Månadens visdomsord: Den lilla resan

1 maj 2008

Fantasylitteraturen har en tendens att arbeta i stor skala. Vilket, i min erfarenhet, är just vad icke-fantasyläsare förknippar med genren, om de inte börjar gasta om barnböcker (fast det ena behöver inte utesluta det andra). Nu pratar jag inte bara om tjocka tegelstenar i sig utan vad dessa tegelstenar handlar om, även om de gärna går hand i hand. Det handlar gärna om världens undergång, eller något lika episkt. Antingen så kommer onda väsen svepa över den gode människan, eller så kommer allting bara att kollapsa. Men det behöver inte alltid vara riktigt så ödesdigert. Stora krig får man dock ofta läsa om, mellan stora nationer eller stora ledare eller både och. På senare tid har det blivit mycket av den här varan. Abercrombies trilogi The First Law. Miévilles ungdomsbok Un Lun Dun. Sandersons Mistborn-serie. Och så vidare. Det här är upptrampade spår i genren.

Men den stora skalan visar sig även på andra sätt. Rothfuss debut handlade inte om stora krig (än), men väl en stor person, känd över hela riket. Huvudpersonen i The Name of the Wind är ingen medelsvensson. Lynchs Gentleman Bastard-serie handlar inte om en vanlig tjuv, utan den bästa mästertjuven du kan tänka dig. Stora personer i mäktiga världar och i enorma situationer. Även om det är hjältar eller antihjältar så bär deras namn legender. Sluga kungar och visa trollkarlar. Små män med stora uppgifter. Stora krigare med omänskliga förmågor. Bondpojkar med dolda öden. Berömda generaler och vackra prinsessor.

Vart tog Hans Lilleman vägen, bagaren på en bakgata? Finns det inget intresse för den stackaren, som varje morgon hittar drakfjäll i degen? Nej, kanske inte, på det stora hela. Men jag skulle gärna hälsa på honom, en vardagens man i en annorlunda värld, där andra lagar råder. Jag tycker om det episka lika mycket som någon annan, men hela tiden? Absolut inte. Fram med variationen, bryt normen och ge mig en berättelse om en myra som ska bära ett barr till stacken. Förvisso det mesta banala exemplet jag kunde komma på, men poängen är att det finns historier att berätta på alla nivåer, inte bara de högsta. Det här kan jag ofta känna att författare såväl som läsare av fantasy missar. Ibland.

Det finns förmodligen mycket som är raka motsatsen till det episka, men det kan vara svårt att hitta den varan. En plats att leta på är i novellernas värld. Den lilla handlingen är en av många anledningar till varför jag glupskt slukar noveller. Ta bara en valfri antologi i en hylla och garanterat en novell handlar om små män och kvinnor i små och obetydliga miljöer. Huvudpersonen behöver inte ha världens öde i sina händer för att det ska bli intressant läsning. Tvärtom. Folk behöver inte ens dö i massor för att det ska bli intressant läsning, tro det eller ej. När jag läser de episka verken så får jag sällan någon känsla av tragik när tusentals soldater dör i ett slag.

Fram med mindre livsöden, säger jag. Låt dem få en plats i rampljuset. Det här är en av anledningarna till varför jag gillade Ellen Kushners The Privilege of the Sword så mycket. Det var den lilla skalan som gjorde att jag kunde läsa Emily Gees debutroman utan problem, trots att den hade fler brister än jag vågar tänka på. Det är vardagsmänniskan som alltid får mig att återvända till Charles de Lints novellsamlingar. Jag önskar att jag kunde fortsätta med en lista så lång att ingen orkar läsa den. Men jag har brist på titlar, är jag rädd.

En modellnovell förtjänar dock att lyftas fram. The Annals of Eelin-Ok, av Jeffery Ford. Den här svarar för precis det jag pratar om. Mindre handlingar än såhär blir det sällan, bildligt och bokstavligt talat. Eelin-Ok är en älva, ande, väsen eller vad man nu vill använda för term, som bor och lever i ett sandslott. Hans livslängd är sandslottets livslängd. Novellen handlar helt enkelt om hans liv. I ett sandslott. Hur episkt är inte det? Tidvattnet är hans timglas, och när han mäter det till hundra av sina små pyttesteg så skriver han:

100 is a lot of steps.

Det ger perspektiv. Och det är en anledning av många som gör att jag gillar den lilla handlingen. Jag hoppas att jag inte är ensam.

Fem-i-topp

1. The Annals of Eelin-Ok, av Jeffery Ford
För att jag alltid har varit intresserad av livet i ett sandslott.

2. The Privilege of the Sword, av Ellen Kushner
Svärd i kvinnohänder och galna hertigar? You bet.

3. Moonlight and Vines, av Charles de Lint
För att alla borde besöka Newford minst en gång.

4. Winter Rose, av Patricia A. McKillip
Isolerade medeltidsbyar, rosor och främlingar att kära ner sig i? Oh, allt finns

5. Tapping the Dream Tree, av Charles de Lint
Varför nöja sig med en?

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *