Månadens visdomsord: Blod och sammet

18 juli 2010

Det var när jag läste Inger Edelfeldts ungdomsroman Skuggorna I Spegeln för ungefär sex år sedan som jag upptäckte vampyrböckernas och, kanske främst, vampyrernas tjusning.

Innan dess hade jag nästan uteslutande påsträffat dessa varelser på film – utstyrda i slängkappa och massor av vitt smink, med svarta ringar under ögonen och lite blod i mungipan. Dessa fann jag aldrig speciellt intressanta, men å andra sidan har jag aldrig varit ett stort fan av film överhuvudtaget. De få vampyrkaraktärer jag såg på film var aldrig heller speciellt intressanta – de var kort och gott monster. Trots deras dyrbara kläder och det faktum att de ofta konverserade artigt med sina offer (som då till exempel zombier eller varulvar inte gör) så hade de inte mycket till egentlig personlighet.

I Skuggorna I Spegeln får protagonisten, Arri, tillträde till Eidolon, ett vampyrrike bortom speglarna. Här är det ständigt natt, och allting, inklusive växterna, är fruset i tiden. Eidolon är en vacker och magisk plats. Vampyrerna är höviska, fagra och förförande. De är också liksom upphöjda – de äger så oändligt mycket mer visdom och kunskap än en människa någonsin skulle kunna drömma om. Samtidigt präglas de av en slags sorgsenhet, eller melankoli. I början av boken framstår de också som goda; snälla vampyrer som inte hugger första bästa offer, utan som endast kan få tillträde genom speglarna till människor med längtan bort och som av dessa bara dricker mycket lite blod. Som mottyngd till dessa vampyrer finns också förtappade varelser i de omgivande skogarna som inte visar någon som helst hänsyn – deformerade demoner som varken hyser skönhet, visdom eller kunskap, utan enbart blodtörst. Dock uppvisar även den vackra vampyrvarianten en hel del djuriska drag:

”Visserligen hade jag sett att det lätt djuriska i min skyddsängels drag hade sin motsvarighet innanför de välformade läpparna – så vad fanns det att dölja som jag inte redan hade förstått?
Ändå blev det en chock när han faktiskt log på riktigt. Det var inte en människas leende, det var ett rovdjurs grin med blottade, sylvassa hörntänder.
[…]
Och jag vet inte vad som grep mig – men jag kastade mig häftigt i hans armar. Ögonblickligen kände jag hans läppar mot min hals, och något som sved till där, en snabb smärta som när en katt klöser. Jag kände hur något sipprade över min hud i en tunn liten rännil.
Några röda stänk syntes på hans läppar när han höjde huvudet. Han andades hastigt.”

Trots all sin höviskhet, visdom och upphöjdhet kan inte Leonidas, den vampyr som både Arri och läsaren får bekanta sig mest med, stå emot Arri eller hennes blod. När tillfället erbjuds honom, tvekar han inte ens bråkdelen av en sekund. Han instinkter tar helt enkelt över, även om han ganska snart återfår fattningen.
Det var främst detta som trollband mig – dessa vackra varelser som lyckades vara både djuriska och upphöjda på samma sång. Mörkervarelser som i alla fall på ytan verkar hysa mänskliga känslor, samtidigt som de jagar och dödar urskillningslöst. De är i vissa avseenden en förbättrad människa – vackrare, smartare, snabbare och närapå odödlig, samtidigt som de i mångt och mycket inte är mer än ett rovdjur.

Det är den här vampyren, klädd i sammet och siden, med sin bleka hy och mörka tjusning och ståtliga residens som för mig är den ”riktiga” vampyren; artonhundratalsvampyren – Greve Dracula och hans aristokratiska ättlingar. Den vampyr som under sina dyrbara kläder och intresse för mänsklig konst, litteratur och musik är ett monster. Ett rovdjur.

“’Captain Marsh,’ he asked, ’that roast that you so enjoyed was once part of a living animal. Do you suppose that, if the beast could talk, he would consent to being eaten?’
[…]
‘I ain’t ashamed,” Marsh said stoutly. ’It’s only a cow.’
‘Of course it is,’ said Julian, ‘and cattle are cattle.’”

I George R.R. Martins Fevre Dream försöker vampyren Joshua York hitta ett sätt för vampyrer och människor att leva tillsammans, sida vid sida, och dra nytta av varandra. Den uråldriga vampyren Damon Julian motsätter sig hans idé och dröm, av flera olika anledningar. Han anser att människorna är boskapsdjur, byte, snarare än vampyrernas likar. För honom existerar inte gott och ont – han anser att eftersom vampyrerna befinner sig högre upp på näringskedjan än människorna så är de helt enkelt oförenliga. Vampyrerna är skrämmande varelser på det viset – det är de som är jägarna, och människorna det hopplöst underlägsna bytet.

“’Evil, you talk about. Where did you learn that concept? From them, of course, from the cattle. Good and evil, those are cattle words, empty, intended only to preserve their worthless lives. They live and die in mortal dread of us, their natural superiors.
[…]
You must understand, dear Joshua, that there is no good or evil, only strength and weakness, masters and slaves. You are feverish with their mortality, with guilt and shame. These are their words, not ours. You preach of new beginnings, but what shall we begin? To be as cattle? To burn beneath their sun, work when we might take, bow to cattle gods? No. They are animals, our natural inferiors, our great and beautiful prey.’”

Innan jag för någon vecka sedan läste Fevre Dream hade jag under en väldigt lång period enbart läst mer moderna vampyrromaner, främst urban fantasy. Dessa tämligen moderna vampyrer saknar betydligt mer än bara slängkappan. De saknar också den mörka tjuskraften, upphöjdheten och förfiningen. Dessutom finns den underliggande rovdjursnaturen inte där i samma grad. Vampyrer har alltid varit romantiska och erotiska varelser, men på den senaste tiden har romantiken vunnit över skräcken. Vampyrerna är inte längre mardrömsälskare, utan har istället förvandlats till idealiskt pojk- och flickvänsmaterial – vackra, rika, evigt unga, beskyddande och otroligt lojala. För en tjugohundratalsvampyr är det inga som helst problem att inviga sin älskling i de nattligas krets eftersom de helt enkelt verkar para ihop sig för resten av den eviga, vandöda existensen.

Det finns naturligtvis böcker skrivna på senare tid där vampyrerna fortfarande framställs som blodsugande monster utan mycket till egentlig själ. Sunshine av Robin McKinley är ett väldigt bra exempel. Hennes vampyrer lyckats till och med vara lite småäckliga till utseendet och ändå inte förlora något av sin förförande aura. De är varelser av natten och människan är deras chanslösa byte.
Boken handlar om hur människan Rae och vampyren Constantine, som båda blivit fastkedjade i ett förfallet hus av Constantines fiende, måste övervinna de klyftor som finns emellan deras både släkten för att ha ens skuggan av en chans att bli fria. Och visst finns det lite romantik med i boken, men det handlar inte om det romantiska i att älska en omänsklig varelse, utan snarare om att överbygga de problem som detta medför. Hans omänsklighet lockar henne inte det minsta – snarare så skrämmer det henne att hans hjärta inte slår, att han inte andas på samma vis som hon och att hans kroppstemperatur är så låg. Dessutom är ordet ”vacker” knappast det första som dyker upp i huvudet på Rae när hon till en början ser Constantine.

“His eyes were a kind of gray-green, like stagnant bog water, and his skin was the color of old mushrooms – the sort of mushrooms you find screwed up in a paper bag in the back of the fridge and try to decide if they’re worth saving or if you should throw them out now and have it over with.
[…]
Overall he looked… spidery. Predatory. Alien. Nothing human except that he was more or less the right shape.”

Jag läser väldigt mycket vampyrromaner, och i större delen av de böcker jag läser återfinns den mer moderniserade versionen av vampyren, den som istället för spindelvävsfyllda slott stoltserar med dyra sportbilar.
Allt som oftast tycker jag att de böckerna är bra. Men ibland plockar jag upp en bok som exempelvis Fevre Dream eller Sunshine, och inser att det är det så en riktig vampyr ska vara, enligt mig. Riktiga vampyrer kan inte gå ut i solsken (vare sig det beror på de glittrar eller inte) och de lever på människoblod – de är rovdjur. Men det är inte enbart det som för mig gör en vampyrkaraktär till en riktig vampyr. Nyskapande och försök att undvika klyschor i all ära, men när det gäller vampyrer ska de helt enkelt bo i ståtliga residens, gå klädda i klassisk vampyrattiralj och bemästra natten. Och viktigaste av allt: de ska vara omänskliga. Det är deras underliggande omänsklighet och rovdjursnatur som gör dem intressanta. Inte smäktande, eviga kärleksförklaringar eller hjortjakt.

Fem-i-topp: Vampyrkaraktärer
1. Greve Dracula
För att han är Dracula.

2. Lestat de Lioncourt
The Brat Prince – fåfäng, temperamentsfull och smått galen.

3. Constantine
För att svamp och blod går så bra ihop.

4. Louis de Pointe du Lac
För att han är intressant.

5. Joshua York
För att Fevre Dream är en grymt bra roman.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *