Månadens visdomsord: Detta evinnerliga resande

9 augusti 2009

I den mest klassiska av fantasyserier, Härskarringen, reser ett flertal olika varelser i flera olika riktningar. En ska till Gondor för att ta sin rättmätiga plats som kung, en annan ska in i Mordors hjärta för att förstöra Ringen medan en tredje är fullt upptagen med att rida till det förstnämnda landet för att undsätta det i stridens hetta. Och detta återkommer i många andra fantasyböcker också – oftast på hästryggen, på flykt ifrån hänsynslösa fiender och med knaper färdkost, på väg till någon plats där nycklarna för att lyckas rädda världen finns tillgängliga i form av alltifrån magiska artefakter till mystiska rådgivare.

Och visst skulle inte berättelserna bli särskilt spännande om nu Draklansarna befann sig bekvämt framför näsan på Tanis och de andra i Dragonlance Chronicles, för att ta ett exempel. Eller om Rand al’Thor skulle rädda världen utan att ha förflyttat sig utanför den lilla byn Tuflodens gränser.
Självklart skulle jag inte vilja läsa böcker där varje stad och plats som måste besökas innan berättelsens slut ligga på precis samma ställe eller där författaren helt enkelt teleporterar sina karaktärer till de ställen de bör befinna sig. Men ändå – detta evinnerliga resande! Större delen av många fantasyböcker spenderas runt lägereldar och i loppfyllda värdshussängar. Och visst finns det en charm i det, men vad är det för fel på mer stadiga boenden och eldstäder?

Resande är dock ett utmärkt sätt att hålla handlingen på en i alla fall någorlunda händelserik nivå. Släng bara in lite onda soldater och monster eller en oväntat allierad längs vägen tillsammans med svåröverstigliga kärr och djupa skogar så upprätthålls i alla fall läsarens intresse ett bra tag. Men när man har glömt bort varför de befinner sig runt lägereldarna och tuggar torkat kött så har det gått för långt. När man till slut börjar undra om de bara reser omkring för att njuta av de vackra vyerna så avtar spänningen radikalt och man börjar räkna hur mycket mer av denna dötid sidomässigt man måste uthärda innan boken når sitt slut.

Ironin i det hela är att jag ofta läser när jag reser. Om det så handlar om en tjugo minuters bussfärd till skolan eller tolv timmar på ett plan till Thailand så läser jag allt som oftast. Och när man då sitter där med en bok i högsta hugg för att slå hål på någon timme så upptäcker man att berättelsen man håller i handen just då centreras kring just resande. Känner man sig dessutom inte lite avundsjuk när bokens hjältar får uppleva det ena undret efter det andra på sin resväg när det mest intressanta som händer på min bussresa är att en medpassagerare blåser en bubbla av sitt tuggummi?

Skämt åsido, resande är faktiskt själva grundstenen i så kallad standardfantasy. Utåt sett är kanske magiska artefakter och skäggiga trollkarlar det som kännetecknar mainstream-fantasy, men om det är någonting som skriker klassisk fantasy skulle väl det vara en oändlig resa. Och det lustiga i det hela är att jag inte tror att jag hittills i mitt liv träffat en enda människa som tycker om själva resandet (det vill säga dötiden på buss, bil, tåg eller flyg), men så fort det sker på hästrygg eller till fots i strävan efter att bannlysa allt ont i en annorlunda värld, blir det hela mycket mer intressant och slukar-vänligt.

Föreställ er vad till exempel Aragorn skulle tycka om att läsa en femhundra sidor om en grupp följeslagare som ska hitta ett magiskt svärd. Jag misstänker att han inte skulle finna det speciellt intressant. Men skulle man ge honom en långrandig beskrivning över en bilfärd från Stockholm till Göteborg gissar jag att han skulle läsa med större entusiasm. För honom är ju färd till fots över långa mil i jakt på det där svärdet vardagsmat, medan en bilresa är något helt nytt.

Och det är väl det som är själva tjusningen med fantasy? Att saker som för oss ter sig som någonting vardagligt, rentav tråkigt, blir härligt förändrade och spännande förlagda i nya världar och tidsåldrar. Men det är också så, att vill man ha klassisk tegelstensfantasy så får man helt enkelt förlika sig med en hel del restid. Men det är ju trots allt spännande när de råkar på den där onde soldaten eller den där mystiske rådgivaren, det går jn inte att förneka.

Fem-i-topp: Författare som gjort reseskildringar i fantasy till en konstform

1. Robert Jordan
En ständig påminnelse om att flyplan borde uppfinnas även i fantasyvärlden.

2. David EddingsAlltifrån stenar till knivar ska hittas under bokens gång, oftast långt hemifrån

3. Margaret Weis & Tracy HickmanJag trodde att de bara reste för resandet skull! Fanns det en anledning?

4. Philip Pullman
Ett jäkla rännande mellan världar efter… vad? Stoft?

5. Stephen King
Är de ens halvvägs till det där tornet än?

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *