Månadens visdomsord: Susan Cooper

14 februari 2006

”Konstig men ganska bra”, sa jag om Lövhäxan när jag var tio år. De följande åren läste jag om den flera gånger och uppskattade allt mer dess grådisiga Cornwall med regnvåta klippor, vild magi och spökskepp. Jag upptäckte också att Lövhäxan, eller Greenwitch, var en del av fem, närmare bestämt den tredje.

Susan Cooper skrev den första av de fem böckerna 1965. Ovan hav, under sten (Over Sea, Under Stone) handlar om de tre syskonen Drew på semester i Cornwall. Upptäckten av en gammal karta leder till jakten på ett urgammalt föremål fyllt av kraft. Och självklart är de inte de enda som letar…

I andra boken, En ring av järn (The Dark Is Rising), introduceras Will Stanton, en elvaårig pojke som är sjunde sonen till en sjunde son. Efter konstiga och skrämmande händelser får han veta att han är en del av kampen mellan Ljuset och Mörkret. Han är en av de Gamle, en av den ljusa sidans kämpar. I Lövhäxan möts han och syskonen Drew, som är i Cornwall igen. Det sägs att de är där på semester, men det egentliga syftet är att ännu en gång söka efter gralen, som stulits från museet.

Ja, det var gralen som var det kraftfulla föremålet i första boken. Cooper har flätat in både gammal folktro och Kung Arthur-
legenden sin sagoväv. Vid första läsningen var detta inte något jag kände till, men senare såg jag allt tydligare inslagen av legender och keltisk mytologi. I fjärde delen, Gråkungen (The Grey King), blandas kung Arthurs son in i det hela och Will letar efter den harpa som ska väcka Ljusets slumrande arméer. Avslutande Silverträdet (Silver on the Tree) innehåller såklart den stora striden.

Nu är det ganska många år sedan sist jag läste någon av böckerna. Händelserna har jag till stor del glömt, men stämningen och känslorna finns kvar. Att jag minns mest av Lövhäxan är inte konstigt, eftersom jag har läst den flest gånger. Cooper är en mästarinna när det gäller att skapa en känsla av väntande storm, av en närvarande kraft som bara väntas på att släppas lös. Både stämningsfull och gripande är scenen då Jane tittar på när kvinnorna i Cornwall bygger Lövhäxan, en stor varelse av grenar och kvistar som sedan ska knuffas över en klippkant ner i havet.

”Det är hassel till stommen”, sa kvinnan. ”Rönn till huvudet. Kroppen byggs av hagtornsgrenar och hagtornsblom. Stenarna läggs inuti, för sänkningen. Och de som är drabbade eller ofruktsamma eller vill önska sig något, de måste röra vid Lövhäxan innan hon drivs över klippan.”
[…]
Nervöst gick Jane efter henne. När hon kom nära Lövhäxan upplevde hon på nytt den ofattbara kraft som den tycktes representera, men också den väldiga ensamheten. Melankolin tycktes hänga över den som dimma. Hon sträckte ut handen för att ta i en hagtornsgren och var tyst ett ögonblick. ”Åh”, sa hon impulsivt, ”vad jag önskar att du kunde bli lycklig.”
[…]
Men cornwallkvinnan med de hårda ögonen såg på henne med en egendomligt gillande, överraskad min.
”En farlig önskan!” sa hon.

Också En ring av järn har satt ett skarpt och tydligt spår. När jag tänker på den minns jag inte så mycket ord och händelser som en inre bild av snö och mörker. Jag ser svarta vingar. Jag känner en kall krypande rädsla. Det är starkt minne.

När man som läser om något man tyckte om som liten är det inte ovanligt att man blir besviken. Det som imponerade på tioåringen kanske verkar löjligt när man har levt ytterligare tio år. Men just dessa starka känslominnen som namnet Susan Cooper fortfarande väcker gör mig ganska övertygad om att just dessa böcker inte kommer göra mig besviken. Ja, jag är äldre och mer kritisk nu. Kanske kommer jag upptäcka den störande övertydlighet som ibland finns i böcker för barn och ungdomar. Kanske kommer jag irriteras av gestaltningen av Jane Drew, vars roll som enda flicka bland barnen markeras genom rädsla och ordentlighet. Men vissa berättelser håller genom åren. Något som kunde fånga mig så otroligt starkt att jag fortfarande kan framkalla känslan så många år senare måste fortfarande ha kvar något av styrkan att beröra mig. Snart är det dags för en omläsning.

Fem-i-topp: Gamla favoriter som aldrig blir sämre

1. Ronja Rövardotter
Astrid Lindgren

2. Den fjortonde bruden
Meredith Ann Pierce

3. Trollkarlen från Övärlden
Ursula K LeGuin

 

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *