring i skogen och slåss med träsvärd. En minst sagt missvisande bild. Andra använder ofta uttrycket “leker medeltid” vilket till viss del stämmer ganska bra. Sen finns det de som hävdar att hela lajvrörelsen syftar till att utbilda människor till elitsoldater för en framtida statskupp. Just denna tankegång kommer jag att återkomma till.

Vad är då lajv enligt en lajvare? Ja, det finns nästan lika många definitioner som det finns lajvare. “Interaktiv teater” är en av de vanligaste uttrycken, andra kanske pratar om “allvarlig lek”, “konfliktträning”, “eskapism” eller “boffrande”. Säger man att man håller på med interaktiv teater brukar ändå folk se ut som frågetecken. Då får man förklara att det är lite som en pjäs, att alla har sina roller men att det inte finns något komplett manus utan bara en ramhandling, en förutsättning, och att man sedan spelar mot varandra i enlighet med sin roll. “Hur vet man vad man ska göra och säga då?” blir oundvikligen följdfrågan varpå man får förklara att “man får helt enkelt använda fantasin och logiskt tänkande i lagoma mängder. Har man skapat sin roll i detalj så vet man ungefär hur han/hon skulle reagera i olika situationer och då får man spela därefter.” “Jaha”, brukar man få höra då, “det låter svårt”. Och så efter någon sekunds tystnad: “men det låter rätt kul faktiskt.” Då blir man glad.

Det är tyvärr ganska populärt att racka ner på lajv och försöka måla upp det som någonting det inte är. Mordet på en man i Halmstad nyligen omgavs av rubriker om vampyrlajv och kvällstidningarna frossade i möjligheten att framställa lajv som något farligt och onormalt. Sedan framkom att mordet inte haft någon som helst anknytning till rollspelandet, men någon ursäkt för falska anklagelser fick inte lajv-Sverige från pressen. DN körde på en liten annan stil: i varje notis om mordet stod i olika formuleringar att polisen INTE funnit några samband mellan mordet och mannens rollspelsintresse. Själv tycker jag dock att rollspelandet inte hade behövt nämnas över huvudtaget: det var helt irrelevant i sammanhanget och att då skriva som DN gjorde skapade vad jag tror många tankar i stil med “jaha, men de måste ju tro att det KAN finnas en koppling nu när de ändå nämner det” varpå läsaren medvetet eller omedvetet i framtiden kommer att koppla ihop lajv med notiserna om mordet.
Så jag är inte särskilt nöjd med hur “seriösa” dagstidningar som DN skötte saken även om naturligtvis kvällspressen var långt värre. Dessutom vaknade ett par av lajvvärldens mest bittra belackare till liv i samband med denna händelse och började åter skriva utläggningar och artiklar om hur onormala lajvare är i samhället och hur skadliga rollspelen är för spelarnas mentala hälsa. Dessa två har genom många år motarbetat lajvrörelsen, bland annat genom att försöka sprida åsikten att det vi lajvare *egentligen* gör genom våra lajv är att utbilda oss till elitsoldater (genom t.ex. skogskunskap, vapenträning samt icke att förglömma stora akademiska kunskaper) för att genom en statskupp ta över Sverige. Detta är tragiskt – nej, förresten, mer än så, det är rent patetiskt, men då dessa två livnär sig på arga inlägg från förorättade lajvare så tänker jag inte ta upp mer om detta.

Så vad är då lajv för mig? Ja, det är en mängd olika saker. Det är att få bära vackra, spännande kläder, det är alla timmarna man suttit och slitit med att sy samma kläder, det är att få uppleva äventyr, det är att vässa hjärnan genom att sätta sig in i en påhittad karaktär och agera utifrån dennes förutsättningar, det är att få vara hjälte, det är att få vara bov och för en gångs skull få vara hur riktigt jäkla ond som helst utan att någon blir sårad eller kommer till skada på något sätt. Det är att få lära sig mer om hur vi människor fungerar i olika situationer med varandra, det är att lära sig mer om allt möjligt (dräktkultur, historia, språk, samhälle och tusen andra saker) och att lära sig mer om sig själv. Men framförallt handlar det om att ha kul. För visst är det en lek vi håller på med, en slags avancerad form av Cowboys och Indianer. Om du nu rynkar på näsan och säger “lekar, sånt höll man på med som barn, det är inget för mig nu”, så är det min bestämda uppfattning att du går miste om en hel massa skojiga stunder.
På engelska heter det ju “Live Roleplaying” och det ger en vink om vad det handlar om: för den som leker, han lajvar, och den som lajvar, han lever.

-Robert Östberg

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *