Månadens visdomsord: Clive Barker

1 juni 2010

Det finns få författare jag redan när jag köper en bok med deras namn på omslaget vet att jag kommer tycka om, kanske rentav älska. Av dessa få finns det bara en författare som jag är helt övertygad om aldrig kommer att skriva något dåligt – Clive Barker.

Som det inbitna fantasyfan jag är började jag min Barker-bekantskap med Abarat-serien, som innehåller alla element en klassisk fantasyroman bör innehålla. Men första gången jag läste boken uppfyllde den inte alls mina krav på en sådan bok. Jag var alldeles för fast i det där med magiska svärd och drakar och ödesmättade profetior, så havet Izabella med sina tjugofem öar – en för varje timme på dygnet – var inte alltför tilltalande. Jag minns att det jag tyckte var sämst med boken var huvudkaraktärens namn: Candy Kvackensnår. Dessutom fann jag den barnslig.
Men redan när jag läste bok nummer två i serien, Magiska Dagar och Gåtfulla Nätter, började jag inse Barkers storhet. Efter en omläsning av båda böckerna var jag fast. En tids desperat letande efter tredje boken följde, varpå jag fick reda på att den ännu inte blivit skriven. Så för ett tag glömde jag helt enkelt bort Clive Barker då det aldrig direkt föll mig in att leta efter någonting annat från hans penna.

Det var inte förrän jag upptäckte att Barker faktiskt var en skräckförfattare snarare än en fantasyförfattare som jag återigen började läsa hans böcker. Jag hittade De Fördömdas Spel i ett antikvariat och köpte den enbart för att Barkers namn stod på omslaget. Det var då jag upptäckte hur otroligt mycket Clive Barker har skrivit och skapat. I dagsläget har han skrivit tretton romaner och otaliga kortberättelser, samt regisserat och skrivit filmer, manus och pjäser. Han är också konstnär, och har bland annat illustrerat många av sina egna böcker. Det är närapå omöjligt att kartlägga exakt allt som Clive Barker har skapat, dykt upp i eller tagit del av.

Barker må ha startat som skräckförfattare, men de flesta av hans böcker skulle jag beskriva som skräckfantasy, emedan han själv benämner mycket av sitt författarskap urban fantasy. Vad alla Barkers böcker har gemensamt är det makabra och det dekadenta; mörkret som finns såväl i människosjälen som i världen omkring oss och i vilka än andra världar och dimensioner som kan tänkas dyka upp under böckernas gång. Det handlar inte om ondska och godhet, eller ens rätt och fel, utan om önskningar och drömmar, och det pris som alltid måste betalas, och huruvida man är villig att betala det eller inte.
Som läsare vet man aldrig vad man får när man påbörjar en historia av Barker. Halvvägs in i en berättelse vänder han uppochned på det hela, slänger ut det genom fönstret och därefter följer en djupdykning i hans makalösa fantasi och det han skapat med hjälp av den. Varje berättelse bjuder på nya överraskningar, och till och med de mest uttjatade koncept blir något nytt i hans historier, med hans ord. Han leker med det groteska, det vackra, det smutsiga, det äckliga, med kärlek, drömmar och mörker tills man inte vet det ena från det andra.

Ytterligare en sak som gör Clive Barkers romaner och noveller än mer fantastiska är hans otroliga personporträtt. Med bara några få ord målar han upp karaktärer som andas, drömmer, talar och lever. I en recension av Everville skrev jag: ”Det finns inte en karaktär i berättelsen som man helt sympatiserar med – de är alldeles för mänskliga för det”, och bättre än så kan jag inte formulera det. Även de karaktärer som inte är mänskliga hyser oanade djup, och hur monstruösa de än vid första anblicken ter sig, så är de aldrig rakt igenom enbart monster. Alla har mörka och ljusa sidor, och ingenting är odelat svart eller vitt. Dessutom leker Barker fritt med konceptet ”monster” och ställer ofta frågan vad som gör en individ till ett monster: kan en människa vara mer monstruös än en nattlevande varelse med smak för människokött, till exempel?

Men det bästa med Barkers böcker och berättelser är och förblir överraskningsmomenten: hans förmåga att chocka, förvåna, äckla och underhålla. Sättet han tar sina historier utanför det normala och accepterade. Han gör det groteska vackert, drar fram det hemska och det smutsiga i ljuset, och förvandlar varje mening, varje ord, till någonting unikt.

Fem-i-topp: Barkers romaner

1. The Books of Blood
Det existerar inga bättre novellsamlingar.

2. Mister B. GoneLiknar inget annat jag läst. På ett bra sätt.

3. The Hellbound HeartBlodig, mörk och småäcklig. Underbar.

4. Abarat-serien
Fantasifulla, färgglada och originella.

5. The Great and Secret Show
Surreal och episk.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *