Månadens visdomsord: Till standardfantasyns försvar

14 juni 2006

Det är kanske lite underligt att jag skriver det här. I flera recensioner har jag klagat på de återkommande standardformlerna i fantasygenren och i en tidigare månads vidsomsord efterlyste jag andra berättarperspektiv än den evige bondpojkens. Men hur mycket jag och andra än stör oss så är det uppenbart att den typen av fantasy säljer bra och uppskattas av väldigt många, så det vore lite pretto av mig att totalt ignorera det. Ännu mer pretto skulle det vara att låtsas som att inte jag också kan tycka om standardfantasy, eller förstå vad det är i den som tilltalar andra. Så ni som känner att ni ständigt måste försvara att ni uppskattar en viss författare: den här artikeln är till er.

Jag tror att de flesta förstår vad jag menar med “standardfantasy”, även kallad ”mainstreamfantasy”. Den som ofta utspelar sig i en sekundärvärld av fejkmedeltida samhällstyp, där en till synes ganska obetydlig människa ska rädda riket eller hela världen från ondskan, i form av en superonding eller kanske ett folkslag som heter något i stil med Urgh-Gurkh-Burkh. Här kan det finnas svarta ryttare, trollkarlar av typen Gandalf-wannabe, magiska stenar, klena profetior som inte kan uppfyllas om man inte gör exakt rätt vid exakt rätt tillfälle (ser någon likheten med vissa tv-spel – tryck i exakt rätt sekund, annars ramlar du ner och dör?), kvinnor som är så annorlunda bara för att de viftar med vapen istället för soppslev, orealistiskt stora arméer, värdshus som omedelbums serverar grymt bra mat av ungefär fem olika rätter trots att det ligger i en liten by mitt ute i ingenstans, upphöjda alver, gruffiga dvärgar, gamla språk som ingen läsare fattar hur de ska uttalas och annat smått och gott.

Ja, ni märker kanske hur kluven jag är. Inte ens när jag har tänkt försvara standardfantasyn kan jag låta bli att göra mig lustig över den. Å ena sidan: det är jävligt sorgligt att en genre som erbjuder fantasin oändliga möjligheter snarare kännetecknas av oändliga upprepningar. Å andra sidan: jag gillar många av de återkommande inslagen.

Jag skrev en tidigare månad: “Det händer att fantasyn anklagas för att vara en ensidig genre endast befolkad av Tolkien-kopior där samma berättelse som upprepas gång gå gång. Vi vet att detta inte stämmer, men visst ligger det ändå något i […] det”. Det är bara att gå till närmaste bokhandel och jämföra böckerna i fantasyhyllan med varandra så ser man att en del av fördomarna mot fantasylitteraturen inte är konstiga alls. Det finns massor av fantasy som inte passar in i standardmallen, men det är oftast standardfantasyn som syns mest och säljer mest. Och det kan man ju skylla på vad man vill, på de icke-originella författarna eller på de fega förlagen, men faktum kvarstår att om folk inte hade läst och gillat de så kallade Tolkien-kopiorna så skulle det inte fortsätta ges ut sådana böcker. När man dumförklarar standardfantasyn dumförklarar man också dess läsare.

Så nu ska jag dumförklara mig själv. Jag tycker om Robert Jordan. Jag tycker om Raymond E. Feist. Ja, jag tycker om Jordan fortfarande, trots att han har pajat sin från början så underbara berättelse så mycket. Men strunt i Jordan, nu ska jag skriva om Feist. Feist är ingen språkets mästare och han är inte särskilt originell heller. Men det är något med hans Midkemia-hjältar-krig-magi-mix som är helt oemotståndlig för mig. Läser man Feist så vet man vad man får och det är ju himla trevligt när man vet att man kommer gilla det man får. För som sagt, jag gillar många av standardfantasyns återkommande inslag. Jag gillar fejkmedeltida sekundärvärldar, jag gillar magi, jag gillar strider med svärd och pilbågar, jag gillar alver, jag tycker att mantlar är snygga. (Men profetior är jag inte särskilt förtjust i, nej.) Det jag tycker om allra mest med sekundärvärldar är känslan av att det alltid ligger något nytt runt hörnet. Det spelar i stort sett ingen roll om världen är en kopia av någon annan författares värld, jag får ändå samma känsla. Och jag är otroligt svag för hjälten/hjältinnan som räddar staden/folket/världen. Många böcker som innehåller allt det här suger ändå, för att språket är uselt eller för att författaren inte har lyckats göra standardfantasyn till sin egen på något sätt alls. Men det finns tillräckligt många jag tycker om för att konstatera att en fantasyroman inte är automatiskt dålig bara för att den befinner sig i den icke-originella standardfåran. Tvärt om är det precis den typen av läsning jag vill ha ibland.

Och här skulle jag egentligen avslutat, men jag tänker helt osnyggt slänga in ett stycke som jag ville ha med men inte lyckades foga in någon annan stans:

I trippelnumret 26-28 av tidskriften Minotauren skrev Annika Johansson om hämnd och hjältar. Hon menade att den populärkulturelle hjältens motiv till handling har förändrats. Då det förr ofta handlade om att offra sig för andra, handlar det nu mer om självisk hämnd av personliga skäl. Johansson skrev att fantasyn snart är “den enda underhållningsformen där folk gör det rätta helt enkelt för att det är rätt“.

Där har vi ett diskussionsämne till forumet.

Fem-i-topp: Standardrekvisita

1. Sekundärvärldar
Inget fel på fantasy i vår värld, men sekundärvärldar smäller högre.

2. Magi
Jag vill också! Ge mig!

3. Hjältedåd
Som sagt, jag är svag för sånt.

4. Arvh-gnyk-ich´iiio
Påhittade språk är ofta konstiga och onödiga, men ganska roliga.

5. Spetsiga öron och mantlar
Kom igen, det är ju snyggt ;)

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *