Månadens visdomsord: En Gollums bekännelser

14 november 2006

I ett gungande publikhav, med bastoner i bröstet istället för min egen puls och tårar i ögonen. Bandet på scenen är Blind Guardian, låten de spelar heter Lord of the Rings. Jag har hört den för första gången bara ett dygn tidigare; ett riktigt fint stycke musik, med text som slår an vissa strängar i mitt hjärta med förödande kraft.
I tonerna som forsar över mig från scenen ryms all den sorg och all den skönhet jag upplevt när jag trängt in i detta verk. Själva essensen av de tre böcker jag aldrig kommer att sluta förundras över.
Så där står jag och gråter, och när jag ser mig om inser jag att jag inte är ensam.

När jag efteråt försöker berätta om känslan för en vän rycker hon bara på axlarna och ler. ”Men det är inte så konstigt, du gillar ju Sagan om Ringen. Klart att DU blev berörd, blöthjärta där.”
Detta får mig att börja tänka, försöka greppa någon slags insikt.
Jag ”gillar” inte Sagan om Ringen. Jag ”älskar” inte, ”dyrkar” inte och är inte ”besatt”. Alla uttrycken är för svaga för att beskriva min relationen till denna berättelse. Trots allt har den funnit i mitt medvetande halva mitt liv.

Det började på min tioårsdag, med ett till synes oskyldigt paket. Tre pocketböcker med vackert målade omslag (som jag senare skulle lära mig var målade av Alan Lee) visade sig när pappret var bortrivet. Att de innehöll någon slags saga hördes på titlarna, och sagor var något jag verkligen tyckte om.
Jag läste inledningen, kanske första kapitlet, sen kom något mer spännande emellan.
Ett par år senare fick ett annat omslag mig att plöja igenom min första fantasybok: Silverdolken av Katherine Kerr. Jag plockade den ur hyllan på biblioteket och fastnade innan jag ens öppnat den. Med viss förvåning insåg att jag böckerna om Sagan om Ringenstod i samma hylla. Självklart måste de utforskas!
Hela fem försök skulle krävas innan jag tog mig förbi Elronds rådslag och på allvar lät mig uppslukas.
Det fascinerade mig från första början att någon kunde skriva som Tolkien. Fånga storslagna landskap, alvernas ljuva sånger och en hel världs ödestimma på ett sätt som stundtals kändes mer verkligt än verkligheten själv. Allt skedde på de tunna papperssidor som snart rann som vatten mellan mina fingrar.
Jag kommer aldrig att glömma känslan när jag för första gången, med så mycket tårar i ögonen att jag knappt kunde läsa slutet, nådde det. Sorgen rörde vid något djupt inne i mig som jag inte kunde greppa, bara njuta av.
Så fort jag fick chansen prackade jag boken på mina vänner, så att jag skulle få någon att prata om det stora äventyret med. Att det fanns en hel värld av människor som läst böckerna och älskade dem över alla andra, hade jag ingen aning om.
Än.
Första gången jag läste böckerna gjorde jag det som om de vore reliker, glömda av resten av världen. Ett nästan femtio år gammalt mästerverk, bara detta kittlade min fantasi. Sagan om Ringen blev min hemlighet som jag med stolthet upptäckt helt på egen hand.

Sen kom filmerna.
Fyra fantastiska år av längtan, extas och slutligen besvikelse när omvärldens intresse åter ebbade ut. På det personliga planet var det år av stora förändringar, och Ringen blev en fast punkt att återvända till.
De människor som redan älskade Ringen tog emot mig med öppna armar. De som inte läst böckerna frossade i min kunskap. Mina vänner kallade mig för den enda överlevande entiskan. Jag var hob, alv, en ryttare från Rohan och fästmö till valda delar av brödraskapet.
Åtminstone i hjärtat.
Likt Gollum var jag bunden till Ringen med skrämmande starka band. Jag lät den ta stor plats i mitt sociala såväl som själsliga liv, alltför stor har det slagit mig senare. Men det var underbart att uppslukas av dess makt, för om jag liknade någon var det ju Galadriel och inte Sauron. Precis som Frodo skulle jag ha kämpat för att förstöra Ringen om jag bara fått den inom räckhåll.
Ändå vill jag minnas att första filmen inte imponerade särskilt på mig. Visserligen blev jag rörd av vackre Boromirs tappra död, men när jag lämnade biografen var jag mer fylld av undran än beundran.
Det enda jag kunde säga direkt var att den där särskilda Tolkien- känslan fanns där; en blandning av historiens tyngd, landskapets egna berättelser, mörkrets trevande fingrar och hoppet om att världen trots allt är en vacker plats.
Så jag var så klart tvungen att se den igen, och igen…och igen. Och ju fler gånger jag såg den desto mer underbar blev den. Nya detaljer visade sig, små repliker fick ny betydelse och jag började inse hur mäktigt det filmiska verk Peter Jackson skapat ur mina älsklingsböcker faktiskt var.
Även de andra filmerna lämnade blandade känslor. Det tog tid för vissa av ändringarna att sjunka in, men någon gång började jag se filmerna som en tolkning av Tolkiens ord istället för en direkt återberättning av dem. Idag känner jag mig till och med tacksam för att filmerna inte till punkt och pricka följer böckerna, då jag helt enkelt ser dem som en annan vinkling på historien.
För som vi alla vet: historia har inte en sanning, utan flera.
Höjdpunkten på de magiska filmåren var så klart det bioförlagda filmmaraton som avslutades med premiären av Sagan om Konungens Återkomst. Där jag satt hänförd i nära 12 timmar, omgiven av gelikar. Och om jag inte minns fel fick man torka upp den våta fläcken på golvet med trasa för att kunna släpa den ut ur salongen.
Det är och lär förbli det mäktigaste jag upplevt i filmväg.
Ett år senare exploderade ett svart hål i mitt bröst, när jag slutligen stod med extendedversionen i handen och försökte acceptera att det inte skulle komma något mer.
Men som tur var var inte mörkret som fyllde mig den eftermiddagen bestående.
De som älskat berättelsen innan filmerna fortsatte att göra det, och några som såg filmerna förblev fascinerade.
Och brödraskapet Ringen- älskare emellan består, och lär göra i femtio år till.
Ungefär vid den här tiden började andra saker göra sig påminda i mitt liv, vilket ledde till att mindre tid tillbringades framför extramaterial, med armar knottriga av rysningar till filmmusiken, eller med näsan nedstucken i någon Tolkien- relaterad bok. Att nämna ämnet i min närvaro ledde dock omedelbart till rejäla återfall, med risk för timslånga utläggningar och märkliga utsvävningar som följd.
Ett tillstånd som verkar vara konstant.

Efter Blind Guardian-konserten började tankarna mala igen. Men den här gången på ett helt nytt sätt, som nog vissa skulle kalla mer sunt och andra än mer skrämmande.
Och kontentan lyder: mitt liv är sammanvävt med berättelsen om Ringen. Jag har vuxit från barn till ung kvinna omgiven av Tolkiens verk och har självklart påverkats av detta.
Jag har kämpat mot mina egna ringvålnader, balroger och orcher.
Jag har fullföljt vissa av mina uppdrag, fallit i skugga vad gäller andra.
Jag har likt Aragorn stått på min kröning, druckit segerns hela sötma och firat att det jag kämpat för uppnåtts.
Jag har seglat bort från det jag älskat, bara för att i sinom tid få se det silverne ljuset vid horisonten.

Just nu återupptäcker jag böckerna, denna gång på engelska och för första gången med Tolkiens egna ord. Än en gång låter jag mig uppslukad fullständigt, åtminstone när jag läser. Fascinerat märker jag hur berättelsen ger liv till hela mitt känsloregister och tänder nya tankar i en annars ganska grå vardag.
Middle Earth har varit, och kommer alltid att vara min fristad. Det behövs bara några få rader i en bok, en bild, filmsnutt eller ett stycke musik som skrivits med denna värld i åtanke för att jag ska vara där.
Ringen har mig fortfarande i sitt grepp. Fullständigt, och fast jag har varit med om dess förstörelse så många gånger.

Låt oss sluta där vi började; i en värld fylld av musik och hänförelse, med en rad som jag utan tvekan kan sjunga om och om igen direkt från hjärtat:

I’ll keep the Ring till I die

Fem-i-topp: 5 saker som förföljer mig

1. Aragorn och Arwen
Liknar jag och min älskade, enligt vissa *förtjust flin*

2. Alvkläder
Letar fortfarande förgäves efter dem i klädaffärerna

3. “Preciousss…”
Välkänd fras som slinker ur mig vid de mest oväntade tillfällen

4. Bombadill
Vad är han egentligen? Kan ligga vaken en hel natt och grubbla

5. Hobmåltider
Man äter så klart bäst mycket, länge och i trevligt sällskap

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *