Månadens visdomsord: Läsupplevelser 2006

14 januari 2007

Ännu ett år har gått. Många ord har lästs, och för första gången har fler varit fästa vid min datorskärm än på en boksida. Berättelser värda att minnas finns det dock på båda ställen. En och annan kommer aldrig att glömmas.
Här är några som känns mer värda att nämna än andra.

En magikers styrka – Niklas Krog

Jag har en speciell relation till Niklas Krog. Hans kortfattade språk, brutala meningar och tvära kast i handlingen fångar mig totalt. Jag ler, gråter och plågas med hans karaktärer.
En magikers styrka hade bidat sin tid i bokhyllan ett bra tag av just dessa skäl. Vissa tågresor kräver dock lite extra, och det var under en sådan jag gav mig i kast med den.
Och som väntat är det en bra bok.
Kamp mot alla odds. Svart magi. Ödeskrafter. Monster från avgrunden. Kärlek som kan få berg att rämna. Ett slut som lämnar hjärtat darrande. Allt beskrivit med Krogs starka ord.
Det smakar nytt och levande på ett sätt som fick mig att njuta av två timmars försening i tågtrafiken på en resa som redan är alltför lång.

Albions skogar – Marion Zimmer Bradley

Kommer att bli ihågkommen som boken som fick mig att inse hur jag INTE vill skriva. Avalons dimmor var en riktig upplevelse när jag läste den för några år sedan. Mina förväntningar var alltså höga.
Besvikelsen fascinerande.
Mellan pärmarna i boken hittade jag en vacker kärlekshistoria i en intressant miljö; Storbritannien ockuperat av romarna. Det borde vara spännande, berörande inte minst med tanke på mitt eget förälskade tillstånd.
Men icke.
Det är för mycket ord, för mycket dravel, för mycket mellansnack som drar ner tempot. De ingående beskrivningarna av miljöer, karaktärer och händelseförlopp målar upp det mesta klart som ett fotografi på näthinnan men dödar effektivt spänningen som skulle kunna finnas där.
Berättelsens livsnerv drunknar och det gör mig frustrerad, för där den glimmar till är den outsägligt vacker. Så fängslande att jag lyckas ta mig igenom hela boken, för att upptäcka att slutet faktiskt är mödan värt. Det är först där den episka känslan når fram och allt faller på plats.

Berättelsen om Fjärrskådarna – Robin Hobb

Den största läsupplevelsen tog sin början i årets sista flämtande månader, och har ännu inte avslutats.
Jovisst har jag hört namnet; Hobb hit och Hobb dit. I alla år jag läst fantasy har det funnits där. Nu efteråt undrar jag varför jag inte utforskat det tidigare. Vilken dum ådra av envishet som fått mig att avstå från så underbara böcker.
Jag älskar att hata Kunglig och Galin, undra vad Chade vet, slita hårt med Burrich bland hästarna och drömma om Molly. Jag oroar mig över Ärlig i hans torn, Slugs glömska och de ränker som smids bakom varje hörn. Saktmod, Kettricken, Nattöga, varenda ny karaktär tar mig med storm. Fångar något av mig själv eller de människor jag har runt mig.
Mest av allt älskar jag Sonen. Hans lidande blir mitt eget, hans längtan bultar i mitt bröst, hans ilska stormar genom mig. Att se honom växa från pojke och oäkting till en man som är en bricka i maktens högsta spel är något av det mest hänförande jag upplevt.

****

Ett axplock alster jag läst här på Catahya har också fångat mig. Om det är de allra bästa som publicerats under året vet jag inte, eftersom jag inte läst alla. Men de har i alla fall berört mig.
Ta er tid att läsa dem och lämna en kommentar om ni gillar det ni ser. Inget värmer en skapares hjärta så mycket som ett väl menat ord.

Nindë Silverdolk – Nindë
http://www.catahya.net/novell/novell.asp?id=1061

Här vävs Tolkien samman med älvavingar, starka känslor och en förtrollande berättarröst. Sorg, humor, förundran och en gnutta magi; allt som behövs för en riktigt bra historia finns med. Lekande lätt fångas orden i lagom långa kapitel som man bara vill ha mer av. De porlar och spritter som en otämjd vårbäck.
Berättarglädjen är så stark att orden stundtals glöder.
Nindë Silverdolk är lätt att älska, svår att glömma. Jag kan se henne där hon sitter framför oss med en brasas sken dansande över ansiktet, för att förtälja om allt underbart och hemskt som gjorde henne till den hon är.
Efter tio kapitel ren njutning har jag inga planer på att sluta följa hennes äventyr.

Konungens sorg – Roccalas
http://www.catahya.net/novell/dikt.asp?id=2471

En dikt av episka proportioner vad gäller båda handling och kvalitet.
Både rytm och rim drivna till perfektion utan att sagan som fångats förlorat sin kraft. Vartenda ord sitter som gjutet i en storslagen gobeläng som skapats av en i grunden ganska enkel berättelse. Man kan tro att det är ett gammalt historiskt verk man har framför sig.
Skönheten fängslar och berör, skickligheten hos dess skapare får mig att sucka av lycka.

Så som år efter år – Rána Eledhwen
http://www.catahya.net/novell/dikt.asp?id=2424

Ett lysande bevis på att dikter inte alls behöver rimma för att skapa fantasystämning.
De målande orden ger glimtar av en värld man genast vill veta mer om. Ett behagligt flöde och fin uppbyggnad. Det vilar en känsla av stillhet över den.
Jag svävar över det som sker på behagligt lätta vingar, med ögon som ser mycket vackert mellan raderna. Bara min egen fantasi sätter gränserna.

Prästinnan – Iril Fêane Lïne
http://www.catahya.net/novell/novell.asp?id=1277

En novell som luktar starkt av vår forntid och fångar den på ett fängslande sätt. De små missar som finns rör inte handling eller trovärdighet, och de drunknar i helheten. Ett alster som skulle kunna sluta som en hel bok om författaren vågar låta det växa och förgrena sig fritt.
Föremål och miljöer beskrivs detaljrikt och utan osäkerhet. Stundtals är stämningen så tät att den darrar.
Men det som slår mig hårdast är hur huvudpersonen Rind fängslar och berör. Hon känns verklig och levande fast hon inte hör hemma i vår tid. Jag vill veta mer om henne, om hon blev den starka kvinna som redan skymtar mellan raderna.

Alver små – Ecthelion
http://www.catahya.net/novell/dikt.asp?id=2754

Mitt i allt allvar behövs lite humor. Och det finns det här, där alvernas oövervinnerlighet fångas på ett sätt jag aldrig sett innan.
Att rim och rytm sitter som gjutet gör inte saken sämre. Den skulle kunna bli en strålande sång för alla alvälskare om någon tog sig tid att tonsätta den.
Mitt leende är ett faktum.

Nattväsen – Syrinxx
http://www.catahya.net/novell/novell.asp?id=1328

Ett måste för den som känner minsta dragning till vampyrer.
För mig kom den som en snuddning vid en värld jag vet mycket lite om. En vacker darrning på en mörk vattenyta som jag genast ville dyka djupare ner i.
Det är en mycket vacker text som vinner på att vara kortfattad. Det förstärker bara den känsla av trött beslutsamhet som vilar i berättarens hjärta.
Orden flyter så lätt. Vansinnigt smärtsamma när de sjunker in. Om början och slut, mindre om minnena där emellan.
En rad scener dansar förbi och väcker frågor efter mer, men när man kommer till sista stycket inser man att det inte behövs.

Hieronymous
http://www.catahya.net/community/medlem.asp?id=12473&visa=statistik

En poet som måste nämnas vid namn, kanske en av de allra bästa vi har på sidan.
Tyvärr är det omöjligt för mig att välja en av hans dikter att presentera här, då alla håller samma höga klass. Hans dikter är mycket skickligt hantverk vad gäller rytm och rim. Intressanta och mångbottnade teman gör dem ännu starkare.
Kort sagt; högtravande vers när den är som vackrast.

Med detta vill jag önska er alla, som läser såväl som skriver, ett riktigt gott nytt år.
Jag hoppas att det ger er många ord att njuta av.

Fem-i-topp: 

1. Mer Hobb!
Fjärrskådartrilogin ska avslutas, och jag tvivlar på att jag har fått nog ens då.

2. “Stjärnstoft”
Gaimans noveller ger mersmak, liksom omvärldens lovord.

3. “Saga”
Sista delen i Hildebrandts Valhallatrilogi står i hyllan och väntar.

4. C.S Lewis
Måste stifta bekantskap med Aslans pappa på riktigt.

5. Eddan
Bit för bit så ska det nog gå.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *