Lejonet av Narnia

30 november 2008

Lennart Svensson, mer känd som Lampros här på Catahya, hoppar in som gästskribent med en artikel som, bland annat, belyser godheten i Narinaböckerna. Ernst Jünger skrev en gång essän “Der Arbeiter”. På senare år var han inte helt nöjd med den; han tyckte den liknade “en fint graverad medalj som saknar baksida”.

Detsamma kan jag känna inför Tolkiens Ringtrilogi. Detaljarbetet är imponerande, ja även kompositionen i stort, och den ljusa tonen är något som dröjer kvar efter läsningen – men ibland har man känslan av att någonting saknas, något som höjer den från att vara “episk Nalle Puh” (Moorcock) till stor litteratur. Man frågar sig till exempel varför den mörka sidan aldrig får komma till tals, den är ju bara emblematiskt ond och bör bekämpas.

Omvänt skulle man kunna säga att trilogin skulle ha behövt lite distans och ironi, som i “Bilbo”. Lite mer talande djur, lite mer självmedveten berättarstil.

Som tur är finns det ett verk som förenar allt detta: C. S. Lewis “Narnia”. Där får den onda sidan komma till tals (Vita häxan), den är inte bara ett vagt numinosum i fjärran. Här finns talande djur. Och här finns berättarstilen som är lös och ledig, den rör sig på flera plan, blinkar åt läsaren. Vissa kanske ogillar detta “genombrytande av den fjärde väggen” (för att tala teaterspråk), kanske ser den som barnboksjoller, men för mig idag känns denna attityd helt rätt.

“Narnia” är minsann inte bara självironi, gulliga djur och präktiga barn som lockar mig, nej det är även det fullödiga credot. Lewis kristna världsbild genomsyrar allt på osökt vis. Han må ha skrivit boken halvt på lek, men så mycket bättre då: “betrakta en man då han leker och du ser hans sanna natur” sa ju Goethe. Det är för lekfullheten jag också gillar “Bilbo”. Men Lewis hade mer proportion på det religiösa om ni frågar mig; Tolkien däremot kunde approchera en gammaltestamentlig, mazdaistisk världsbild. Gott mot ont, ljus mot mörker är förvisso en realitet om ni frågar mig, men för att förmedla denna ontologi till en modern läsare behövs något slags insteg, något som inbjuder. Tolkien hade för detta sina hober, men Lewis hade något mer: en lättsam berättarton.

Och han hade Aslan. Skildra ondska är lätt sa Dostojevskij, skildra godhet däremot kräver sin man. Var finns godheten i Ringtrilogin? Det finns ett visst ljus över tingen, det finns alver och Gandalf, men i mina ögon är lejonet Aslan i Narniacykeln en mer pregnant symbol för godheten. Ett talande lejon, en vital kraft, en moralpredikande guru: det funkar!

Skildra godhet är svårt, skildra det gudomliga än svårare. Phil Dick kanske nuddade vid det i “Eye In The Sky”, där två av personerna i en viss parallellvärld förs till ett stort öga i himlen. Parodiskt menat, men seriöst i botten om man har Dicks senare öde i minne. När Dick så verkligen blivit troende skulle han prompt stoppa in Gud som romanfigur (“The Divine Invasion”), men det var inte så lyckat.

Gudsbilder: en viss kapten von Bek når himlens närhet i slutet av “The War Hound And The Worlds Pain”, och här förmedlas en fläkt av det gudomliga må jag säga. Men ateisten Moorcock ska så klart ta loven av det hela på sista raden, sabotera det med någon hemkörd filosofi och säga “himmel och helevete är lika dåligt, sköt dig själv”… Det är därför följande passage ur den näst sista boken i Narnia-sviten, “Min morbror trollkarlen”, tycks mig oerhört slående. Aslan har just hållit sin avskedspredikan innan barnen får åka hem till sin egen värld, till 1800-talets England, med varningsord om världens utveckling och lite annat:

Båda barnen såg upp i lejonets ansikte medan han sade dessa ord. Och plötsligt… tycktes ansiktet förvandlas till ett hav av böljande guld i vilket de flöt, och en sådan ljuvlighet och kraft svallade omkring dem och över dem och trängde in i dem, att de kände att aldrig förr hade de varit riktigt lyckliga eller visa eller goda eller ens levande och vakna. Och minnet av det ögonblicket förblev hos dem under hela deras liv, så att närhelst de kände sig ledsna eller onda eller rädda kom tanken på all den gyllene godheten och en känsla av att den ännu fanns där, alldeles runt något hörn eller bakom någon dörr, och gjorde dem innerst inne säkra på att allt var väl.

Gosh wow, säger jag. Det går att skildra äkta godhet, metafysisk godhet i fantasyform – ja, kanske just där. Fantasy behöver inte vara mekaniska strider mellan gott mot ont; man kan även skildra godhet på ett sådant sätt att det får mänskliga dimensioner, blir mänskligt fattbart, och dessutom i symbolisk form – som här i ett talande lejon. Kudos to you, Mr. Lewis!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *