Månadens visdomsord: Manga

1 juni 2008

Innan jag hittade till Catahya så smög jag omkring lite överallt och försökte få andra att läsa, se, lyssna på eller spela något, för de flesta, halvobskyrt. Till exempel fantasy. Här känner, förhoppningsvis, de flesta till denna lustiga nisch, så istället ägnar jag lite tid åt att lyfta fram obskyra saker inom genren istället. Man kan bryta ner det mesta i delar. De flesta här känner till Neil Gaiman. Många vet inte att han har regisserat en film och än färre har faktiskt sett den. När den lilla klicken från min gymnasietid genomför någon av sina årliga träffar och jag nämner Gaiman så ser de flesta frågande ut. En märklig värld, alltså. Här på Catahya har de stora japanska vågorna inte riktigt fått något genomslag, vad jag har sett. Så jag tyckte det kan vara på sin plats att lyfta fram manga i ljuset.

Jag förmodar att de flesta vet vad manga är. Tecknade serier i pappersform (oftast), från Japan (kommer de från något annat land så är det tekniskt sett inte manga). Ord och bilder, alltså. På senare år så har den här berättarformen växt i popularitet här i Sverige. Det översätts friskt och i vanliga bokhandlar kan man hitta ett stort sortiment. SF-bokhandeln har till och med gett manga och anime en egen sektion, både på hemsidan och i reklamkatalogen.

Men manga lider av samma sak som fantasy. ”Sådant där tecknat? För barn, va?” brukar det låta. Med viss rätt, såklart. En stor del av mangan som översätts är för antingen barn eller ungdomar (mer det senare). Men det betyder inte att allt tecknat är det samma som barnsligt. Det finns ett brett utbud. Precis som att fantasy bjuder på mer än Harry Potter. Men det här är något som går förbi många. Synd, tycker jag.

Jag är inte något rabiat fan som kastar sig över allt som sprutar ur Fiji. Snarare så är jag en kräsen jäkel när det kommer till manga (och anime). Det finns inte många titlar jag är beredd att betala för. Manga är dyrt, eftersom det ofta rör sig om serier på cirka tio delar, eller mer. Om då varje volym ligger på en hundralapp så punkteras ekonomin snabbt. Men, för den sakens skull så ska man inte sluta leta efter de där pärlorna. För det är värt pengarna.

Jag besitter inga större kunskaper om t.ex. amerikanska serier, men den uppenbara skillnaden torde vara färgen. Manga är alltid, såvitt jag vet, svartvit. Alltså ställs man omedelbart inför en smakfråga. Jag tycker många gånger att svartvitt är att föredra. Det ger ofta en viss styrka i linjerna och det är nästan alltid överlägset vid skuggning. Sen lämnar det ju såklart mycket åt fantasin. Det är bra.

En anledning bakom mitt mangaläsande är större än de andra. Vi får ta del av västerlandets kultur från barnsben, och sorgligt lite från andra delar av världen. Japanerna har ett annat sätt att berätta på, ett annat fokus, en annan stil. När jag läste min första manga så reagerade jag på det här. Nu, fyra-fem år senare, reagerar jag fortfarande på det. Det är inte så att det här nödvändigtvis är bättre eller sämre, det är bara annorlunda.

Och vad har Catahya med manga i allmänhet att göra? Japanerna verkar gilla när fantasin löper iväg. En stor del av det som publiceras i västvärlden nu är antingen fantasy eller science fiction. Det sträcker sig från karaktärsbaserat drama till actionpackat ultravåld med robotar, med allt som kan tänkas däremellan. Jag tycker att det är väldigt avkopplade att läsa något med bilder till orden. Gillar man det så är manga något som bör kollas upp snarast. Att pröva på nya saker tycker åtminstone jag är en dygd i de allra flesta fallen.

Fem-i-topp: Mina mangafavoriter

1. Mushishi
Vi vet så lite…

2. Shirahime-Syo
Varför snöar det?

3. SaiKano
Din flickvän håller på att förstöra jorden! Hjälp!

4. Blame!
Dystopiskt, visuellt mästerverk.

5. Lament of the Lamb
Romeo och Julia och vampyrism.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *