Månadens visdomsord: Folksagor

14 juli 2006

Det som egentligen gjorde att jag började gilla fantasy var sagor. Folksagor, mestadels, men också det som brukar kallas konstsagor, sagor som är skrivna av en författare istället för att vara resultatet av en folklig berättartradition. Böcker med titlar som John Bauers sagovärld, Sagor från hela världen och Svenska folksagor lästes flitigt av mig i unga år.

Det finns en ”typisk folksaga”. Handlingen i denna ”typiska folksaga” överförs ofta med smärre förändringar till ”typisk fantasy”, och denna handling känner vi alla till – en ung pojke, vanligen den yngste av tre bröder, ger sig ut i världen för att rädda prinsessan, alternativ, vinna henne genom att utföra någon form av omöjligt uppdrag. Han får hjälp av diverse djur, trollgummor och magiska artefakter, och prinsessan hade aldrig några betänkligheter när han väl står vid sitt mål. Halva kungariket får han på köpet, och sedan lever de lyckliga i alla sina dagar. Den kvinnliga varianten känner vi igen från t ex sagorna om Askungen, där den undanskuffade, vanligen yngsta systern, till slut återerövrar sin rättmätiga plats vid prinsens sida.

Andra varianter av folksagor är exempelvis djursagorna, de sedelärande berättelserna, eller mer eller mindre komiska historier med antihjältar som ställer till med upptåg eller vallpojkar som lurar skjortan av exempelvis korkade jättar.

Den här artikeln ska inte handla om någon av de sagorna. Den här artikeln ska handla om min favoritsaga: Prins Hatt under jorden.

Första gången jag stötte på sagan om Prins Hatt var i en illustrerad Disney-utgåva. Sedan lade jag vantarna på en volym med svenska folksagor, där den fanns i en mindre förvanskad version. Anledningen till att Prins Hatt så snabbt blev min favorit är förmodligen väldigt enkel. Till skillnad från alla passiva prinsessor som satt på glasberg eller låg och sov i törnrosövervuxna borgar, så har Prins Hatt under jorden en synnerligen aktiv hjältinna – och för en gångs skull en prins som måste räddas!

Handlingen börjar med att en kung är på väg hem från en resa utan att ha hittat någon lämplig present till sin älskade yngsta dotter. Av en slump kommer han över några förtrollade, sjungande löv, men dessa löv visar sig till höra den mystiske Prins Hatt, som bara släpper dem ifrån sig på ett villkor: Kungen måste lova att den första levande varelse som han möter när han kommer hem, ska tillfalla prinsen. Gissa vem som lyckligt springer sin pappa till mötes vid hemkomsten?

Den yngsta prinsessan hamnar således i Prins Hatts underjordiska hem. Det visar sig att prinsen har en förtrollning hängande över sig, en förtrollning som bl a innebär att hans hustru aldrig får se hans ansikte, för då kommer han att hamna i en elak häxas fångenskap. Tiden går, paret får några barn, och prinsessan gör emellanåt visit i sitt föräldrahem. Där finns en intrigant styvmor, som så småningom övertalar prinsessan om att det är nog bäst att hon tar reda på hur hennes man ser ut – tänk om han visar sig vara ett monster!

Och när prinsessan ett par nätter senare tjuvkikar på sin (givetvis) stilige make i skenet av ett vaxljus, så droppar (givetvis) lite vax ner på prinsen, som vaknar. Förbannelsen sätter in, och prinsen hamnar efter ytterligare ett par turer i häxans våld.

Och där börjar sagan på allvar, när prinsessan vägrar finna sig i sin och prinsens olycka och sätter igång sökandet efter sin make och den hemska häxan som har rövat bort honom.

Som alla sagor är handlingen starkt förenklad och följer en given mall. Tretalet förekommer, inte bara en gång, utan många – prinsessan är yngst av tre döttrar, paret får tre barn, prinsessan möter tre hjälpsamma gamla trollgummor, prinsen har tre systrar. Allt följer folksagans stilistiska mall, med den lilla detaljen att det är sällan jag har stött på en så aktiv hjältinna. Prinsessan vandrar i vildmarken, konfererar med trollgummor och nästlar sig in hos häxan. Det är hon och ingen annan som överlistar häxan, vinner tillbaka sin prins och återförenar familjen. Om man vill diskutera sagans psykologiska motiv, så ligger det nära till hands att dra paralleller till män som inte kan frigöra sig från sina mödrar, och kanske en kvinnlig roll som nav och sammanhållande faktor i en familj. Hur som helst är sagans prinsessa ett utmärkt exempel på att starka kvinnliga förebilder inom berättelsernas värld fanns innan Pippi Långstrump…

Den svenska versionen av sagan nedtecknades på 1800-talet. Hur länge den har berättats i Sverige har jag inte fått fram några tillförlitliga uppgifter på, men möjligen kan den ha förekommit här sedan 1600-talet. Den går tillbaka på sagan om Amor och Psyke, en legend som är mest känd från den romerske författaren Apuleius Metamorfoser eller Den gyllene åsnan, som skrevs på 100-talet e. Kr. I synnerhet motivet där kvinnan förbjuds att se sin älskades ansikte och överträder förbudet, varpå några förrädiska heta vaxdroppar väcker mannen, är i stort sett identiskt.

Prins Hatt under jorden finns dramatiserad som barnteater, och spelas ganska flitigt runt om i landet. Som kuriosa kan jag ju nämna att jag själv faktiskt har spelat den intriganta styvmodern i vår gymnasieskolas uppsättning en gång i tiden!

Fem-i-topp: Folksageingredienser med stil

1. Uppdrag och utmaningar
Sagans motor. Spinna garn av blånor och rädda prinsessor är klassikerna.

2. Trollgummor
Ingen saga är komplett utan en mystisk gammal gumma (eller tre).

3. Prinsar och prinsessor
Sagans hjältar och hjältinnor – eller offer som ska räddas.

4. Djur
Pratsamma djur som förstått värdet av tjänster och gentjänster.

5. Personlig utveckling
Ofta sagans budskap – att uppnå mål eller träda in i ett nytt stadium i livet.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *