Månadens visdomsord: Episk fantasy

1 november 2008

Episk fantasy kan vara den subgenre som får utstå mest smutskastning. Den tycks alltid ligga på en litterär sträckbänk, och av kritiker piskas den blodig på grund av alltifrån mångordighet till fantasilöshet. Jag uppfattar det som att det finns en snobbism inom genren – precis som förmodligen inom alla genrer – att det finns vissa typer av böcker som anses vara finare att läsa än andra, och vad som är säkert är att episk fantasy inte alltid betraktas som bra litteratur ens inom de kretsar som gärna läser genren i övrigt. Jag tycker att det är jämförbart med det ofta tystlåtna och alltid nedlåtande förakt man ibland kan stöta på när man råkar föra på tal att man läser fantasy till en person som inte har någon alls eller högst begränsad erfarenhet inom genren; kanske ett ögonbryn som höjs i förvåning, en snabbt avbruten fnysning följt av en pinsam harkling, och sedan ett utrop som ska vittna om stort — ja, nästan oändligt! — intresse för sakfrågan, men man vet – man vet! – att personen egentligen tänker: ”herregud, det måste vara en människa med extremt medelmåttigt intellekt som läser sådan skitlitteratur!”

Nej, men vad säger ni? Skulle ni inte alls bli det minsta förvånade om det visade sig att jag led av allvarlig paranoia? Visst, jag måste erkänna att jag, på grund av vad som kallas artistisk frihet, gick något till överdrift i stycket ovan, men ska man göra sin poäng hörd får man inte vara rädd för att dra till med en rejäl knockout annars ligger man själv snart på madrassen med en skrikande domare över sig som av någon obegriplig anledning tror att det hela är en mattelektion för idioter.

Hursomhelst, jag skulle tro att föraktet för den episka fantasyn man då och då stöter på framför allt grundar sig i två saker. Först och främst tror många att det mesta enbart är efterapningar av The Lord of the Rings, bleka kopior av vad som redan gjorts tidigare, och det är sant att om man framför allt vill ha något originellt kanske inte episk fantasy är den lämpligaste kategorin att leta i, men i mitt tycke finns det verk som, om så enbart genom sin höga kvalitet, skiljer sig från mängden. För det andra är den episk fantasy som får störst uppmärksamhet dessvärre vanligtvis den mest ordinära, den som tagit det minsta steget från Tolkiens oerhörda skugga, och detta leder förmodligen till att många läsare dömer ut hela subgenren innan de hunnit till de riktiga pärlorna som gömmer sig däri.

Jag ska nu skriva några rader om mina favoriter inom den episka fantasygenren och min förhoppning är att någon lycklig sate kanske till och med är intelligent nog att kolla upp mina strålande rekommendationer!

Steven Erikson: The Malazan Book of the Fallen:
(Gardens of the Moon, Deadhouse Gates, Memories of Ice, House of Chains, Midnight Tides, The Bonehunters, Reaper´s Gale, Toll the Hounds; serien är ännu inte avslutad men kommer att få sin fortsättning i Dust of Dreams.)

Jag kan inte rekommendera den här serien tillräckligt mycket, och det känns som om inga ord skulle kunna göra den rättvisa. Om jag gjorde en lista över mina favoritförfattare just nu skulle Steven Erikson tveklöst toppa den. Ja, slår man upp episk i svenska akademins ordlista är jag övertygad om att det står The Malazan Book of the Fallen som förklaring … för det här är nog så episkt det kan bli med ett oräkneligt antal karaktärer spridda på minst lika många kontinenter (okej, det sista var en överdrift). Ska man överträffa det här krävs det nog att man återupplivar Tolkien och Jordan och genast sätter dem i ett gemensamt projekt. Men det är inte bara det storslagna som gör serien underbar för den är samtidigt också sprängfylld med gripande, tragiska scener, moraliska dilemman, mångfacetterade karaktärsporträtt och djupa filosofiska teman som gör den till betydligt mer än enbart tillfällig underhållning, och som leder till att Tolkiens skambefläckade skugga inte ens avtecknar sig om man så kikar i sidospegeln.

George R.R. Martin: A Song of Ice and Fire:
(A Game of Thrones, A Clash of Kings, A Storm of Swords, A Feast for Crows; serien är ännu inte avslutad utan kommer att få sin fortsättning i A Dance With Dragons.)

A Song of Ice and Fire står, precis som The Malazan Book of the Fallen, högt upp på topplistan över de allra mest komplexa berättelserna inom genren. Det är en av de mer uppmärksammade episka fantasyserierna just nu och för en gångs skull är detta helt berättigat. Martin är en mästare när det gäller språk, karaktärsporträtt och atmosfär, och det faktum att serien är så hemskt oförutsägbar att vad som helst kan ske när som helst — man kan aldrig riktigt veta vilka som ska överleva i slutändan — gör det till en obeskrivligt nagelbitande läsning. Vissa scener kommer garanterat att få dig att uppleva det som att något gigantiskt precis kört över dig i 120 kilometer i timmen och lämnat dig i slamsor vid vägkanten. Ja, detta är något mycket, mycket bra!

R. Scott Bakker: The Second Apocalypse:
(The Prince of Nothing: The Darkness That Comes Before, The Warrior Prophet, The Thousandfold Thought; serien är ännu inte avslutad utan kommer att få sin fortsättning I The Aspect Emperor book one: The Judging Eye. The Second Apocalypse är en serie uppdelad i tre trilogier.)

Det här är en filosofisk och mörk berättelse som alla som tror att episk fantasy enbart innebär tillfällig underhållning och helt saknar något slags djup borde läsa. Bakker för en sannerligen in i de innersta vrårna av sina karaktärers ofta sjuka hjärnor, och ibland kan man skrika åt honom att ta en därifrån — att det här är för mycket, alldeles för mycket, att man inte vill veta mer, snälla sluta nu! — men innerst inne tycker man ändå hela tiden att det är en fantastisk läsning. Bakker är inte riktigt på samma komplexa nivå som de två ovan nämnda exemplen, men det här är tveklöst episk fantasy när den är som bäst, och rent karaktärsmässigt och språkligt finns det få författare som kommer i närheten. Alla som uppskattar Martins skoningslösa stil borde genast sluka detta då Bakker är ännu mer extrem i sin råhet, ja, han kan ibland få alla andra serier jag för på tal i den här krönikan att verka som fristående uppföljare på Nalle Puhs glada äventyr.

Joe Abercrombie: The First Law:
(The Blade itself, Before They are Hanged, Last Argument of Kings)

Av alla förslag jag hittills nämnt är förmodligen Joe Abercrombie den mest lättillgängliga. Jag tror att såväl den som älskar Martin över allt annat som den som dyrkar Eddings likt en Gud skulle kunna läsa detta och fastna fullständigt. Till en början kan The First Law faktiskt kännas traditionell i sin handling, men Abercrombies språk och karaktärsporträtt gör ändå så att man omöjligt kan sluta läsa, och ju länge in i den man kommer desto bättre blir den och desto mer inser man att det här kanske inte alls är så enkelt som man först trodde, och sista boken i serien, Last Argument of Kings, kommer garanterat att erbjuda flera mer eller mindre välkomna överraskningar. Abercrombie leker med våra förväntningar. Han är inte den urtypiske mysfarbrorn som sätter sig i sagosoffan framför en sprakande brasa med en pipa i munnen och en berättelse redo att finna uppmärksamma små öron. Vi läsare är barnen som glada och aningslösa följer efter hans fotspår tills vi plötsligt inser att de leder rakt ner i ett stup.

Daniel Abraham: The Long Price Quartet:
(A Shadow in Summer, A Betrayal in Winter, An Autumn War; serien är ännu inte klar men kommer att avslutas i nästa del, The Price of Spring.)

Det är lite tveksamt huruvida den här serien kan klassas som episk fantasy men jag väljer att göra det av två anledningar: dels för att tredje boken, An Autumn War, utan tvekan kan klassas som det, och dels för att serien är så kolossalt bra men ändå relativt okänd att jag gärna tar tillfället i akt att uppmärksamma så många som möjligt om dess existens. Den är fylld med moralisk ambiguitet — man kan ofta sympatisera med alla sidor i konflikten, ingenting är svart och vitt– och den är totalt karaktärsfokuserad. Det är människorna och deras lycka eller lidanden som står i rampljuset, och Abraham lyckas skriva starka och ofta mycket gripande sekvenser som inte släpper sina klor om ens hjärta ens efter att man lagt undan boken.

Robert Jordan: The Wheel of Time:
(The Eye of the World, The Great Hunt, The Dragon Reborn, The Shadow Rising, The Lord of Chaos, A Crown of Swords, The path of Daggers, Winter´s Heart, Crossroads of Twilight, Knife of Dreams; serien är ännu inte avslutad men kommer, med hjälp av Brandon Sanderson, att bli det i och med nästa bok, A Memory of Light, som för övrigt kommer att delas upp i två delar på grund av sin längd.)

Den här serien behöver nog ingen närmare introduktion, och jag tvekade lite innan jag valde att inkludera den i krönikan. Den lider av oändligt många brister; den är fruktansvärt ojämn och har högst tveksamma karaktärsporträtt– sannolikheten är nog minst lika stor att man kommer att hata den som älska den – men jag gillar den på grund av hur charmig, komplex och ambitiös den är. Jag måste dock erkänna, i motsats till vad de flesta verkar tycka, att de första böckerna hör till de sämsta i serien, och hade jag börjat läsa den nu hade jag troligtvis inte kommit särskilt långt i den. Serien blir först riktigt bra i tredje eller fjärde boken, och efter det är det fortfarande en ordentlig berg-och-dalbana som bara med nöp och näppe, nästan så att man snuddar vid trädtopparna, lyckas undvika fullständig kollision i tionde boken, Crossroads of Twilight. Rekommenderas dock till den tålmodige passageraren som inte har så lätt för att bli åksjuk och som inte alltid känner sig tvungen avbryta färden så fort utsikten inte är till belåtenhet.

Det här var några av de i mitt tycke bästa episka fantasyserierna. Jag rekommenderar också Guy Gavriel Kay, Paul Kearney, och Glen Cook (den förstnämnde skriver fristående episk fantasy vilket är extra roligt, något som också Kearney gör i den mycket läsvärda The Ten Thousand) men jag tänker inte gå in på dem närmare nu då krönikan är tillräckligt lång som den är. Ett gränsfall är också Robin Hobb; hon är en underbar författare — och jag rekommenderar alla hennes serier varmt, framför allt The Farseer Trilogy, The Liveship Traders och The Tawny Man— men jag är osäker på om hon kan klassas som episk.

Men vad är det som är så himla bra med episk fantasy då? Tja, det är en rätt meningslös fråga som bör omformuleras såhär: Vad är det egentligen som är dåligt med episk fantasy? För att besvara den frågan kan man peka på enskilda exempel som man inte tycker var nyskapande eller som man fann allmänt dåliga– detta råder det dessvärre ingen brist på– och då kan jag bara svara med att man läst fel serier och att man bör läsa de jag precis fört på tal istället. Och gillar man inte någon av dessa måste jag tyvärr med stor sorg meddela er att ni är bortom allt slags hopp, och att ni har en kall, skrumpen och död själ inom er … med andra ord att er smak är helt olik min.

Visst, det finns de som tycker illa om subgenren då den får mycket uppmärksamhet vilket leder till att den indirekt drar all slags fantastik i smutsen – då läsare kan få den felaktiga uppfattningen att den är representativ för hela genren – men den generaliseringen ignorerar ju förekomsten av den riktigt, riktigt bra episk fantasy som sällan får samma uppmärksamhet som den dåliga. Det bra ska ju inte behöva stå till svars för det dåliga! Fast det går ju naturligtvis inte att förneka att det hela i grunden är en smakfråga. Gillar man inte berättelser som ofta kräver många sidor innan de kommer till en vettig avslutning utan föredrar det korta och koncisa (så har man troligtvis inte ens orkat komma såhär långt i läsningen av denna krönika) får man helt enkelt acceptera att episk fantasy inte direkt faller ens personliga litterära preferenser i smaken. Men inte ska man gråta för det! Det finns säkert värre öden (tror jag).

Själv är jag ett stort fan av de episka berättelserna, men det betyder inte att jag inte också kan uppskatta de småskaliga och personliga historierna, och oftast tycker jag att det är extra imponerande när en författare blandar det ena med det andra (som till exempel Steven Erikson gör i sin Toll the Hounds). Bara för att karaktärsregistret är stort betyder det ju heller inte att en författare inte kan lyckas med övertygande och trovärdiga karaktärsporträtt, och i en episk fantasyserie har man ju ofta tid att lära känna dessa människor väl under de många sidor man är fast tillsammans, något som jag bara tycker är positivt.

Jag hoppas att den här texten kommer att leda till att folk upptäcker några riktigt bra serier, och att dessa personer därefter sprider vidare budskapet om den episka fantasyns storhet så att vi inom kort får se Steven Erikson eller George R.R. Martin vinna nobelpriset i litteratur.

Fem-i-topp: Mina favoritförfattare inom episk fantasy

1. Steven Erikson
The Malazan Book of the Fallen

2. George R.R. Martin
A Song of Ice and Fire

3. R. Scott Bakker
The Second Apocalypse (utgörs enbart av The Prince of Nothing än så länge)

4. Joe Abercrombie
The First Law

5. Daniel Abraham/Robert Jordan
The Long Price Quartet/The Wheel of Time

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *