Månadens visdomsord: Astrid Lindgren

15 mars 2005

Av Johan.

Astrid Lindgren – Sagoförfattare?

Ofta får man höra att Astrid Lindgren har “bara skrivit sagor”. Inget påstående kan vara mer felaktigt!

Om man nu ska försöka sig på att analysera Lindgrens författarskap (vilket många har gjort, inte minst Ying Toijer-Nilsson, vår främste expert på barnlitteratur) så kan man konstatera att Lindgren skrivit inom tre olika litterära genrer. Alla hennes böcker har barn och/eller ungdomar som målgrupp, men vad är det som säger att just barnlitteratur med automatik måste vara sagor? Faktum är att en mycket stor del av Lindgrens författarskap vare sig är sagor eller fantasy, utan realistisk litteratur!

Den naturliga, mest grundläggande, uppdelningen av litteraturen är den mellan realistisk litteratur och ickerealistisk litteratur. Realistisk litteratur är litteratur som skildrar personer, platser och händelser som skulle fungera i vår verklighet, antingen i går, i dag eller i morgon. Ickerealistsik litteratur är då sådan litteratur som skildrar personer, platser och händelser som inte skulle kunna utspela sig i vår verklighet, vare sig i går, i dag eller i morgon.

Är “Lotta på Bråkmakargatan”, “Saltkråkan”, “Madicken”,”Barnen i Bullerbyn”, “Rasmus på luffen” och “Emil” ickerealistisk litteratur? Nej, dessa böcker innehåller realistiska berättelser som mycket väl skulle ha kunnat utspelas under den tidsepok och på den plats de skildrar. Så att kalla dessa för sagor är, enligt mitt sätt att se det, fel.

Så styrkt av detta kan man lugnt konstatera att Lindgren inte uteslutande skrev ickerealistisk litteratur.

Nu när vi har slagit fast det, är det på plats att undra om hon har skrivit fantasy, eller om all ickerealsitisk litteratur som Lindgren skrev är att klassas som sagor?

För att svara på den frågan måste vi först definiera vad som är saga och vad som är fantasy (vilket inte är lätt, det kommer säkert att vara flera läsare som inte håller med mig).

Sagor, gotiska skräckberättelser, spökhistorier och en hel del science fiction är litteratur som använder hela eller delar av vår verklighet som blandas med folkliga föreställningar om diverse fantastiska saker eller kvasiteknologi för att presentera ett ickerealistiskt perspektiv på tillvaron. Även fantasylitteraturen presenterar ett ickerealistiskt perspektiv på tillvaron. Vad är då skillnaden? Enligt mig är skillnaden att sagans perspektiv ändå har verkligheten, eller i alla fall en verklighet som accepteras av många, eller har accepterats av många, som grund.

Tomtar, troll, älvor, det grekisk-romerska panteonet osv. är saker som folk i alla fall har trott vara en del av vår verklighet. Saker som handlar om dessa företeelser är, enligt mig i alla fall, inte att definiera som fantasy.

Fantasy innehåller i stället fantastiska element som inte kan ha utspelat sig i folktron eller religionen. Själva poängen med fantasy är just att händelserna inte ska kunna ha tagit plats här, oavsett förutsättningarna på vår planet.

Det finns också en skillnad i det att sagor oftast har ett sedelärande syfte. Sagor om näcken hindrade säkert ett och annat barn från att dränka sig i älven, precis som att sagor om huldran antagligen hindrade en och annan från att förvirra sig allt för djupt in i skogen. Fantasy är sällan eller aldrig sedelärande på det sätt som Perraults, bröderna Grimms, Langs och HC Andersens sagor var.

Visst finns det litteratur som ligger i gränslandet mellan fantasy och saga. Att klämma in allt i ett enda fack är nog omöjligt, det kommer alltid att finnas saker som inte riktigt får plats. Till syvende og sisdt är det så att definitioner oftast ser bäst ut i definitörens egna ögon!

Åter till Lindgren. Mycket av det Lindgren har skrivit är just sagor. “Pippi Långstrump”, “Karlsson på taket”, “Nils Karlsson Pyssling” och många av hennes noveller är sagor. Men Lindgren har i alla fall skrivit tre böcker som kan klassas som fantasy.

Dessa tre är “Mio, min Mio”, “Bröderna Lejonhjärta” och “Ronja Rövardotter”. De två första är böcker som, om man använder sig av Baird Searls indelning av fantasylitteratur, kan hänföras till undergenren “There and back again”, dvs personer från vår verklighet som på ett mystiskt sätt färdas till en verklighet där våra naturlagar inte riktigt råder. “Ronja Rövardotter” däremot är en helt fiktiv värld, utan direkta beröringspunkter med vår värld. Där har Lindgren närmat sig det som Tolkien kallade sekundärt skapande.

Om man nu väljer att vara skeptisk mot “Mio, min Mio” och “Bröderna Lejonhjärta” som varande fantasy (vilket en del är), så är det i alla fall utom allt rimligt tvivel så att “Ronja Rövardotter” är en fantasyroman. Om någon har en avvikande uppfattning om det så får ni gärna skiva till mig och förklara varför.

Jag ser ganska ofta att folk i Sverige gärna väljer att inte placera Lindgren i fantasyfacket. Varför begriper jag inte. Kan det vara för att vi alla är uppväxta med Pippi Långstrump och Emil? Men i så fall, varför kan inte en författare skriva i många olika genrer? Tolkien har skrivit en bok som heter “Herr Salig”, som är en bilderbok för barn, utan fantasyinslag. Gör det Tolkien till en sämre fantasyförfattare? Eller, ännu värre, diskvalificerar det Tolkien från att kallas fantasyförfattare? Nej, det gör det givetvis inte. Samma principer måste väl gälla för Astrid Lindgren?

Så i stället för att säga att Lindgren har skrivit sagor, borde vi vara stolta över att vi har haft en så pass skicklig och översatt fantasyförfattare som Astrid Lindgren i vårt land!

Fem-i-topp: Lindgrenska uttryck

1. Far åt pipsvängen!
Ett utmärkt kraftuttryck att ta till när det kniper.

2. Pilutta
Bra att ta till när man känner sig lite överlägsen.

3. Vaffö då då?
Förvirringen är komplett…

4. Vi ses i Nangiala
Att ta till när allt går åt helvete.

5. Spunk
Ett existensiellt begrepp för saker som inte finns.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *