Månadens visdomsord: Barn- och ungdomsfantasy

14 februari 2007

Children’s writers are, on the whole, a fairly modest bunch. We’ve learned to be, over years spent observing, with some amusement, our place in society. We’ve all met that friendly businessman at a party or in an airplane, the one who says jovially, “So you’re a writer! I always wanted to meet a writer! What kinda books you write?” So we say, “Children’s books,” and his interest visibly wanes. “Oh,” he says, “that’s … cute. Do you draw your own pictures?” And we know we aren’t real writers in his eyes, not like Harold Robbins or Jaqueline Susann.

Susan Cooper i Dreams and Wishes. Essays on Writing for Children.

Barn- och ungdomslitteratur har låg status i jämförelse i jämförelse med den ”fina” vuxenlitteraturen. Den är inte ”riktig” litteratur. Samma sak gäller fantasy. Men inom barnlitteraturen är fantasy en ”fin” genre, och barnlitteraturen har i sin tur en självklar plats hos många vuxna fantasyläsare. Jag brukar inte läsa barnböcker och jag läser sällan ungdomsböcker, men när det gäller fantasy gör jag vanligtvis inga sådana begränsningar.

Fantasyns åldersöverskridande är unikt. Inom vilken annan skönlitterär genre är det lika vanligt att vuxna läser böcker som skrivits eller marknadsförts för barn och ungdomar? Nej, just det. Och varför? För att magin är den samma. De som tycker om att läsa fantasy tycker om berättelser som innehåller något utöver vår vanliga verklighet, och barn- och ungdomslitteraturen är inte sämre på att erbjuda detta än vuxenlitteraturen.

Fantasy för vuxna må ha potentialen att ha mer invecklande intriger, djupare karaktärer och ett mer njutbart språk, men det är en potential som inte uppfylls så ofta som man skulle önska, och en bra historia i händerna på en bra berättare är helt enkelt en bra historia i händerna på en bra berättare, oavsett om hon eller han skriver med barn eller vuxna som tilltänka läsare.

Omläsningarnas förbannelse då? Att som vuxen läsa om böcker man tyckte om som barn är ett risktagande. Kanske kommer man inte finna dem så magiska, så underbara, längre och vips så blev ytterligare ett regnbågsskimrande minne lite gråare. Men man kan också upptäcka nya aspekter av böckerna och i vissa fall kanske tycka ännu mer om dem.

Dessutom finns det något som en hel del författare av vuxenfantasy har att lära av barnfantasyn, och det är tempo. De allra flesta åttaåringar skulle aldrig acceptera tiosidors infodumpar eller irrelevanta utläggningar om broderier och tedrickande. De skulle sucka ”tråååkigt” och gå och spela Sims istället. Kanske kan också vi som vuxna läsare lära oss något av barnen: att sluta acceptera ordbajseri.

Några barn- och ungdomsförfattare värda att läsa

Lene Kaaberbøl – För att hon är en originell författare som skapar något helt eget bland all dussinfantasy.

Tanith Lee – För att hon är en berättare av den sort som skapar riktig magi: känslan av att hon kan skriva vad som helst och man kommer tro på det ändå.

Kristoffer Leandoer – För hans karaktärsporträtt och för hans språk, som är fåordigt och kristallklart. (Men jag ska erkänna att jag gillar hans skräcknoveller mer än hans fantasyromaner.)

Tove Jansson – För att flera av muminböckerna passar lika bra eller ännu bättre för vuxna än för barn.

Diana Wynne Jones – För att Vinterdotter säger det:http://www.catahya.net/litteratur/harordet.asp?id=3

Irmelin Sandman Lilius – För att Julle säger det:http://www.catahya.net/litteratur/recensioner.asp?id=514

Lista skulle såklart kunna bli längre. Astrid Lindgren, Ursula K. LeGuin, Philip Pullman, Susan Cooper och en hel hög med andra… Men det får räcka så.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *