Månadens visdomsord: Robert Jordan

1 januari 2008

Förra året dog många stora författare inom genren. Robert Jordan, skaparen till The Wheel of Time och en av de författare som har betytt mest för mig, var en av dem. Ibland känns det som om jag måste be om ursäkt för att jag tycker om Jordan, att jag, likt ett litet barn som precis har blivit ertappad med att ha ätit en godisbit på annat än en lördag, måste ställa mig i skamvrån. Att författare inom alla genrer anses som bättre än andra är naturligtvis oundvikligt, vissa är det rätt att tycka om, andra är det fel att tycka om. Detsamma gäller ju för övrigt alla sorters kulturformer: att uppskatta en film med Sylvester Stallone anses ju som oerhört mycket mer fint och kulturellt än att uppskatta en film av Ingmar Bergman. Eller hur det nu var med den saken.

Jag tror att de flesta, ifall de blev tillfrågade, skulle svara att de respekterade andras åsikter, men jag misstänker att vissa av dessa inte riktigt vet vad ordet innebär. Ja, jag är övertygad om att det finns många som, antingen medvetet eller omedvetet, ser ner på andra människor enbart på grund av att de tycker om en viss typ av böcker, en viss typ av filmer eller en viss typ av musik. De dagar jag känner mig extra introspektiv – när jag sitter ensam framför datorn och hör klockan klämta midnatt, till exempel – kan jag, med viss motvilja, erkänna för mig själv att jag ofta suckar när jag hör att en människa gillar David Eddings eller Terry Goodkind, en förtvivlans suck följt av en nedlåtande huvudskakning. Jag ska säga er att det på alla sätt och vis är en kuslig iakttagelse, som att vakna upp en morgon, efter att ha ägnat gårdagen åt att ha irriterat sig på folk som inte kan respektera att man gillar Jordan, och inse att demonen också finns inom en själv. Kan någon ge mig numret till närmaste exorcist?

Vad är det egentligen med Jordan som tilltalar mig? Det är en svår fråga som jag borde försöka besvara … men jag vet inte om jag helt och hållet kommer att lyckas. För mer än någon annan av mina favoritförfattare handlar det om känslor. Jag kan inte vara objektiv när jag diskuterar Jordan, nej, jag kan inte och jag vill inte. Jordan introducerade mig till genren.

Naturligtvis har nostalgi med saken att göra. När jag läste böckerna för första gången var min erfarenhet inom genren obefintlig. Jag kan se bristerna med dem när jag tänker tillbaka på dem nu fem år senare, men jag var blind för dem då. Ni vet kanske hur det är: En helt ny värld har öppnat sig för en och man vägrar att erkänna att något är fel med den, nej, allt måste vara alldeles, fullständigt perfekt. Det hände med mig när jag läste The Wheel of Time. Hela serien fungerade som en slags upplysning för mig, men istället för nirvana nådde jag genren fantasy. En litterär upplysning skulle man alltså kunna kalla det. Bara att acceptera situationen, anpassa sig och vara tacksam för att det inte var deckare.

Det skulle vara makalöst lätt för mig att bara skylla den fascination jag känner för Jordans verk på nostalgi, det skulle vara en enkel och feg lösning utan någon egentlig verklighetsgrund. Det finns ett antal andra författare jag läste vid den tiden – bland annat Raymond E. Feist – som jag då älskade men som jag nu inte med gott samvete kan säga att jag fortfarande tycker om. Nostalgi har som sagt var med saken att göra – jag förnekar inte det – det är en del av sanningen, en liten pusselbit som, i kombination med flera andra, skapar den positiva bild jag har av Jordans verk.

Många undrar förmodligen vad som utgör de andra pusselbitarna och det är här det roliga kommer in: jag tror nämligen att den största anledningen till att jag uppskattar serien så mycket som jag gör är den största anledningen till att många avskyr den så mycket som de gör. Nu förmodar jag att vissa försöker lista ut vad det är jag egentligen syftar på. Kan det kanske vara det faktum att alla kvinnor i Jordans böcker praktiskt taget, med vissa individuella variationer, i grunden är en och samma arroganta individ? Inte? Kanske hans ofta överdrivet detaljrika klädbeskrivningar? Nej, där räknade jag faktiskt upp de två faktorer som irriterar mig mest med serien (i synnerhet stör jag mig på den förstnämnda, ja, den kvinnosyn Jordan visar upp i serien är enligt mig ett stort problem med böckerna). Det jag tänker på är komplexiteten i serien, den episka känslan. Jag är fullt medveten om att Jordan har fått oerhört mycket kritik för att ha alldeles för många karaktärer i alldeles för många trådar som sträcker sig åt alldeles för många håll. För mig är det just det som gör att The Wheel of Time skiljer sig från dussinfantasyn, ja, det är det nästan på gränsen till överdrivet komplexa som lockar mig. På sätt och vis var det också det som tog honom ur Tolkiens skugga, för, även om hans böcker verkligen påminner om Härskarringen, så tog han det hela till en ny nivå, han tog bildligt talat ytterligare några steg uppför den episka fantasyns trappa. Vissa skulle förmodligen påstå att han trampade fel på det mellersta trappsteget, det vill säga någonstans i mitten av serien, och att de resterande böckerna enbart utgjorde ett långsamt, utdraget och oerhört smärtsamt glidande tillbaka mot golvet.

Jag kan förstå att många, i synnerhet om man tar årslånga pauser mellan böckerna, har problem att hänga med i alla hundratals trådar. Flertalet anser att han borde ha gjort det till en trilogi, att han borde ha avslutat serien innan den, enligt dem, gled honom ur händerna och de tror att han drog ut på det enbart för pengar. Jag kan förstå men inte sympatisera med den åsikten. Hade Jordan på något sätt lyckats få det till tre böcker istället för tolv hade han blivit ännu en Raymond E. Feist i mina ögon, min fascination skulle snabbt ha övergått till apati. (För övrigt tycker jag att de första böckerna i The Wheel of Time tillhör de sämsta i serien, The Eye of the World är i mina ögon knappt läsvärd, annat än som något man måste ta sig igenom för att komma till de senare, bättre böckerna. Jag antar att jag inte hyser den normala åsikten att hans verk blivit sämre och sämre, även om de blivit mindre händelsefulla. Crossroads of Twilight var dock ett bottennapp sett ur alla perspektiv.)

Det har förmodligen inte undgått någon att Robert Jordan dog för några månader sedan. Det är alltid sorgligt när en i ens eget tycke bra författare dör, men vad som gör detta dödsfall ännu mer tragiskt är att personen gör det innan hans livsverk, hans magnum opus, det han intensivt har sysslat med i mer än tjugo års tid, var fullbordat. Han snubblade på mållinjen, och kommer personligen – även om han troligtvis har spelat upp de sista scenerna miljontals gånger i sitt huvud under de många år The Wheel of Time existerat i hans liv – aldrig att få se sitt eget verk färdigt.
Han dog innan Taimon Gai’don hann inträffa.
Vissa människor såg en viss komik i detta; de hade tidigare skämtat om att författaren skulle hinna dö innan serien avslutades och fann det faktum att deras föraningar infriades som en källa till stor och i mina ögon totalt obegriplig lustighet … medan jag å andra sidan fann definitionen av respektlöshet i just dessa människor.

Författaren Brandon Sanderson ska, med hjälp av Robert Jordans fru, hans otaliga anteckningar (många stycken är redan skrivna) och ett fåtal assistenter, skriva sista boken i The Wheel of Time och han kommer att göra sitt bästa för att få till ett avslut i enlighet med det som Jordan planerat. Det är ingen lätt uppgift. Jag har läst Sandersons debutroman, Elantris, och även om den inte helt och hållet imponerade mig fann jag den lättläst och oerhört underhållande. Jag tror att Brandon Sanderson är ett bra val, och jag tror att han kommer att lyckas med konststycket. Hans brinnande intresse för serien bidrar också till att han har mitt största förtroende. Naturligtvis kommer det alltid att finnas missnöjda personer som lär hävda att Jordan skulle ha skrivit slutet annorlunda men jag blir just nu glad bara vid tanken på att serien kommer att få ett avslut, även om jag självfallet, liksom de flesta andra, allra helst hade sett det skrivet helt och hållet av Robert Jordan själv.

Jag behöver förmodligen inte föra på tal alla människor som blivit intresserade av genren i och med The Wheel of Time. Att förneka att Jordan har betytt mycket för fantasy vore som att hävda att Agatha Christie var totalt meningslös för deckargenren, och nu menar jag inte att hans idéer och koncept på något sätt var originella eller nyskapande för det var de inte. Jordan tog tydligt inspiration från flera håll. Han var långtifrån först med att skriva episk fantasy, men han bidrog tveklöst till att göra subgenren ännu större. Visst, Raymond E. Feist (som faktiskt började innan Jordan) och andra bidrog också till detta; Jordan kan alltså inte ta åt sig hela äran själv, men han är förmodligen en stor anledning till att vi ser så många långa serier just nu, exempelvis A Song of Ice and Fire av George R.R. Martin, The Malazan Book of the Fallen av Steven Erikson och The Prince of Nothing av R. Scott Bakker. Sedan kan man tycka att dessa långa serier är ett bra eller ett dåligt fenomen som man vill; i och med att jag precis räknade upp tre av mina favoritförfattare kan ni nog gissa er till min åsikt. Jordan bidrog i hög grad till att öppna förlagens ögon för att långa serier tveklöst kunde vara oerhört framgångsrika, och många stora författare idag har troligtvis honom att tacka för mycket även om de själva inte nödvändigtvis inser det.

”Jim was a good and gracious man, a pleasure to share a platform or a pint with, and his contributions to modern fantasy were many. His huge, ambitious WHEEL OF TIME series helped to redefine the genre, and opened many doors for the writers who followed.”
– George R.R. Martin

Fantasyavdelningen i svenska bokhandlar är oftast ockuperad av mainstreamförfattare såsom Robert Jordan, Terry Goodkind, David Eddings, Terry Brooks och David Gemmell. Många skulle nog påstå att de fyller hyllorna likt en cancerböld på genren och ofta är jag beredd att hålla med dem. Jag, liksom flera andra, undrar var China Miéville gömmer sig för någonstans, varför inte Tim Powers eller Gene Wolfe tittar fram någonstans mellan alla tegelstenar, och jag skakar beklagande på huvudet och gråter stilla i mitt hjärta när jag fruktklöst letar. Låter det ödesmättat kanske? Ja, det är precis vad det är. När jag dessutom i akademibokhandeln i Kalmar finner fantasyböckerna i ungdomsavdelningen undrar jag på vilken planet jag egentligen befinner mig. Men jag tror att många människor, även här på Catahya, fokuserar sin vrede helt fel. Problemet ligger inte, som så många verkar tycka, i att Jordan blir översatt till svenska, nej, problemet ligger i att författare såsom China Miéville och Gene Wolfe inte blir det.

Det är lite lustigt egentligt: jag sitter här och tittar tillbaka på det jag har skrivit och inser att jag är precis lika mångordig, att jag har precis lika svårt för att komma till punkt, som Jordan själv. Hur går det med det där numret till närmaste exorcist, någon? Hursomhelst, vad har jag egentligen försökt säga med den här texten? Tja, kanske att man inte bör skämmas för att man tycker om en författare även om majoriteten tycks avsky personen med ett hat nästan lika starkt som det Nynaeve känner för alla av det motsatta könet. Jag har inte skrivit en recension av The Wheel of Time – hade jag gjort det hade jag fokuserat mycket mer på det negativa med serien än vad jag gjorde – nej, först och främst är det här en hyllningstext tillägnad en viktig författare som nu har lämnat oss. Jag har dock inget intresse av att starta en diskussion om Jordans kvaliteter som författare; det har funnits tillräckligt många sådana här på Catahya att en till skulle vara lika meningsfullt som att diskutera mänskliga rättigheter med Shai’tan.

Jordan är inte längre en av mina absoluta favoritförfattare inom genren. Ett antal skickligare sådana – exempelvis Steven Erikson, George R.R. Martin, R. Scott Bakker, China Miéville, Roger Zelazny – har gått förbi honom, och Jordan får nöja sig med att vara den författare som har betytt mest för mig. Jag vet inte vad jag kommer att känna när jag väl sitter där med A Memory of Light i famnen. Kommer jag att känna sorg över att jag nu läser Jordans absolut sista verk eller glädje över att serien äntligen är fullbordad? Jag vet faktiskt inte, förmodligen en kombination av båda, men vad jag vet är att jag verkligen ser fram emot boken, att jag verkligen ser fram emot att få läsa sista kapitlet i Jordans omdiskuterade The Wheel of Time, serien som i mitt hjärta för evigt kommer att förbli ett otvivelaktigt mästerverk.

Vila i frid, Robert Jordan. Jag kommer att sakna dina ord.

Fem-i-topp: Robert Jordans bästa böcker

1. The Shadow Rising
Serien blir här ännu mer komplex och episk. Underbart, inte sant?

2. The Fires of Heaven
En händelsefull, och på sina ställen något oförutsägbar, bok

3. Knife of Dreams
Vilken förbättring efter katastrofen Crossroads of Twilight!

4. Winter’s Heart
Innehåller ett av seriens absolut bästa avslut

5. A Crown of Swords
Mycket underhållande, helt enkelt

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *